måndag 6 mars 2017

Månadsrapport - Februari

Även om det blåser isiga vindar och är minst sagt bistert ute tycker jag att det känns som att den hett efterlängtade våren är lite smått i antågande. Troligen är det för att ljuset börjar komma tillbaka och de gånger solen visar sig är det faktiskt lite värme i den. Men inte så mycket värme som det är i den om man befinner sig på sydligare breddgrader som vi gjorde under sportlovsveckan. Vi är inga snöfanatiker så den sport vi utövade under sportlovet var av modellen strandpromenad. Vi laddade oss med en dos sol, så nu ska vi säkert klara oss tills värmen återkommer även till gamla Svedala.

 

Ekonomiskt då? Jotack, ännu en månad att lägga till handlingarna och det går ju faktiskt riktigt bra mest överallt. Låt oss dyka rakt ner i siffrorna för februari.

 

Inkomster/utgifter

Vi har ju länge förväntat oss att inkomsterna under början av 2017 skulle blir riktigt bra för Familjen Avfart Frihet och så har det också blivit. Under februari landade nettoinkomsterna strax över 100 tkr och det gör ju inte ont nånstans. Synd att vi inte har fler månader av den kalibern. De höga inkomsterna beror på att vi lyckats samla ett par större engångsinkomster under februari (och mars). 

 

Vårt största intresse är ju resor som trogna läsare av bloggen vet sedan gammalt och julledigheten brukar vara vår stora reseplaneringstid då vi planerar, söker flygbiljetter, bokar boenden och så vidare. Detta gör att vi drar på oss en massa kostnader och eftersom vi betalar allt med kreditkort kommer räkningen i februari. Alltså brukar våra utgifter för februari vara ordentligt saftiga och 2017 är inget undantag, men tack vare de höga inkomsterna kunde vi trots det mata portföljerna med cirka 48 tkr.

 

Portföljutveckling

Under februari har vi fortsatt att fylla på i ett flertal befintliga innehav. Vi har bland annat köpt Castellum, Axfood, Hemfosa, Nobina, Nolato och en del andra småposter. Snart är aktieportföljen lika stor som fondportföljen och det är en viktning som vi kommer hålla oss till framöver. 

 

Februari är ingen lysande månad för oss när det gäller utdelningar, men knappt 500 riksdaler ramlade in på kontot hos Avanza och de kom från MQ och Akelius.

 

Summerar vi ihop det totala portföljvärdet så hamnar vi på cirka 1,354 miljoner, vilket är ökning med 92 tkr jämfört med förra månaden. Räknar vi bort nysparandet motsvarar det en tillväxt på 3,5%, vilket är riktigt bra. Det var helt klart fondportföljen som var tåget i vår ekonomi under februari eftersom aktieportföljen ”bara” gick upp 0,8%. Alltså fick vår aktieportföljt pisk av SIX30RI. Förra månaden var det tvärtom och en månad är ju naturligtvis på tok för kort tid för att göra en vettig utvärdering

 

torsdag 2 mars 2017

Vad är att engagera sig i sina barn?

Nu när skola och förskola är mer eller mindre mitt i terminen och vi springer för fullt i ekorrhjulet för att fixa vardagen med tillhörande möten och aktiviteter återkommer mina funderingar kring engagemang. Är jag engagerad i mina barn och vad innebär det i så fall? 

 

Jag känner att samhällets outtalade (och ibland uttalade) krav på engagemang är något felriktat. Det känns som det engagemang som är något värt från omgivningen är det som syns mest utåt. Att man ställer upp med en bra skottkärra och utrustad med ett välfyllt snickarbälte på utefixardagen på dagis, att man sitter som kassör i den lokala idrottsföreningen, att man agerar som klassrepresentant i skolkommittéer, att man tar dubbla pass i kakförsäljningen på skolans dag, och så vidare. Inget fel i dessa engagemang, tvärtom! Men är det dessa engagemang som omgivningen förväntar sig verkligen det engagemang som barnen behöver eller ens vill ha?

 

Låt mig ta min egen uppväxt och mina egna föräldrar som exempel. Som barn och tonåring var jag väldigt aktiv i två olika idrottsföreningar och jag var dessutom så lyckligt lottad att jag hade två föräldrar som riktigt brydde sig och som var engagerade. Men de, speciellt min pappa, var engagerade på helt olika sätt i mina två olika aktiviteter.

 

Min första aktivitet var, som för så många andra unga killar, fotboll. Något år när jag var runt 10 år gammal fungerade min pappa som tränare åt oss, men ganska snart drog han sig tillbaka och avslutade alla formella engagemang i föreningen. Däremot fortsatte mina föräldrar att skjutsa mig till träningar och matcher i närområdet. Även om jag fick skjuts till vissa matcher av någon annan så dök mina föräldrar upp där på sidlinjen när domaren väl blåste igång matchen. Att jag så småningom skaffade mig körkort och egen bil spelade heller ingen roll. Dom stod där i ut och skur, de supportade och hejade. 

 

Min andra aktivitet var inom en individuell idrott och även här var mina föräldrar engagerade. Under många år var min pappa ordförande i klubben och min mamma följde ofta med på bussresor runt om i Sverige. Min pappa la säkerligen ner en massvis av timmar på sitt ordförandeskap och utifrån betraktat måste han framstått som väldigt engagerad i mitt dansande. Och det var han! Men min poäng är att jag märkte inte så mycket av det! Hans stora engagemang som ordförande nådde inte fram till mig i någon större utsträckning. Däremot märkte jag väldigt väl att båda mina föräldrar stod på sidlinjen när jag spelade fotboll, jag märkte i högsta grad av lunchmaten mamma hade packat inför min heldagstävling, jag är evigt tacksam för alla uppmuntrande och ibland tröstande ord jag fick vid förluster. Alltså hade jag klarat mig ganska bra utan det formella engagemanget som syns utåt, men det andra engagemanget som var fokuserat på bara mig var helt ovärderligt. 

 

Tiden är en högst begränsad tillgång i dagens samhälle och jag är fast besluten att använda den på ett effektivt sätt och det gäller även engagemanget i mina barn. Därför går alla styrelseuppdrag bort, föräldradagar på dagis där utemiljön ska städas och plank målas prioriteras ner. Vissa föräldramöten kanske vi struntar i, deltagande i skolkommittéer fimpas, sälja fika på skoldagen undviks. Allt engagemang som inte har direkt påverkan på våra barn eller som är för ineffektivt försöker vi alltså undvika. Är vi därmed oengagerade föräldrar? Nej, det tycker jag inte! Vi lägger istället vårt engagemang inåt, på sånt som inte syns så mycket för omgivningen men som vi är övertygade om att våra barn behöver. Vi går ner i arbetstid för att kunna hjälpa till med läxläsning, för att hinna laga ordentlig mat tillsammans, för att ge barnen kortare och mindre stressiga dagar. Vi mjölkar ut varenda droppe av föräldraledighetsdagarna för att kunna resa eller bara vara tillsammans med barnen. Vi försöker besöka barnens klasser en skoldag varje termin för att se vad de gör och har det. Vi vandrar i skogen tillsammans, vi hittar på andra utflykter, vi har högläsning i princip alla veckodagar. Och när det är dags för att skjutas till träningar och matcher, så kommer vi stå där i ur och skur. Det är det engagemanget jag tror barn behöver. En närvaro, en gemenskap, en support. Inte att vi sitter på skolkommittémöten, deltar i styrelsemöten eller målar plank på dagis…

torsdag 16 februari 2017

Karriärens vara eller icke vara

Jag har ett något problematiskt förhållande till min karriär och jag har skrivit lite om det tidigare. Det grundar sig i att jag till naturen alltid strävar efter lite mer, lite bättre, lite längre och lite högre. Denna strävan är extra tydlig i mitt arbetsliv och det är ju en riktigt bra egenskap om man vill göra karriär. Problemet är att jag efter flera års förlikningsarbete kommit fram till att jag inte vill göra karriär utöver den jag redan gjort (diverse personal- och/eller verksamhetsledande befattningar de senaste dryga 10 åren). Priset för en högre karriär är helt enkelt för högt för mig. Jag är inte beredd att betala för karriären i form av uttalade eller outtalade krav på tillgänglighet, nerlagda arbetstimmar, sena kvällar framför jobbdatorn, plötsliga och oplanerade resor och mycket annat. Jag fattade beslutet att ”ge upp” karriären omedvetet långt innan jag vågade erkänna det för mig själv och det yttrade sig i att jag inte tog de karriärmöjligheter som uppenbarade sig under de senaste åren. Det senaste året har jag som sagt förlikat mig med detta och känt mig nöjd med den karriärnivå jag är på nu, där jag kan göra ett riktigt bra jobb utan att förta mig och istället fokusera mina tankar och min tid på andra och viktigare saker i livet. 

Denna frid och fröjd ställdes på ända häromveckan.

Efter diverse omorganiseringar och förändringar blev nämligen en högre chefposition inom mitt gebit vakant. Genast kom karriärfunderingarna tillbaka. Att jag dessutom blev uppmanad att söka tjänsten från flera håll gjorde inte saken lättare. När annonsen väl kom ut insåg jag snabbt att jag uppfyllde samliga kriterier och skulle ha en bra chans att få jobbet. Om jag sökte det. Om jag ville ha det. Men ville jag det? Den frågan snurrade konstant i mitt huvud under ett par veckors tid. 

Ok, låt oss leka med tanken att jag söker och får jobbet. Det skulle i så fall innebära en finfin titel på ett tjusigt visitkort, betydligt större inflytande (ett finare ord för makt, vilket av någon anledning har fått en lite negativ klang för många), en bekräftelse på att jag är duktig på vad jag gör. Samt ett ordentligt lönelyft på uppskattningsvis 20 tusen brutto i månanden, och då är jag ju inte direkt underbetald från början. Visst låter det bra? Problemet är ju bara att det finns en vågskål till och den innehåller de krav jag nämnde ovan. 

Efter många timmars funderande och idogt diskuterande vid köksbordet kom jag fram till att jag gärna skulle vilja få jobbet. Men jag skulle inte vilja inneha tjänsten. Alltså; det skulle vara en egoboost av stora mått att få jobbet, men jag vill inte ha den vardag som det skulle innebära. Min frihet är värd mer än vad jag skulle få tillbaka i form av lön, makt, status och annat lullull. 

Så nu är förmodligen min vidare karriär till högre höjder även formellt sett död… Och det känns bra!

söndag 5 februari 2017

Lärande i vardagen

Våra äldsta barn är i lågstadieåldern och vi håller på att introducera dem för pengar, sparande och pengars värde. De får sedan en tid tillbaka månadspeng som ett led i deras ekonomiska utbildning. Tanken är de ska lära sig hushålla med sina pengar, men också att de ska få göra egna inköp för att på så sätt lära sig pengars värde. Vårt lyxproblem är att de är extremt sparsamma och i princip aldrig köper något. Det är ju i grunden sunt att de är sparsamma, men köper de aldrig något lär de sig inte heller det vi vill att de ska lära sig (jag har skrivit mer om detta här).

Men så i helgen kom båda (troligen i diskussion sinsemellan) fram till att det var dags att göra ett inköp med pengarna från sina svällande plånböcker. Som en utvikning kan det nämnas att deras plånböcker faktiskt var så överfulla av mynt och mindre sedlar att Fru Avfart Frihet för en tid sedan införde var sin virtuell plånbok åt barnen, så att vi inte ska behöva ha en massa kontanter liggande hemma.

Hur som helst såg jag det som något positivt att de ville köpa något. Detta eftersom jag såg en möjlighet att studera deras beteende och ge dem lite ekonomisk utbildning på kuppen. När jag hörde vad de tänkte köpa blev jag inte överraskad för fem öre. Det handlade nämligen om pokémonkort. Jag insåg naturligtvis att det billigaste sättet att köpa dessa kort var att beställa dem på nätet, men för att inte tappa flera pedagogiska poänger enades vi om att jag skulle köra dem till leksaksaffären. 

Innan historien kommer till själva leksaksaffären tänkte jag göra ytterligare en liten utvikning. Denna gång kring min kluvna inställning till deras tilltänkta "investering"; pokémonkorten alltså. Å ena sidan tycker jag det är komplett vansinnigt att köpa glansiga papperslappar med mer eller mindre töntiga figurer på. Dessutom till ett pris som får mig att ramla av stolen (marginalerna på dessa kort måste vara något i hästväg). Å andra sidan spenderar barnen hur mycket tid som helst med att sortera korten, diskutera de olika figurernas styrkor och svagheter och inte minsta att byta med varandra (även denna "handel" är en bra träning). Så sett till kostnad per lekt timme är dessa kort nog ganska prisvärda trots allt.

Nåja, barnen lastades i bilen hårt hållandes i sina plånböcker och de hade full koll på exakt hur många kronor de hade i dem. Väl framme i affären tog jag rygg på barnen. Jag förväntade mig en hel del velande och tittade på massa andra lockande grejor i leksaksaffären. Helt fel! De var som målsökande robotar. De ägnade inte en sekund åt andra saker än Pokémon, de såg helt enkelt inget annat. Kort sagt hade de bestämt sig långt innan de gick in i affären. Även vid pokémonhyllan gick det snabbt, båda hitta kvickt en box med kort som de ville köpa. För ett av barnen innebar det ett litet problem. Boxen kostade nämligen mer än vad som fanns i plånboken! Efter en kort fundering dök lösningen upp: "jag har ju mer pengar i mammas telefon!". Helt riktigt, eftersom Fru Avfart Frihet sköter barnens virtuella plånböcker med hjälpa en lista i telefonen. Efter en kort överläggning med med mig enades vi om att de pengarna fanns tillgängliga via ett lån hos mig med återbetalning en timme senare.

Raska steg mot kassan och jag höll mig i bakgrunden. Första barnet langade upp sina kort på disken och räknade noga upp pengarna så det kom så nära priset på korten, väntade tålmodigt på att få tillbaka en krona och sina kort packade en plastpåse. Det andra barnet var lite mer bekymrat eftersom pengarna i den virtuella plånboken inte var helt lättillgängliga. Men det löstes genom att betala mig alla de pengar som fanns och sedan betalade jag korten med mitt kreditkort. 

Väl hemma igen fick vi tillfälle att reda ut våra affärer genom att tillsammans räkna på vad korten kostat, vad som betalats till mig, hur mycket pengar som därmed ska tas från den virtuella plånboken samt hur mycket pengar som finns kvar i densamma. Bättre än de flesta matematiklektioner!

När vi ett antal timmar senare fikade tillsammans frågade jag om de var nöjda med sina inköp och svaret var ett rungande "JA!". Jag var, trots att jag fortfarande inte begriper tjusningen med pokémonkort, också nöjd. Detta eftersom denna högst vardagliga händelse säkerligen lärt barnen en hel del. De fick till exempel en bättre förståelse för vad saker kostar (pris vs värde), poängen med att spara (eftersom korten kostade betydligt mer än en månadspeng), en inblick i konceptet att låna, hur man rent praktiskt gör när man handlar, nyttan man har av att kunna räkna och en massa annat. 

lördag 4 februari 2017

Månadsrapport - januari

Då var vi inne i den ökända månaden VABruari. Årets värsta månad som i konkurrens med november står högst på listan över månader som bör strykas från almanackan. Det som livar upp det hela något är att man med god vilja kan börja skönja ljusets återkomst. Och alla rapporterna som ramlar in i en strid ström förstås. Jag brukar inte kommentera enskilda rapporter här på bloggen och jag tänkte inte börja idag heller. Det finns helt enkelt så många andra som gör det så mycket bättre. Däremot tänkte jag ta en titt på vad januari innebar för familjen Avfart Frihets ekonomi.


Inkomster/utgifter

De första månaderna av 2017 har potential att bli riktigt bra för oss och januari visade sig bli just den start vi förutspått och hoppats på. Inkomsterna var på en något högre nivå, då vi ökat vår arbetstid något. Januari brukar vara en relativt "billig" månad för familjen Avfart Frihet och så också i år. Eftersom både inkomster och utgifter gick åt rätt håll blev det en helt ok slant att mata pengamaskinen med. 43,8 tkr närmre bestämt och det är vi mer än nöjda med. Dessutom ser prognosen för februari och mars ännu bättre ut, då vi förväntar oss att några större inkomster av engångskaraktär ska trilla in. 

 

Portföljutveckling

Byggandet av våra portföljer fortsätter på den inslagna vägen med automatiskt månadssparande i ett gäng aktieindexfonder och framförallt i svenska aktier. Snart är aktieportföljen lika stor som fondportföljen och det är en viktning som vi kommer hålla oss till framöver. Alltså kommer det blir relativt sett mindre pengar för mig att investera i aktier varje månad. Ska bli spännande att se hur jag reagerar på det. Men i januari shoppade jag loss som vanligt och det var påfyllning i befintliga innehav som gällde för hela slanten.


Januari är ingen bra månad för oss när det gäller utdelningar. Det var nämligen bara Hemfosa var generösa nog att dela med sig till oss. Och eftersom det är ett litet innehav så blev det inte mer än några tior.


Summerar vi ihop det totala portföljvärdet så hamnar vi på knappt 1,256 miljoner, vilket är ökning med 40 tkr jämfört med förra månaden. Städar vi undan nysparandet motsvarar det en tillväxt på -0,3%. På fel håll alltså. Detta trots att vår aktieportfölj i princip gick exakt lika med index (SIX30RI), dvs ca +1,3%. En inte alltför avancerad slutledningsförmåga ger då att fondportföljen inte presterade så lysande under januari.

onsdag 18 januari 2017

Några reflektioner kring vår sparkvot

Sparkvoten är poppis att hålla koll på har jag förstått. Jag är inte heller dummare än att jag begriper att en hög sparkvot hjälper resan till ekonomiskt oberoende i båda ändarna. Dels för att man därmed har mer pengar att investera och dels för att man vänjer sig vid låga levnadsomkostnader (och därmed kan lämna arbetslivet med en mindre pengahög än vad man annars skulle behövt). Trots det har jag inte riktigt kunna ta till mig själva konceptet. Kanske för att man inte behöver vara matematikprofessor för att inse att vår egen sparkvot över månaderna varierar upp och ner på ett sätt som får Blader på Liseberg att kännas som en stilla söndagspromenad på Skansen?

Men jag tänkte att jag skulle ge sparkvoten en någorlunda ärlig chans. Alla siffrorna fanns ju redan där i mitt Excel-ark och kanske blir det vettigare om man tittar över ett helt år? Dessutom råkar vi ju just ha lagt ett år till handlingarna, så varför inte titta på det? Sagt och gjort! Här kommer några reflektioner som dök upp i mellan mina öron under processen:
Variation
Våra inkomster varierar en hel del från månad till månad. Våra utgifter varierar ännu mer från månad till månad. Dessvärre samvarierar de inte. Inte alls, inte ens nära! Under 2016 varierade därmed Familjen Avfart Frihets sparkvot mellan -62% (minus alltså!) och +75%. Slutsatsen är att jag till och med hade mer rätt än jag trodde och att sparkvoten är helt meningslös för oss ur ett månatligt perspektiv. För att sparkvoten ska vara vettig att följa varje månad måste man ha bra mycket jämnare inkomster och utgifter än av vi har och förmodligen någonsin kommer att ha.
Individuell
Oavsett om man mäter sparkvoten på månadsbasis eller årsbasis så får man fram en procentsats (annars har man räknat fundamentalt fel!). Vad säger då den faktiska procentsatsen? För dig som individ säger din sparkvot kanske en del. För alla andra säger din (eller min) sparkvot i princip ingenting. Sparkvoten baseras ju på dina (eller era om du och din partner slått era påsar ihop) inkomster och utgifter. Och dessa beror enbart på dig och ditt liv. Ingen annan lever ditt liv, då du är helt unik! Det finns ju ingen annan med samma förutsättningar när det gäller utbildning, yrkesval, arbetsgivare, kompetens, erfarenhet, bransch, antal barn, barnens ålder, bostadsort, ålder, kön, personlighet och så vidare. Därför är din sparkvot också unik och egentligen bara intressant för dig själv. Och bara om du mäter över tillräckligt stort tidsintervall.
Ska sparkvoten maximeras?
När sparkvoten diskuteras i bloggosfären får jag en stark känsla av att de flesta uttalat eller outtalat anser att ju högre sparkvoten är desto bättre är det. Men det håller jag inte med om. Och egentligen tror jag att ytterst få håller med om det. Till och med de mest extrema av alla extremsparare drar en gräns någonstans på vilka uppoffringar de tycker en sparad krona är värd. Hade de inte varit så hade vi sett ett gäng mångmiljonärer bo i trappuppgångar och på parkbänkar för att spara in på boendekostnaderna eller sköta sin hygien och klädtvätt i stadsparksdammen för att spara in på el. Men det gör vi ju inte, eller hur? Alltså ska sparkvoten inte maximeras, men väl optimeras. Och var den optimala sparkvoten är, är ju också individuellt då det helt beror på din situation och dina värderingar. Den kan vara 10%, den kan vara 80%. Båda kan vara lika rätt.
Vår sparkvot – är den ”bra”?
Nu har jag snart skrivit ett helt inlägg om sparkvot i allmänhet och vår sparkvot i synnerhet. Trots det har jag lyckats undvika att nämna vad vår sparkvot faktiskt är. Och jag tänkte faktiskt fortsätta att undvika det, för det är inte speciellt intressant. Knappt för oss och ännu mindre för någon annan. Skulle jag nämna vår sparkvot kommer jag oundvikligen få två huvudtyper av reaktioner. Den ena är ”oj, bra jobbat att kunna spara så mycket!”. Den andra är ”oj, med era inkomster borde ni kunna ha si eller så många procentenheter högre sparkvot!”. Enligt mitt sätt att se på vår sparkvot för 2016 så var den mer eller mindre perfekt för att tillåta oss leva det liv vi ville leva 2016 och ändå investera en avsevärd summa för att på sikt göra oss ekonomiskt oberoende.
Utifrån betraktat är vår sparkvot nog så där lagom svenskt mellanmjölksaktig. Definitivt inte bland de högsta i bloggosfären, men inte heller bland de lägsta. Däremot har vi stenkoll på såväl inkomster som utgifter och de trogna läsarna av bloggen vet att vi har tre prioriterade områden som får kosta pengar. Nej, SKA kosta pengar. Med risk för att bli tjatig upprepar jag att dessa är tid med barnen, resor och bra mat. Under 2016 jobbade vi därför i runda slängar 140 % tillsammans istället för det standardiserade 200 % för att få tid med barnen och varandra samt för att kunna resa på det sätt som vi vill (vi spenderade cirka 10 veckor på resande fot under 2016). Det jag vill ha sagt med detta är att vi väldigt enkelt skulle kunna öka vår sparkvot med kanske 20 procentenheter genom att gå upp i arbetstid och resa mindre. Men det vill vi inte! Och just därför var vår sparkvot för 2016 perfekt för just oss, men troligen inte för någon annan. För vi är, precis som alla andra, unika.

måndag 9 januari 2017

Att sätta mål är inte så lätt som man kan tro

Så här i början av ett nytt år är det ju vanligt att man funderar på året som ligger framför en, att man sätter upp mål för vad man vill åstadkomma (jag gjorde till exempel det här). För egen del har jag dock en kluven inställning till att sätta hårda mål, detta trots att jag under många år jobbat med att just sätta upp mål, följa upp dem och att styra mot dem. Eller kanske just därför? För att jag sett problemen och svårigheterna på nära håll?
Att sätta upp mål kan ha många positiva effekter såsom att man fokuserar sina insatser där de behövs mest, man ser (och kan fira!) sina framsteg och man kan tidigt se om korrigerande åtgärder behövs för att nämna några. De positiva aspekterna av att sätta upp mål är nog ganska väl spridda, så det tänkte jag inte gräva djupare i. Istället tänkte jag titta in på en del risker och svårigheter med att sätta mål. Dessa är dessvärre inte lika spridda.
Men låt mig börja med två universella ”sanningar” om mål och hur de sätts. Den första är ett citat vars ursprung jag inte känner till, men det lyder så här:
”You get what you measure”
Enligt min erfarenhet stämmer detta till fullo och med dessa fem ord sammanfattas hela essensen med mätetal. Såväl positivt som negativt. Det räcker nämligen att du börjar mäta något för att ditt och/eller andras beteende ska ändras. Börjar du mäta tiden du behöver för att mäkta med din normala joggingrunda kommer du automatiskt att försöka springa lite snabbare. Just därför tar jag inte tiden när jag väl lyckas snöra på mig löparskorna eftersom den undermedvetna press jag då sätter på mig gör löpningen till en än större plåga (ja, löpning är dessvärre inte riktigt min grej). Lärdomen är alltså att mätetal ändrar beteenden och det är ju just därför vi vill använda oss av dem. Men det är inte självklart att de ändrar beteenden på det sätt som vi tror eller ens på ett positivt sätt!
Den andra sanningen är att mål ska vara SMARTa, det vill säga att de ska vara satta enligt minnesregeln SMART (och här finns det några olika varianter):
Specific – Målet ska vara konkret och specifikt. Det får inte finnas frågetecken med vad man menar eller vara öppet för tolkning för då blir det meningslöst.
Measureable – Målet måste vara mätbart annars kan man inte veta om man nått målet eller ej.
Agreed – Alla inblandade måste vara överens om att detta är målet vi tillsammans strävar mot. Annars blir det konflikt förr eller senare.
Realistic – Målet måste kunna uppnås annars ger man upp innan man ens startat.
Time limited – Det måste finnas ett slutdatum annars är det risk att målet aldrig nås.
Ja, detta är kanske att karatesparka in vidöppna dörrar som värsta Bruce Lee och det är ju bara till att hålla med om att SMARTa mål är att föredra. Min invändning mot SMART-regeln är inte alls att målen blir dåligt satta. Nej, min invändning är att den kan bidra till att vi sätter fel mål som leder till fel beteenden!
Den kanske största risken med att sätta mål är alltså att vi inte skapar de beteenden vi förväntar oss utan helt andra och dessa kan i värsta fall vara direkt negativa. Låt mig ta ett klassiskt exempel på detta:
I princip alla producerande företag har det tveksamma nöjet att ta emot reklamationer på produkter som av en eller annan anledning är defekta. Bakom varje reklamation finns (minst) en missnöjd kund och dessutom kostar reklamationerna en hel del pengar. Detta inser alla och företagen vill minska antalet reklamationer för att på så sätt öka kundnöjdheten och minska kostnaderna. Av denna anledning mäter väldigt många företag antalet reklamationer. Logiskt, eller hur? Men vilka beteenden skapar då mätetalet ”antal reklamationer”? Förhoppningsvis gör det att företaget tar bort orsakerna till defekterna i produkterna och att nya produkter inte släpps förrän de håller rätt kvalitetsstandard. Men så är det dessvärre långt ifrån alltid. Istället kan det nämligen skapa ett beteende där reklamationer i mycket högre grad avslås, då det är ett mycket enklare sätt att uppnå en minskning i antalet reklamationer. En konsekvens blir då istället en minskad kundnöjdhet (nu får kunden inte ens kompensation för den defekta produkten) och på sikt kommer företaget att tappa kunder. Att mäta antalet reklamationer och sätta mål på färre reklamationer är alltså högst tveksamt och en del företag går nu ifrån detta av just denna anledning.
Ett tangerande problem till reklamationsexemplet ovan är vi tenderar att mäta det vi kan mäta och inte det som egentligen är intressant och viktigt. I exemplet mäts antalet reklamationer då det är mycket enklare att mäta än det man egentligen är intresserad av, nämligen kundnöjdhet (som är svårt att mäta på ett vettigt sätt) och produktkvalitet (som också är svårt att mäta). Detta är ett generellt problem vid sättandet av mål och det är alltför vanligt att vi väljer att mäta enkla saker som tid och pengar under antagandet att det reflekterar det vi egentligen är intresserade av. Men antagandet är fel oftare än vad vi tror. På samma sätt tenderar vi ekonominördar att mäta och sätta mål på utdelningar, depåvärde och liknande. Detta trots att vi egentligen är intresserade av frihet, lycka, glädje och livskvalitet. Men hur mäter man dessa saker?
För att mål ska vara effektiva ska de ju vara specifika (kom ihåg S i SMART), men det innebär samtidigt en risk för suboptimering. Vi kanske sätter upp ett flertal specifika mål som vart och ett kan vara riktigt bra, men vi tenderar att glömma helheten och vårt set av bra mätetal/mål behöver inte alls på ett optimalt sätt driva helheten åt det håll vi vill. Ett annat exempel på suboptimering är att vi blandar ihop kortsiktiga med långsiktiga mål och att vi har svårt att se vilka kortsiktiga mål som egentligen hjälper oss nå det långsiktiga målet. Som exempel kan vi ta vårt långsiktiga mål att bli ekonomiskt oberoende. Ett bra kortsiktigt mål för 2017 skulle i så fall kunna vara ett mål för hur mycket vi ska spara under året (men läs mer kring varför jag inte satt något hårt mål på det här) för det hjälper oss utan tvivel mot vårt långsiktiga mål. Ett annat tänkbart kortsiktigt mål skulle kunna vara hur mycket utdelningar vi får under 2017, men jag tycker att det är högst tveksamt om det är ett lämpligt mål. Höga utdelningar 2017 säger ju inget om vilka passiva inkomster vi kan tänkas ha om 10 eller 20 år. Tvärtom kan en jakt på utdelningar 2017 ha en negativ långsiktig påverkan då det riskerar att driva oss mot långsiktigt felaktiga investeringar. Genom att uppfylla ett kortsiktigt mål kan vi alltså äventyra ett långsiktigt mål om kopplingen mellan de två målen inte är mycket klar. En annan form av suboptimering helt enkelt.
Rätt använt är mål ett riktigt kraftfullt sätt att driva utvecklingen åt det håll man vill, men det finns många fallgropar som man behöver beakta. Men de fallgroparna struntar många allt som oftast i, kanske för att de inte känner till dem? Så sätt gärna upp mål om det hjälper dig på din resa, men tänk igenom dem flera gånger och fundera speciellt på vilket beteende de kommer att skapa. Ställ dig sedan frågan om det beteendet är långsiktigt rätt för dig.

lördag 7 januari 2017

Ekonomisk mognadsgrad

Känner ni till Sparo? Om inte kan jag meddela att bakom Sparo finns det är en lagom satiriskt lagd man som heter Micke Larsson och på sin blogg (länk) skriver han läsvärda och underhållande inlägg och spaningar med ekonomiska förtecken. Jag kan bara uppmana er att kolla in dem. Hur som helst. Häromdagen hamnade Sparo och jag i en intressant diskussion som startade med ett i såväl Sparos som i mina ögon mindre begåvat uttalande av Nordeas ”sparekonom” Ingela Gabrielsson (se Sparos inlägg här). Vår diskussion spårade sedan in (eller spårade ur kanske?) på varför så många svenskar har ett på många sätt märkligt förhållningssätt till sin egen ekonomi. Jag har funderat vidare på detta och som vanligt spretar tankarna åt alla håll och som vanligt försöker jag strukturera dem baserat på tidigare erfarenheter i mitt liv.

I mitt professionella liv är jag van att bedöma olika organisationers, arbetslag eller till och med individers förmåga att lösa en uppgift. Det kan vara allt från hur en organisation bedriver produktutveckling till hur de hanterar reklamationer eller till hur väl medarbetaren Nisse jobbar i Excel. Ofta benämns detta med en organisations eller individs kapabilitet inom ett visst område och nivån på deras kapabilitet kallas ofta deras mognadsgrad. Men kärt barn har många namn och det är mycket möjligt att det finns andra benämningar inom andra branscher.
Det föll därför mig naturligt att använda samma tankesätt kring människors förmåga att hantera sin egen ekonomi. Det finns en uppsjö av metoder att bedöma mognadsgrad, men jag valde att tänka mig enklast möjliga trappa.

Ekonomisk omogen

Delvis ekonomisk omogen

Devis ekonomisk mogen

Ekonomisk mogen





Visst är det förenklat och visst finns det massvis av undantag, men det hjälper åtminstone mig att sortera upp mina tankar.
Låt oss börja med de ekonomiskt omogna. Detta är den grupp av människor som konstant har större utgifter än inkomster, som tar SMS-lån för att betala de gamla SMS-lånen, som har väldigt mycket månad kvar i slutet av lönen, som inte har någon buffert, som känner en stor svart och iskall klump i magen då de tänker på sin ekonomi.
Nästa steg i mognadsprocessen är de delvis ekonomiskt omogna. Till denna grupp hör de som håller utgifter och inkomster i någorlunda balans, de har inga eller få dåliga lån, till och med en liten buffert och kanske ett pyttelitet sparande. Men de har alla sina pengar i vanliga konto på banken, ett lönekonto som de sköter det dagliga ifrån och ett sparkonto med obefintlig ränta. De har höga bolån som de binder för att det känns tryggt.
Den näst högsta mognadsgraden kallar jag delvis ekonomiskt mogna. Denna grupp människor ser till att ha ett överskott i sin ekonomi och de månadssparar eller amorterar. De har en helt ok buffert och de har i huvudsak rörlig ränta på bolånen då de vet att detta långsiktigt är billigast och dessutom tål de en liten räntehöjning. De har insett att det finns mer tillväxt att hämta än den obefintliga räntan på ett vanligt sparkonto, så de investerar i fonder. De går till sin så kallade personlige bankman en gång om året och de gör som han eller hon rekommenderar. Det vill säga att de köper strukturerade bankprodukter och dyra (och dåliga) aktiefonder, vilket innebär att de enda som blir rika är bankerna.
Till sist har vi de ekonomisk mogna och dessa behöver jag nog inte beskriva så noga då de flesta som läser här förmodligen tillhör den kategorin. Men detta är de människor som har stenkoll på ränta-på-ränta effekten och börsen historisk avkastning, de har ett mycket högt månadssparande som de investerar på olika sätt som alla utesluter att banken är den som blir rikast. På tal om banker så har de lämnat de gamla storbankerna och huserar vilt hos Avanza eller Nordnet. Dessvärre har de ofta också det gemensamt att de ofta i raljerande och förlöjligande ordalag benämner de med lägre ekonomisk mognadsgrad och det gäller även mig själv.
Vad är det då som avgör vilken mognadsgrad någon individ når? Ja, till att börja med tror jag att de allra flesta föds in på en nivå. Är ens föräldrar på en viss nivå ska det väldigt mycket till för att man inte själv ska hamna på samma nivå. Det krävs i princip att det finns någon annan stark förebild som introducerar en till en högre nivå. För gudarna ska veta att skolan, bankerna och media inte gör mycket för att förbättra möjligheterna att öka mognadsgraden.
Vi som är lite mer ekonomiskt mogna tar ofta det vi vet och inser som självklart. Och i viss mån på den allra mest basala nivå tycker jag nog att det borde vara de. Som att inte göra av med mer pengar som man drar in till exempel. Men i många andra fall är det inte alls självklart! Vet du inget annat så är det inte heller lätt att ändra på sig av egen kraft. Det är inte lätt att lära sig att spela fiol om man inte ens vet att det finns en konstig grej med strängar på som kallas fiol.  
Det stora felet vi ofta gör när vi pratat ekonomi med någon med lägre mognadsgrad är att vi utgår från oss själva och vår egen mognadsgrad. Då blir det helt fel! Vi måste utgå från den andres mognadsgrad annars riskera vi att få direkt motsatt effekt än vad vi egentligen avser. Att exempelvis prata passiv kontra aktiv fondförvaltningen eller skillnaden mellan Handelsbankens A- och B-aktier med någon som inte har någon buffert och än mindre något månadssparande får berget den personen ska bestiga att växa och växa istället för att krympa.
I mina ögon faller ett stort ansvar på skola och media (storbankerna har jag gett upp för länge sedan, det ligger nämligen inte i deras intresse) för att öka den ekonomiska mognaden. Jag tycker också att det ligger ett litet ansvar på oss som haft lyckan att nå en vettig ekonomisk mognad. Och här hjälper det inte att använda raljerande ordalag, utan istället bör vi försöka sätta oss in i den andra personens mognad och anpassa vårt budskap till den mognadsgraden så att vi på så sätt kan hjälpa vederbörande att öka sin mognadsgrad ett litet steg i taget.

torsdag 5 januari 2017

Nej, nu tittar vi framåt - Mot 2017

Nu när 2016 är lagt till handlingarna är det hög tid att titta framåt, fram emot det orörda och spännande året som tydligen ska vara nummer 2017 i ordningen.

Jag är egentligen en ganska varm anhängare av att sätta upp mål, men efter många års erfarenhet av att sätta mål i min professionella verksamhet vet jag också att det där med att sätta kortsiktiga mål för att nå ett långsiktigt större mål är riktigt svårt. Risken att man suboptimerar är nämligen högst påtaglig. Alltså kommer jag inte sätta några ”hårda” ekonomiska mål för 2017, men det hindrar ju inte mig från att försöka titta in i min dammiga spåkula för att prognostisera vår privatekonomiska framtid och eventuellt landa in i några lösare ambitioner för 2017.

Sparande
Detta är ju ett område med hög egen påverkansgrad och risken för suboptimeringen som jag nämnde ovan är ju obefintlig. Vårt långsiktiga mål är ju att bli ekonomiskt oberoende och ett högt sparande lär ju på intet sätt äventyra det målet. Tvärtom! Trots det sätter jag inget hårt mål med en specifik summa. Varför? Jo, eftersom balansen mellan det långsiktiga målet och njutningen här och nu är för viktig. Jag vill inte hamna i en situation där vi kommer i konflikt med oss själva. Till exempel känna skuld för att vårt sparande ”blir lidande” för att vi väljer att åka till Medelhavet under höstlovet. Eller så vill jag inte känna att livet är torftigt för att vi, på grund av sparandet, inte åkte till Medelhavet under höstlovet.

Under 2016 sparande vi 288 tkr, vilket i min värld är en hyfsad hög med pengar. Men om jag tittar in på vad vi kan förvänta oss för inkomster och utgifter under 2017 så ser det faktiskt ut som om vi skulle kunna slå siffran från 2016 med marginal. Låt oss börja med inkomsterna där jag ser flera anledningar till att de bör bli högre under 2017 än under 2016.

Ett prioriterat område för oss är tid med barnen och vi har därför under 2016 jobbat cirka 160% tillsammans (egentligen klart mindre eftersom varit lediga cirka 11-12 veckor för resor). I takt med att barnen blir större får de ett allt större behov av att tillbringa tid med sina egna kompisar och utan oss föräldrar. Alltså kommer vi från och med nu gå upp till cirka 180% i arbetstid, vilket ju lär märkas i lönekuvertet. Utöver detta så har Fru Avfart Frihet fått en liten löneökning och kommer dessutom få en engångsutbetalning på i runda slängar en månadslön nån gång i början av året. Trevligt! För egen del har min arbetsgivare beslutat att öka på min bonus med några procentenheter. Egentlig tycker jag inte alls om dessa bonussystem (läs mer här), men om de nu envisas med att ge mig pengar så får de väl göra det. De vet vad jag tycker.

Även utgiftssidan ser ut att bli något bättre under 2017 än under 2016 om inget oförutsett av större karaktär inträffar (att värmepannan eller bilen totalhavererar till exempel). Första anledningen till detta är att vi hade taskig periodisering av våra kostnader 2016. Ett byte av kreditkort vid årsskiftet gjorde att en del kostnader för 2015 hamnade på 2016 och dessutom har vi redan under 2016 betalat flygbiljetterna för sommarens äventyr i Sydostasien. En annan aspekt är att vi kommer betala cirka 2 000 kr/mån mindre till CSN under 2017 beroende på att vi var föräldralediga och hade låg inkomst för ett par år sedan. Ja, jag vet att det egentligen inte är att betrakta som en utgift utan som amortering eller tvångssparande. Men jag har inte räknat betalningarna till CSN som sparande tidigare och därmed blir det cirka 2 000 kr/mån över till att mata pengamaskinen med.

Summa summarum lär vi väl komma en bra bit över 300 tkr i sparande under 2017, kanske till och med runt 350 tkr om vi har lite tur. Och det är ju pengar det med som min favoritbloggare Chansar Mest skulle ha sagt.

Aktieutdelningar
Under 2016 fick vi cirka 2 700 kr i aktieutdelningar, vilket måste betraktas som tämligen värdelöst om man betänker att vår portfölj är värd runt 1,2 miljoner. Detta beror på att vi styrde om till aktier (från passiva indexplaceringar) först under slutet av den svenska utdelningssäsongen 2016. Under 2017 kommer cirka 30% av våra investerbara tillgångar ligga i aktier och jag räknar med att vi kommer att få cirka 16 000 kr i utdelningar. Men inte heller här sätter jag något hårt mål. Anledningen till detta är att jag inte vill jaga utdelningar 2017 eftersom det riskerar att driva mig mot kortsiktiga investeringar med hög utdelning och det behöver ju inte alls vara i samklang med vårt långsiktiga mål. Ett exempel: För att kortsiktigt maximera utdelningarna bör man ju investera uteslutande i preffar, telecom och liknande, men det tror jag inte är det effektivaste sättet att nå vårt långsiktiga mål.

Portföljvärde
Jag har inte en aning om vad som kommer att hända på börsen 2017, men oavsett åt vilket håll det går så lär det bli en skakig resa. Kanske framförallt på grund av en hel del politiska frågetecken. Hur blir det egentligen med herr Trump som högsta hönset? Hur påverkar valen i Europa börsklimatet? Ja, jag har inte en susning och ur ett privatekonomiskt perspektiv bryr jag mig egentligen inte nämnvärt. Vi kommer fortsätta att spara, investera, spara, investera, spara, investera. Antingen stiger portföljvärdet och då är det ju trevligt, eller så sjunker det och då får man glädja sig åt att få handla lite billigare.

Men om vi antar att börsen presterar sina genomsnittliga 8%, att vi lyckas prestera som index och att vi sparar som vi tänkt oss. Ja, i så fall skulle vi landa på ett portföljvärde nånstans i krokarna kring 1,65 miljoner. Men där är väl cirka 1,65 miljoner ”om” i det resonemanget, så det mest troliga är väl att vi hamnar nån helt annanstans. Var står skrivet i stjärnorna.

Med hopp om ett strålande 2017 för er alla!

Avfart Frihet

tisdag 3 januari 2017

2016 - En ekonomisk nystart

Det känns smått surrealistiskt att tänka att det redan gått ett helt år sedan vi satte upp vårt långsiktiga ekonomiska mål och därmed på allvar beslutade att få ordentlig styr på vår privatekonomiska skuta. 2016 blev alltså något av en ekonomisk nystart för Familjen Avfart Frihet. Det har varit ett på många sätt omvälvande år i vår personliga utveckling och vi har lärt oss massvis under resan. Om investeringar och om sparande, men kanske framförallt om oss själva. Nu är det helt enkelt dags att ta en titt på året som gick.

Sparande
Vi är inga extrema sparare som en del av de så kallade ”snålbloggarna” som finns i bloggosfären. Jag kan på många sätt imponeras av deras disciplin och kompromisslösa inställning, men vi kom tidigt fram till att det inte är den väg som vi vill gå. Den väg vi istället valt handlar om att minimera de tråkiga kostnaderna, de kostnader som tar energi och livsglädje ur vårt liv (som bolåneräntor, försäkringar, el och värme för att nämna några). Men de roliga kostnaderna, de kostnader som ger oss energi, livsglädje och njutning vill vi definitivt inte minimera. Men gärna optimera.

Vi prioriterar tre områden som ger oss energi och livsglädje och som vi gärna spenderar pengar på:
  1. Tid med barnen – Våra barn är fotfarande ganska små och vi vill kunna spendera tid med dem nu, då denna tid aldrig kommer att komma tillbaka. Jag har flera gånger hört kommentarer av typen ”jag önskar att jag var mer närvarande när barnen var små”, men det motsatta (”jag skulle ha jobbat mer när barnen var små”) har jag än så länge aldrig fått höra. Vi har därför valt att gå ner i arbetstid och dessutom ser vi till att ha långa sommarledigheter och andra lov med barnen. På bekostnad av utebliven inkomst så klart.
  2. Resor – Vi reser mycket och långt, men vi gör det väldigt kostnadseffektivt. Detta är vårt livselixir, det ger oss energi och livslust, det ger oss fantastiska upplevelser av natur och kultur. Resor kompromissar vi helt enkelt inte med.
  3. Mat och dryck – Vi älskar god mat och dryck och väljer därför att spendera en del pengar på mat som vi tycker är bra och god. Det innebär inte att vi äter oxfilé var och varannan dag. Tvärtom faktiskt. Men vi äter bra mat lagad från grunden med bra råvaror.
Trots att vi medvetet lever lite ”slösaktigt” på dessa tre områden lyckades vi under 2016 spara en ganska bra slant, knappt 288 tkr närmre bestämt. Detta trots att vi hade ganska taskig periodisering av våra kostnader under både inledningen och slutet av 2016. 288 tkr är en summa som vi är ganska nöjda med, men vi ser också potential att nå en högre summa under 2017.

Portföljutveckling
När vi för ett år sedan la upp riktlinjerna för vår mer uppstyrda ekonomiska tillvaro och våra nya portföljer så hade det föregåtts av ett halvår av intensiva studier kring diverse investeringar och hur man bygger en pengarmaskin. Vi valde att börja med passiva investeringar i aktieindexfonder, med en tanke att på sikt övergå till aktier. Men det kliade ordentligt i fingrarna och ”på sikt” visades sig därför komma ganska fort, för redan i slutet av mars i år köpte vi våra första aktier. Sedan dess har vi flyttat över alltmer kapital till aktier och nu fattas det inte mycket förrän vår aktieportfölj är lika stor som fondportföljen.

Jag tänkte inte nämna speciellt mycket kring börsens utveckling i stort eftersom jag förutsätter att ni alla redan har koll på allt inklusive Brexit och Trumps något överraskande viktoria samt hur det inte alls påverkade börsen som mer eller mindre alla så kallade "experter" trodde. Däremot kan jag ju reflektera över hur våra egna portföljer utvecklade sig, men det är lite smålurigt att få fram de exakta siffrorna då 2016 varit ett år av omstrukturering av våra portföljer. Först körde vi ju indexinvesteringar, för att sedan addera aktier och sen valde vi att plocka bort barnen egna pengar ur ekvationen (läs mer om det här). Men totalt sett gick det ju riktigt bra då vi noterade +15,3% om vi slår samman samtliga portföljer, vilket vi är klart nöjda med. Speciellt med tanke på att vi hade en hel del räntefonder under första halvan av året. Bryter vi ner det i lite mer detalj ser vi att vår aktieportfölj presterade ca 1%-enhet lägre än SIX30RI, vilket troligen beror på att vi inte är så exponerade mot bank som ju gick riktigt starkt under slutet av året. Utdelningarna nådde inte mer än cirka 2 700 kr och det beror på att vi inte på allvar började styra om våra investeringar mot aktier förrän efter den svenska utdelningssäsongen.

Tittar vi på fondportföljen så ser vi att våra Europafonder var den sämsta investeringen med +2,9%. I andra änden av skalan hittar vi våra globala fonder och våra USA-fonder som noterades runt +25%.

Summa summarum ökade våra investerbara tillgångar (dvs. exklusive tillgångar bundet i huset och i våra pensioner) med 434 tkr under 2016. Inkluderar vi de tillgångar vi har bundet i huset och i våra tjänstepensioner så kan vi summera våra totala tillgångar till lite drygt 4 miljoner.

Bloggen
Bloggen Avfart Frihet föddes i mitten av april i år och kommer utifrån att jag har ett behov av att få skriva av mig lite då och då. Vi känner också ett behov av att dokumentera vår väg mot vårt långsiktiga mål om ekonomiskt oberoende. Att på kuppen få se att antalet läsare sakta men säkert ökar är givetvis fantastiskt inspirerande, även om läsekretsen fortfarande är långt ifrån de stora drakarna.

Hittills har det hunnit bli 43 inlägg på bloggen vilket ungefär motsvarar ett inlägg var femte dag och tittar jag på statistiken är det helt uppenbart vilken typ av inlägg som ni läsare gillar bäst. Det är nämligen inläggen sticker ut lite, som innehåller lite mer udda ekonomireflektioner. Det mest lästa inlägget under året var ganska typiskt för de inlägg ni verkar gilla bäst, nämligen inlägget ”Öppen eller hemlighetsfull?” (länk). Månadsrapporter och portföljredovisningar i all ära, men riktigt intressant blir det först när man går lite djupare, pillar lite i våra mänskliga beteende, ifrågasätter våra värderingar och så vidare. Problemet är att sådana inlägg är så mycket svårare att skriva, men jag lovar att fortsätt försöka. Inlägg av typen ”idag köpte jag 3 st Investor och 2 st HM” är å andra sidan väldigt enkla att skriva och jag skulle ju kunna börja att skriva sådana inlägg, men de är ju så olidligt tråkigt att både skriva och läsa samt att de inte medför något som helst värde till bloggen. Och eftersom det är min blogg bestämmer jag helt själv, så alltså struntar jag helt enkelt i att skriva såna inlägg. Punkt. Slut.

Övrigt
Jag kommer inte ifrån att nämna vårt huvudintresse resor. Resehöjdpunkten under 2016 var helt klart de två månaderna vi tillbringade Sydostasien. Vi gillade det så mycket att det blir en repris 2017 och flyget är redan bokat och betalt (därav den taskiga periodiseringen av utgifter…). Och för att knyta an till huvudtemat på bloggen, så visst kostar det pengar. Men jag tycker faktiskt inte det är så dyrt, vilket jag redogör för i inlägget ”Det är billigt att resa – om man gör det smart” (länk).

Men den största resan under året har nog trots det varit den mentala. Först när vi under slutet av 2015 nådde insikten att ekonomisk oberoende inte alls är en utopi och sedan hur vi alltmer finner nöje i det enkla. Hur vi alltmer drar oss åt en minimalistisk tillvaro och den sinnesro det ger oss.

Nu ser vi med spänd förväntan fram emot vad 2017 bär med sig. Hur börsåret och våra investeringar kommer att utveckla sig har jag inte en susning om, men en del andra privatekonomiska aspekter kan vi nog förutspå ganska väl. Men dessa får jag lov att återkomma med inom kort.