måndag 9 januari 2017

Att sätta mål är inte så lätt som man kan tro

Så här i början av ett nytt år är det ju vanligt att man funderar på året som ligger framför en, att man sätter upp mål för vad man vill åstadkomma (jag gjorde till exempel det här). För egen del har jag dock en kluven inställning till att sätta hårda mål, detta trots att jag under många år jobbat med att just sätta upp mål, följa upp dem och att styra mot dem. Eller kanske just därför? För att jag sett problemen och svårigheterna på nära håll?
Att sätta upp mål kan ha många positiva effekter såsom att man fokuserar sina insatser där de behövs mest, man ser (och kan fira!) sina framsteg och man kan tidigt se om korrigerande åtgärder behövs för att nämna några. De positiva aspekterna av att sätta upp mål är nog ganska väl spridda, så det tänkte jag inte gräva djupare i. Istället tänkte jag titta in på en del risker och svårigheter med att sätta mål. Dessa är dessvärre inte lika spridda.
Men låt mig börja med två universella ”sanningar” om mål och hur de sätts. Den första är ett citat vars ursprung jag inte känner till, men det lyder så här:
”You get what you measure”
Enligt min erfarenhet stämmer detta till fullo och med dessa fem ord sammanfattas hela essensen med mätetal. Såväl positivt som negativt. Det räcker nämligen att du börjar mäta något för att ditt och/eller andras beteende ska ändras. Börjar du mäta tiden du behöver för att mäkta med din normala joggingrunda kommer du automatiskt att försöka springa lite snabbare. Just därför tar jag inte tiden när jag väl lyckas snöra på mig löparskorna eftersom den undermedvetna press jag då sätter på mig gör löpningen till en än större plåga (ja, löpning är dessvärre inte riktigt min grej). Lärdomen är alltså att mätetal ändrar beteenden och det är ju just därför vi vill använda oss av dem. Men det är inte självklart att de ändrar beteenden på det sätt som vi tror eller ens på ett positivt sätt!
Den andra sanningen är att mål ska vara SMARTa, det vill säga att de ska vara satta enligt minnesregeln SMART (och här finns det några olika varianter):
Specific – Målet ska vara konkret och specifikt. Det får inte finnas frågetecken med vad man menar eller vara öppet för tolkning för då blir det meningslöst.
Measureable – Målet måste vara mätbart annars kan man inte veta om man nått målet eller ej.
Agreed – Alla inblandade måste vara överens om att detta är målet vi tillsammans strävar mot. Annars blir det konflikt förr eller senare.
Realistic – Målet måste kunna uppnås annars ger man upp innan man ens startat.
Time limited – Det måste finnas ett slutdatum annars är det risk att målet aldrig nås.
Ja, detta är kanske att karatesparka in vidöppna dörrar som värsta Bruce Lee och det är ju bara till att hålla med om att SMARTa mål är att föredra. Min invändning mot SMART-regeln är inte alls att målen blir dåligt satta. Nej, min invändning är att den kan bidra till att vi sätter fel mål som leder till fel beteenden!
Den kanske största risken med att sätta mål är alltså att vi inte skapar de beteenden vi förväntar oss utan helt andra och dessa kan i värsta fall vara direkt negativa. Låt mig ta ett klassiskt exempel på detta:
I princip alla producerande företag har det tveksamma nöjet att ta emot reklamationer på produkter som av en eller annan anledning är defekta. Bakom varje reklamation finns (minst) en missnöjd kund och dessutom kostar reklamationerna en hel del pengar. Detta inser alla och företagen vill minska antalet reklamationer för att på så sätt öka kundnöjdheten och minska kostnaderna. Av denna anledning mäter väldigt många företag antalet reklamationer. Logiskt, eller hur? Men vilka beteenden skapar då mätetalet ”antal reklamationer”? Förhoppningsvis gör det att företaget tar bort orsakerna till defekterna i produkterna och att nya produkter inte släpps förrän de håller rätt kvalitetsstandard. Men så är det dessvärre långt ifrån alltid. Istället kan det nämligen skapa ett beteende där reklamationer i mycket högre grad avslås, då det är ett mycket enklare sätt att uppnå en minskning i antalet reklamationer. En konsekvens blir då istället en minskad kundnöjdhet (nu får kunden inte ens kompensation för den defekta produkten) och på sikt kommer företaget att tappa kunder. Att mäta antalet reklamationer och sätta mål på färre reklamationer är alltså högst tveksamt och en del företag går nu ifrån detta av just denna anledning.
Ett tangerande problem till reklamationsexemplet ovan är vi tenderar att mäta det vi kan mäta och inte det som egentligen är intressant och viktigt. I exemplet mäts antalet reklamationer då det är mycket enklare att mäta än det man egentligen är intresserad av, nämligen kundnöjdhet (som är svårt att mäta på ett vettigt sätt) och produktkvalitet (som också är svårt att mäta). Detta är ett generellt problem vid sättandet av mål och det är alltför vanligt att vi väljer att mäta enkla saker som tid och pengar under antagandet att det reflekterar det vi egentligen är intresserade av. Men antagandet är fel oftare än vad vi tror. På samma sätt tenderar vi ekonominördar att mäta och sätta mål på utdelningar, depåvärde och liknande. Detta trots att vi egentligen är intresserade av frihet, lycka, glädje och livskvalitet. Men hur mäter man dessa saker?
För att mål ska vara effektiva ska de ju vara specifika (kom ihåg S i SMART), men det innebär samtidigt en risk för suboptimering. Vi kanske sätter upp ett flertal specifika mål som vart och ett kan vara riktigt bra, men vi tenderar att glömma helheten och vårt set av bra mätetal/mål behöver inte alls på ett optimalt sätt driva helheten åt det håll vi vill. Ett annat exempel på suboptimering är att vi blandar ihop kortsiktiga med långsiktiga mål och att vi har svårt att se vilka kortsiktiga mål som egentligen hjälper oss nå det långsiktiga målet. Som exempel kan vi ta vårt långsiktiga mål att bli ekonomiskt oberoende. Ett bra kortsiktigt mål för 2017 skulle i så fall kunna vara ett mål för hur mycket vi ska spara under året (men läs mer kring varför jag inte satt något hårt mål på det här) för det hjälper oss utan tvivel mot vårt långsiktiga mål. Ett annat tänkbart kortsiktigt mål skulle kunna vara hur mycket utdelningar vi får under 2017, men jag tycker att det är högst tveksamt om det är ett lämpligt mål. Höga utdelningar 2017 säger ju inget om vilka passiva inkomster vi kan tänkas ha om 10 eller 20 år. Tvärtom kan en jakt på utdelningar 2017 ha en negativ långsiktig påverkan då det riskerar att driva oss mot långsiktigt felaktiga investeringar. Genom att uppfylla ett kortsiktigt mål kan vi alltså äventyra ett långsiktigt mål om kopplingen mellan de två målen inte är mycket klar. En annan form av suboptimering helt enkelt.
Rätt använt är mål ett riktigt kraftfullt sätt att driva utvecklingen åt det håll man vill, men det finns många fallgropar som man behöver beakta. Men de fallgroparna struntar många allt som oftast i, kanske för att de inte känner till dem? Så sätt gärna upp mål om det hjälper dig på din resa, men tänk igenom dem flera gånger och fundera speciellt på vilket beteende de kommer att skapa. Ställ dig sedan frågan om det beteendet är långsiktigt rätt för dig.

3 kommentarer:

  1. Så är det, och det värsta är när man når sina mål och folk tror att de inte kostat något att uppnå.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det verkar ju trist. Men jag har ingen erfarenhet av det då jag inte brukar berätta om mina mål för omgivningen.

      Mvh Avfart Frihet

      Radera
    2. Inte jag heller, men plötsligt gör man något utanför norm, exempelvis slutar jobba, och så bang...

      Radera