torsdag 16 februari 2017

Karriärens vara eller icke vara

Jag har ett något problematiskt förhållande till min karriär och jag har skrivit lite om det tidigare. Det grundar sig i att jag till naturen alltid strävar efter lite mer, lite bättre, lite längre och lite högre. Denna strävan är extra tydlig i mitt arbetsliv och det är ju en riktigt bra egenskap om man vill göra karriär. Problemet är att jag efter flera års förlikningsarbete kommit fram till att jag inte vill göra karriär utöver den jag redan gjort (diverse personal- och/eller verksamhetsledande befattningar de senaste dryga 10 åren). Priset för en högre karriär är helt enkelt för högt för mig. Jag är inte beredd att betala för karriären i form av uttalade eller outtalade krav på tillgänglighet, nerlagda arbetstimmar, sena kvällar framför jobbdatorn, plötsliga och oplanerade resor och mycket annat. Jag fattade beslutet att ”ge upp” karriären omedvetet långt innan jag vågade erkänna det för mig själv och det yttrade sig i att jag inte tog de karriärmöjligheter som uppenbarade sig under de senaste åren. Det senaste året har jag som sagt förlikat mig med detta och känt mig nöjd med den karriärnivå jag är på nu, där jag kan göra ett riktigt bra jobb utan att förta mig och istället fokusera mina tankar och min tid på andra och viktigare saker i livet. 

Denna frid och fröjd ställdes på ända häromveckan.

Efter diverse omorganiseringar och förändringar blev nämligen en högre chefposition inom mitt gebit vakant. Genast kom karriärfunderingarna tillbaka. Att jag dessutom blev uppmanad att söka tjänsten från flera håll gjorde inte saken lättare. När annonsen väl kom ut insåg jag snabbt att jag uppfyllde samliga kriterier och skulle ha en bra chans att få jobbet. Om jag sökte det. Om jag ville ha det. Men ville jag det? Den frågan snurrade konstant i mitt huvud under ett par veckors tid. 

Ok, låt oss leka med tanken att jag söker och får jobbet. Det skulle i så fall innebära en finfin titel på ett tjusigt visitkort, betydligt större inflytande (ett finare ord för makt, vilket av någon anledning har fått en lite negativ klang för många), en bekräftelse på att jag är duktig på vad jag gör. Samt ett ordentligt lönelyft på uppskattningsvis 20 tusen brutto i månanden, och då är jag ju inte direkt underbetald från början. Visst låter det bra? Problemet är ju bara att det finns en vågskål till och den innehåller de krav jag nämnde ovan. 

Efter många timmars funderande och idogt diskuterande vid köksbordet kom jag fram till att jag gärna skulle vilja få jobbet. Men jag skulle inte vilja inneha tjänsten. Alltså; det skulle vara en egoboost av stora mått att få jobbet, men jag vill inte ha den vardag som det skulle innebära. Min frihet är värd mer än vad jag skulle få tillbaka i form av lön, makt, status och annat lullull. 

Så nu är förmodligen min vidare karriär till högre höjder även formellt sett död… Och det känns bra!

12 kommentarer:

  1. Låter som ett klokt beslut, baserat på vilket liv du önskar leva. Min egna uppfattning är att livet består av annat än 60-70 timmars arbetsveckor.

    /GL

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack GL!

      Det känns bra i magen.

      Mvh Avfart Frihet

      Radera
  2. Haft samma funderingar som du, valde jobbet och stortrivs.
    Men man är i olika delar i livet, så man vet bäst själv och det ska kännas rätt, så du har gjort rätt beslut vad det verkar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, man är i olika faser i livet och man prioriterar därmed olika. För ett antal år sedan hade jag resonerar annorlunda.

      Mvh Avfart Frihet

      Radera
  3. Snyggt och bra gjort! Speciellt med tanke på vad du sa om att redan'har en bra lön. Det låter som du valde livet istället för status och bekräftelse, ditt framtida jag kommer säkert att tacka dig! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Frihetsmaskinen,

      Tack, jag hoppas och tror du har rätt. På nåt sätt känns det som att till och med mitt nuvarande jag tackar mig... 😉

      Mvh Avfart Frihet

      Radera
  4. För rätt många år sedan var jag i samma sits. Otroligt lockande med ett snäpp upp i karriären (om man nu kan tala om karriär men jag väljer att göra det i alla fall.) Allt var frid o fröjd ända till jag fick se deras årsschema över resor och blev helt chockad, de var inte många veckor i sträck de var hemma i Sverige. Jag får kalla fötter och drar mig ur. Besviken ja, men samtidigt var jag inte villig att offra mina tre barn på karriärsaltaret. Visst tänkte jag någon gång på hur livet kunnat se ut om jag valt annorlunda men nu i efterhand så gjorde jag rätt val, det är jag övertygad om och jag tror att du också gjorde det rätta valet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej,

      Av de som ligger på sin din dödsbädd och ser tillbaka på sitt tror jag det är ytterst få som tänker "fan, jag skulle satsat på karriären när barnen var små!". Det omvända tror jag är mycket vanligare. Sorgligt nog.

      Mvh Avfart Frihet

      Radera
  5. Många har frågat Herr Snålgris efter 17 år i branschen varför han inte är chef. Korta svaret är att detta inte är något att sträva efter. Jag är teknikexpert på vår medelstora firma, har en hyfsat lön (ligger på sverigemedel) i förhållande till ansvar och arbetsinsats. Även om jag tjänade det dubbla hade jag inte velat vara chef för vår firma med allt vad det innebär. Först och främst käkar marginal- och värnskatt upp det mesta av lönen, för det andra ingår det inte öt-ersättning. Och 60-timmars arbetsveckor är standard. Så nej, pass på den tack. Livet består av mer än att jobba.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Snålgrisen,

      Men ska jobba för att kunna leva, inte leva för att kunna jobba.

      Mvh Avfart Frihet

      Radera
  6. Känner igen känslan!
    Sök, och tacka nej om du får tjänsten :-)

    Ha det gott!

    Mvh, The Reluctant Career Woman

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nja, det vill jag inte. Tror inte det skulle uppskattas och jag planerar att finns kvar i samma organisation.

      Mvh Avfart Frihet

      Radera