Smått och gott

Det har gått ett gäng dagar sedan jag skrev senast här på bloggen och det beror naturligtvis på att vi är långt bort på semester. Så det händer helt enkelt inte så mycket som är intressant att skriva om. Jag vägrar nämligen att låta bloggen bli som ett meningslöst Facebook-konto där man kan läsa om vad folk man knappt känner ätit till frukost eller vilken färg de har på strumporna. 

Jag har ingen uttalad ambition om att jag ska skriva si eller så mycket på bloggen, utan jag skriver när jag känner ett behov av det eller då jag har nåt vettigt att skriva om. Trots det känns det ändå som att jag har nån form av skyldighet att låta folk veta att vi fortfarande är i livet. Vilket egentligen är lite konstigt då jag är anonym och dessutom har en relativt liten mängd läsare. 

Hur som helst, har det verkligen inte hänt något värt att skriva om? Tja, ABB har varit goda nog att ge oss några kronor i utdelning. ABB är ett företag som jag gillar och som jag har för avsikt att köpa betydligt fler aktier i, men jag har tyckt att det varit lite för dyrt hittills. 

Vi är dessutom en bra bit in i rapportomgången och jag tycker att rapporterna sett ganska bra ut överlag för våra innehav. Ingen anledning att ompröva något beslut alltså, utan vi fortsätter den inslagna vägen med månadssparande i våra befintliga aktie- och fondinnehav. Det finns dessutom några bolag till som jag gärna vill ha in i portföljen (t.ex Axfoods), men de är för dyra för tillfället. 

Börsen har ju som bekant pinnat på ganska bra den senaste tiden och inte alls visat några tecken på den surhet jag hela tiden trott ska komma i slutet av sommaren, men den som lever få se.

Nähä, mina vänner! Jag tror minsann att solstolen saknar mig... 

Fru Avfart Frihet om minimalism - del 2

I den förra delen av beskrivningen av vår minimalistiska resan gick Fru Avfart Frihet igenom den mer materialistiska sidan av minimalism, men för oss finns det även en mer filosofisk och mental aspekt av det. Snarare är det så att ju mer av det materialistiska som skalats bort, desto viktigare har den andra sidan av minimalismen blivit.

I samband med att vi kom hem från långresan var det dags för oss båda att börja jobba igen efter föräldraledigheten för vårt yngsta barn. Under resan vann vi två viktiga insikter vad gäller tillgänglig tid eller rättare sagt tid man själv förfogar över (dvs ej förvärvsarbetstid) och den ena är vilket behagligt liv man kan leva när man inte är ständigt stressad över allt man ska hinna med och den andra är hur trevligt det är att kunna umgås hela familjen i lugn och ro och spendera även kvantitetstid tillsammans; inte bara kvalitetstid. För att kunna upprätthålla mer av dessa två saker i vardagen hemma bestämde vi oss för att jobba ca 150% tillsammans. Det har lett till att vi har tid att verkligen umgås med våra barn alla dagar i veckan; att vi har tid att läsa högt för dem, spela spel tillsammans, cykla till lekplatser och annat som man kanske inte hinner med på vardagar om båda föräldrarna jobbar heltid. Dessutom måste inte matlagning, handling och annat alltid gå i flygande fläng, utan även i sådana aktiviteter försöker vi ha med barnen. Dels blir det tillfällen att umgås och dels blir barnen inte helt "curlade", utan får bidra efter egen förmåga.

Mer tid hemma på dagtid på vardagar har också lett till att kvällarna inte behöver användas till hushållsarbete i särskilt stor utsträckning, utan då finns det utrymme för den i småbarnsföräldravärlden så omhuldade "egentiden". För min del innebär det oftast någon form av motion eller läsning och så brukar Herr AF och jag dricka en kopp te tillsammans och prata igenom saker och ting som hänt under dagen och som är på gång.

På helgerna brukar vi vika minst en av dagarna åt någon form av utflykt, vilket ofta innebär en runda ut i naturen för vandring, cykling, bärplockning eller bad, beroende på vilka alternativ årstiden erbjuder. Museibesök blir det också ibland. I vilket fall som helst är det enkla och billiga aktiviteter, som oftast erbjuder både vistelse utomhus och en skön avkoppling från stress och hets.

Sammanfattningsvis kan jag säga att för oss står minimalism för enkelhet och underlättande av vardagen, där det finns tid att fokusera på det som är viktigt. För oss handlar det framför allt om att ha tid för familjen och oss själva, vilket vi gett oss själva utrymme till dels genom att arbeta lite mindre och dels genom att ha skapat en tillvaro där prylar och konsumtion mist sin status, så att vi slipper lägga tid på att dra in pengar till och hantera saker vi ändå inte behöver. 

Fru Avfart Frihet om minimalism - del 1

Projektet Avfart Frihet syftar till ge oss ekonomisk frihet. En del handlar givetvis om investeringar, men en annan lika viktig del är hur vi konsumerar. Eller snarare hur vi inte konsumerar. Detta har fört oss in på något av en minimalistisk bana. Den som lotsar oss fram är Fru Avfart Frihet och efter lite tjat har hon gått med på att skriva om vår minimalistiska resa. Här kommer första delen, den om materialistisk minimalism. Take it away, Fru Avfart Frihet:

I ett svagt ögonblick lovade jag Herr AF att jag skulle skriva om vad minimalism betyder för mig och familjen och som varande en person som håller mina löften känner jag att jag inte kan ducka längre. 

Mina föräldrar trodde nog aldrig att minimalism skulle bli ett ledord för mig när de såg hur klädhögarna växte sig allt större på alla tänkbara lediga ytor (och för all del redan belamrade också) i mitt tonårsrum, men man ska ju inte vara sämre än att man kan ändra sig. I vuxen ålder har ordning och reda blivit allt viktigare, så så småningom flyttade de där klädhögarna in på galgar i de väl tilltagna garderoberna i mitt och makens sovrum. Det ledde till ordning på pinalerna, både i garderober, skåp och förråd, men dock fanns det fortfarande ett överflöd av saker att organisera, förvara och hålla ordning på.

Ifjol företog sig hela familjen på fem personer en långresa på flera månader i olika delar av världen och det var under den resan som tankarna på minimalism blommade ut för fullt. När vi var borta från de flesta av våra saker så pass länge insåg vi att det var många saker vi klarade oss bra utan. Självklart spelar yttre omständigheter en viss roll; t ex om man äter alla sina måltider på restaurang behövs inga köksprylar och om det är 30 grader dygnet runt behövs inga tjocka kläder, men vi insåg att många saker i vårt hem egentligen aldrig behövs.

Under hösten ifjol startade jag därför ett rejält rensningsprojekt inriktat på att bli av med överflödiga saker i vårt hem. T ex hade vi några flyttkartonger som inte blivit öppnade sen vi flyttade in i vårt hus sex år tidigare... De saker vi ville behålla placerades på mer lättillgängliga ställen och resten såldes, skänktes eller slängdes, beroende på status. Eftersom vi även försöker vara sparsamma och använda våra pengar på ett vettigt sätt försöker vi i första hand sälja de saker vi inte längre har användning för. Skrymmande och/eller tunga saker säljer vi företrädesvis via Blocket, men jag har även blivit en flitig användare av Tradera (för att sälja - jag har aldrig köpt något där! Än, kanske jag ska tillägga, för det kan jag mycket väl tänka mig att göra, men det senaste året har som sagt mest handlat om rensning). Under det gångna året uppskattar jag att vi sålt saker för runt 15-20 000 kr; en icke föraktfull summa. Tidigare har jag mest förundrats när jag läst om uppskattningar av det genomsnittliga värdet på begagnade outnyttjade prylar folk har i sina förråd, men vid närmare undersökning visade det sig gälla även oss. Dock inte längre!  ;-)

Numera ägnar vi oss enbart åt behovsprövad konsumtion, dvs vi tänker igenom våra behov ordentligt och rusar inte iväg för att köpa första bästa grej. Vi försöker väga pris mot kvalitet och väljer att köpa det som ger oss bäst valuta för pengarna. Vissa saker köper vi begagnade, om vi hittar något som verkar vettigt. 

Att göra sig av med onödiga saker gör det lättare att skapa ordning och reda i hemmet, men man får faktiskt mer ordning och reda i huvudet på köpet. Mer om det i nästa del från Fru Avfart Frihet.

Det är billigt att resa - om man gör det smart

Vi gör knappast någon hemlighet av att vi är resenördar. Varken här på bloggen eller någon annanstans. Vi älskar att upptäcka nya kulturer, utforska nya miljöer, smaka nya smaker, se nya platser. Och vi är beredda på att lägga en hel del pengar på våra resor. Just pengarna är väl också den vanligaste invändningen vi får ("Det är ju sååå dyrt att resa"). Ja, det är klart att våra resor kostar pengar, men dyrt skulle jag inte vilja påstå att det är. Men det är sagt med våra värderingar och med värderingar är det ju som så att vi alla har olika. 

Jag tänkte ta den resa vi just nu befinner oss på som ett exempel på vad vi betalar för våra resor och varför jag tycker det är ganska billigt. Grundförutsättningarna är alltså att vi är en familj på fem personer och vi tillbringar sommaren i Sydostasien. 

Vårt kostnadsmedvetna resande börjar redan då vi väljer resmål. Det är ju ingen slump att vi är i Sydostasien. Klimatet är underbart, stränderna vackra, baden sköna och maten god. Och det är billigt! Men även inom Sydostasien är vi petiga. Vi åker inte till Bali, Phuket eller nåt annat (över)exploaterat ställe. Dels är dessa ställen i vårt tycke förstörda av ohejdad turism och dels är det för dyrt. Nej, istället väljer vi ställen utanför de största turiststråken. På så sätt får vi uppleva mer och till en lägre kostnad. 

Vi bokar alltid boende i förväg. Det kanske inte låter så spontant och spännande men visa av erfarenhet vet vi att det passar oss bäst. Risken är nämligen annars stor att man hoppar på något dåligt. Och dyrt! Man orkar nämligen inte kolla speciellt många ställen att bo på när man kommit fram till ett nytt ställe. Speciellt om resan varit lång, barnen är trötta och hungriga, alla är svettiga och vill inget hellre än att slänga sig i närmsta våg. Genom att boka i förväg vet vi vad vi får, till vilket pris och vi slipper leta. 

När vi bokar boende till familjen i Sydostasien går vi aldrig över 500 kr/natt (utom möjligtvis i någon storstad, men de undviker vi för det mesta) och ska vi stanna längre tid är 400 kr/natt vårt riktmärke. På vår nuvarande resa betalar vi i genomsnitt strax under 350 kr/natten för bungalows på stranden för hela familjen. Det finns billigare att få tag i men då hamnar man på för låg standard (inget rinnande vatten, ingen västerländsk toalett, ingen fläkt eller AC, etc) för oss.

I Sydostasien är det svårt att hitta boenden med kokmöjligheter, men eftersom det är så billigt att äta ute spelar det inte så stor roll. Tre mål mat på restaurang (gärna av typen "ett hål i väggen"), nån solvarm frukt till mellanmål och vatten stannar på cirka 400 kr/dygn. Detta skulle vi kunna kapa en del på genom att äta ris morgon, middag och kväll. Men då mat är ett annat av våra intressen väljer vi att lägga lite extra pengar. 

Den tredje stora utgiften är givetvis flygbiljetterna hit. Men väljer man att stanna knappa två månader som vi istället för de standardiserade 2-3 veckorna så blir kostnaden per dag fullt acceptabel. 

Lägg till lite småkostnader för transporter, tvätt och nån strandleksak så hamnar vi på runt 800 kr per dag att leva som turist i Sydostasien. Eller 24 000 för en månad. För fem personer! Och det inkluderar allt utom ökat slitage på badbyxorna. Det är väldigt få månader, om ens några, som vi har så låga levnadsomkostnader hemma i Sverige. 

Inkluderar vi sedan flygbiljetterna för just denna resa ökar dagskostnaden till 1300 kr eller månadskostnaden till 39 000 kr, vilket är några enstaka tusenlappar mer än vad vi smittar hemma. För en merkostnad på kanske 5 000 kr (plus de fasta kostnaderna för i huvudsak bolån hemma) får vi alltså knappa två månaders semester i Sydostasien.

Men tanke på vad vi får uppleva kan jag bara inte tycka att det är dyrt. Snarare riktigt billigt. Vad tycker ni?

Nerkopplad = Avkopplad

"Vad är det för dag idag?" 

Jag ställer inte frågan till Fru Avfart Frihet för att jag egentligen bryr mig, utan för att kunna räkna ut hur många dagar vi ska vara kvar här på den här stranden. Och för att jag faktiskt inte vet vilken veckodag det är. Inte säkert i alla fall. Svaret blir "onsdag, eller... eeeh... nej, det är nog torsdag... tror jag". Det korrekta svaret är bara en knapptryckning bort, men vi bryr faktiskt inte om att kolla på telefonen. Om det är 11 eller 12 dagar tills vi drar vidare kvittar ju faktiskt. Åtminstone just nu.

Total avkoppling. Det är vad vi upplever just nu. Vårt största bekymmer är vad vilken mat vi ska beställa till middag. Total avkoppling. Det mår själen gott av. Det är frihet, om än tidsbegränsad frihet.

Visst underlättar det att nå total avkoppling om man har tårna i mjuk sand och ett turkost hav framför sig, men den största faktorn till total avkoppling är väldigt mycket enklare än så. Och den kan, åtminstone rent teoretiskt, enkelt uppnås även hemma i vardagsrummet. Nämligen nerkoppling. Nerkoppling från Twitter, Facebook, Instagram, börsen, mail, Aftonbladet, depåvärdet hos Avanza, bloggar (som den här - ooops jag sköt mig visst i foten) eller vad det nu är man känner man måste kolla stup i kvarten.

Här långt borta på en folktom strand får vi hjälp med nerkopplingen. Tillgången på internet är nämligen väldigt begränsad. Endast i en av restaurangerna och endast då strömmen är på. Och även då är uppkopplingen ganska usel. I praktiken innebär det för oss några minuters surf på kvällen när barnen lagt sig. Och det är fullt tillräckligt.

Jag märker hur bra jag mår av nerkopplingen. Att fullkomligt skita i hur börsen går just idag, just nu. Att inte bry sig om hur många mål Ronaldo gjort i EM, eller de senaste löftena och påhoppen från Almedalen. Jag blir lugn, harmonisk och totalt avkopplad. Jag njuter av att bara vara, av att känna vinden och solen i ansiktet, att läsa en bra bok, att äta en god middag. att låta tankarna vandra fritt eller att inte tänka alls. Mindfulness. Det mår själen gott av.

Samtidigt vet jag att så fort internet är blir lättillgängligt kommer jag att ramla dit igen. Jag kommer att kolla flödet av nyheter, jag kommer kolla börsen flera gånger om dagen, jag kommer ha koll på väderprognosen och de senaste sportresultaten. Varför? Varför är det så svårt att låta bli? Hur ska jag göra för att ta med mig åtminstone en del av denna totala avkoppling hem? Hur ska jag göra för koppla ner och därmed koppla av mer i vardagen? 

För jag tror faktiskt att den ständiga uppkopplingen, behovet av att vara tillgänglig och känslan av att behöva vara uppdaterad är ett stort problem för oss moderna människor. Det blir ett konstant stresspåslag som vi inte är skapta för och är dåliga på att hantera. Vilka konsekvenser det får i långa loppet har jag inte en aning om, men jag har svårt att tro att de är positiva. 

Månadsrapport - juni

Juni har kommit och gått. Det är är därför dags för en ny månadsrapport, men eftersom vi befinner oss på en öde strand på andra sidan planeten blir rapporten kanske något sparsmakad. Jag har helt enkelt inte tillgång till alla mina mer eller mindre fiffiga excel-sheet. Vi får alltså nöja oss med enkla beräkningar utförda med en pinne i sanden. (Ok. Jag vet att det finns miniräknare i telefonen, men jag orkar inte riktigt bry mig - det är ju semester för böveln)

Inkomster/utgifter

Utan att ha riktigt koll skulle jag tro att juni 2016 kvalar in på en topplacering när det gäller nettoinkomster. Detta beror på att vi utöver våra vanliga löner fick semesterersättningar och en väldigt hög återbäring på skatten. Totalt summerar vi nettointäkterna till i runda slängar 113 tkr. Mycket bra! Synd att vi inte har fler sådana inkomstmånader... Hur som helst gjorde skatteåterbäringen att vårt totala portföljvärde för första gången passerade miljonsträcket under juni, vilket jag skrev om i ett tidigare inlägg.

Även utgiftssidan av ekvationen ser helt ok. Bortsett från cirka 13 tkr i utgifter för semestern hade vi inga större eller uppseendeväckande utgifter och totalt landade vi på cirka 43 tkr i utgifter under juni. Vi gick alltså cirka 70 tkr plus i juni!

Portföljutveckling

När det gäller portföljen så börjar vi med det viktigaste, nämligen utdelningarna. Under juni delade Bettson och Kinnevik ut (även om de gick omvägen via inlösensaktier) och 606 svenska riksdaler hamnade på vårt ISK hos Avanza. Bettson passade sedan på att göra en vinstvarning och aktien störtdök. Vi har en väldigt liten post på endast 23 aktier, så det märktes knappt på portföljvärdet. Jag funderade ett tag på att köpa på mig lite fler när aktien dök, men jag kom fram till att avstå. För nu åtminstone. 

Den stora händelsen var ju annars Brexit som gjorde att börsen upplevde ett av sina större ras någonsin under måndagen den 27:e. Trots att vi gick så mycket plus i juni valde jag att bara köpa för vårt vanliga månadssparande (knappt till och med) under den rea som Brexit skapade. Anledningarna till detta är jag tror att vi kommer att få se ännu mer fall under sensommaren och då vill jag kunna shoppa loss ordentligt. Jag trodde ju redan innan Brexit på en sur börs under sensommaren/hösten och Brexit gjorde mig ännu starkare i den förvissningen (trots att mycket av raset redan hämtats tillbaka).

Alltså ligger vi på relativt mycket kontanter i vår portfölj just nu, men det kommer vi att ändra på vad det lider. Det totala portföljvärde är för närvarande 1 059 tkr, vilket är en ökning med cirka 71 tkr jämfört med för en månad sedan. Eftersom vi gick cirka 70 tkr plus under juni har värdeökningen på portföljen exklusive nysparande varit i princip 0%.

Övriga reflektioner

Ja, jag har väl egentligen bara en reflektion men det är en stor en. SEMESTER! Och det är en riktigt skön sådan på en ödsligt strand med varmt och skönt vatten. Vi njuter i fulla drag och jag kan lugnt konstatera att jag mer än gärna gör mina månadsrapporter sittandes på verandan till vår bungslow med ljudet av vågskvalp och syrsor i bakgrunden.

Jag hoppas ni alla har/får en finfin sommar!

Brexit - korta reflektioner från en solstol

Jaha, det blev Brexit trots allt. Den nyheten har även nått även oss trots att vi befinner oss på en öde strand på andra sidan av planeten. Jag trodde ärligt talat inte att de skulle rösta ur sig när det väl kom till kritan. Så fel man kan ha. Här kan det dock vara på sin plats att påminna om att omröstningen inte är beslutande utan bara rådgivande. Sen spelar det nog ingen större roll i praktiken.

Nu när resultatet är ett faktum är det bara att förhålla sig till konsekvenserna. Politiskt blir det säkerligen stora konsekvenser och det känns ju inte alls osannolikt att Storbritannien inte alls är så stort om sisådär tio år. I Skottland började man redan ett par minuter efter att resultatet var klart prata om att rösta om självständighet. I Nordirland finns givetvis liknande tankar och till och med Gibraltar börjar röra på sig. 

Men ekonomiskt tror jag det blir betydligt mindre konsekvenser. Till och med betydligt mindre än vad alla sensationslystna rubrikmakare försöker få det till. Visst kommer det troligen bli berg- och dalbana på börsen den närmsta tiden. Säkerligen mest dalbana... För oss som är riktigt långsiktiga spelar det dock ingen som helst roll, utan bara bli ett litet hack i kurvan. Jag kommer inte att sälja ett skvatt, utan snarare utnyttja möjligheterna att till reapris köpa på mig lite mer aktier i några av alla fina bolag därute. Frågan är bara vilka?

För egentligen har ju inget fundamentalt ändrat sig för de flesta av dessa företag. För det första kommer Storbritannien med hög sannolikhet vara kvar i EU ett antal år till och för de andra kommer det säkerligen finnas väldigt goda förutsättningar att idka handel även efter utträdet. Det ligger nämligen i allas intresse att handeln får blomstra. Så även efter datumet då Storbritannien formellt lämnar EU.

Dessutom kan det vara värt att påminna sig själv om att London har varit ett av världens största nav för handel och finans i många hundra år. Att Brexit skulle ändra på det känns ju extremt långsökt.

Konsumtionshysteri

Några dagar innan familjen Avfart Frihet drog på semester presenterade MQ sin delårsrapport. Rapporten var ju ingen klang och jubelföreställning direkt, vilka många innan mig konstaterat. Jag har ju inte för vana att analysera delårsrapporter här på bloggen och jag tänkte inte börja idag heller (trots att vi äger en pyttepost i MQ). Däremot tar jag avstamp i något som VD Christina Ståhl tydligen ska ha sagt i samband med delårsrapporten. Hon hävdade nämligen att MQ i början på våren låg snett i sitt sortiment. De hade mycket tunna vårplagg i sortimentet och de plaggen förblev tydligen hängande på sina galgar då vädret var kallt. 

Jag har ingen som helst anledning att tro att Christina Ståhl är fel ute i den analysen och slutsatsen. Tvärtom har hon säkert alldeles rätt och det är just det som gör mig fundersam. Fundersam kring folks konsumtionsvanor. 

När jag köper ett klädesplagg så köper jag det på flera års sikt. Det ska bäras många vårar, somrar eller vilken årstid det nu är tänkt till. Hur vädret råkar vara just inköpsdagen eller vad John Pohlmans efterföljare lovar/hotar med den kommande veckan är totalt ointressant. Det har ingenting över huvudtaget att göra med min beslutsprocess när jag ska köpa ett par nya vårbyxor. Mitt beslut grundar sig istället på behovet, när och var ska byxorna användas? På jobbet, fritiden eller kanske till fest? Vad har jag redan i garderoben där hemma? Har jag kanske redan ett par liknande byxor? Har jag någon skjorta eller tröjas som passar bra till? Sen kommer naturligtvis priset. Är de värda siffran på prislappen? Kan jag vänta till rean? Ja, i princip alltid! I min beslutsprocess är vädret lika intressant som huruvida det är fullmåne eller nymåne. 

Detta mönster går igen oavsett vad det är som ska inhandlas, men det verkar vara mitt konsumtionsbeteende som är konstigt. Det är jag som är onormal och annorlunda. Istället verkar det normala vara att man går en runda på stan med lönen brännande i fickan. Med ett badkar café latte i ena handen och med reklamfri Spotify i lurarna får man se MQ:s välbekanta logga. Man tänker "Ahh, skönt väder idag. Jag ska minsann köpa ett par nya brallor". In i affären, hugg ett par med den lediga handen, prova och pytsa ut 699 kr. Ett fynd! Om man sen kommer att använda dem eller om man redan har två snarlika par i garderoben som man glömt bort är ointressant.

Att vädret påverkar glassförsäljningen kan jag förstå, men att den även har stor påverkan på klädförsäljningen är i mina ögon skrämmande. Dessvärre är detta bara ett av alla tecken på den sjuka konsumtionshysteri som råder. Inte konstigt att kön till Lyxfällan ringlar sig lång.

Semester!

Visst är det märkligt hur våra hjärnor fungerar, eller åtminstone hur min lilla hjärna fungerar. Idag har jag nämligen gått på semester och trots att det är innan midsommar så känns det som att jag inte hade orkat en enda dag till. Hade någon kommit och sagt att jag var tvungen att jobba en vecka till känns det som om jag hade havererat på nåt sätt. Men så är det ju naturligtvis inte. Det är ju bara en inställningsfråga. Andra år har jag gått på semester i slutet på juli och det har jag ju bevisligen överlevt utan bestående men. 

Hur som helst blir det i år en lång semester för familjen Avfart Frihet och den kommer att tillbringas långt borta. Vi är ju resenördar av sällan skådat slag (om någon mot förmodan skulle ha missat det). Vi ser våra resor som ett sätt att inkassera lite av den där hett eftertraktade friheten lite i förtid. 


Semester på avlägsna och oexploaterade platser som vi ska ha i sommar innebär förhoppningsvis såväl avkoppling som nerkoppling. Med det menar jag att samtidigt som vi njuter av varma bad och god asiatisk mat kommer jag inte kunna kolla börsen femtioelva gånger om dagen, jag kommer inte kunna finslipa på mitt excel-sheet, jag kommer inte kunna läsa alla intressanta kommentarer hos mina bloggrannar, och så vidare. Det är bra! Har man semester så har man! Och eftersom vi är väldigt långsiktiga i vårt agerande kommer vi vara lugna i förvissningen att pengarna sakta men säkert jobbar för oss medan vi solar och badar. Och så hoppas jag på många fina köplägen när vi är tillbaka om sisådär ett par månader.

Däremot känner jag mig själv tillräckligt väl för att veta att jag inte kommer att sluta att reflektera och skriva om det jag ser och upplever. Det är lika självklart som att andas och att äta. Så när vi väl har vettig internetuppkoppling så kommer det att med all säkerhet komma ett och annat inlägg i bloggen. So stay tuned! 

Karriär - till vilket pris?

Inom bloggsfären i allmänhet och kanske för Avfart Frihet i synnerhet diskuteras lönearbetet med en något negativ klang (vilket egentligen aldrig varit min avsikt). Målet är ju att nå ekonomiskt frihet, att ta sig ur ekorrhjulet, att sluta lönearbeta. Inte konstigt då att lönearbetet kanske ses som något av ett nödvändigt ont. Det är ju dock lite orättvist för rent krasst är det ju för de allra, allra flesta som så att det är lönearbetet som ger pengarna som sedan i sin tur investeras för en framtid i ekonomisk frihet. Och det är ju ingen kioskvältare att en hög lön ger större möjligheter att spara och investera sig till ekonomiskt oberoende än vad en låg lön gör. Alltså vill man öka sin inkomst så mycket det går och ett väldigt effektivt sätt att göra det stavas karriär. Problemet är att en karriär även har ett pris och det priset är väl värt att fundera kring.

När jag för en tid sedan läste ett intressant inlägg hos Familjen Fri? (http://familjenfri.blogspot.se/2016/06/ekonomiskt-fri-men-sen-da.html?m=1) började jag reflektera över hur min egen karriär varit och varför jag gjort de karriärval jag gjort. Hur kom jag dit jag är? Egentligen?

När jag läste på universitetet hade jag kursare som hade uttalade karriärplaner, att de skulle ha nått en viss nivå i sin karriär vid en viss ålder. Det hade inte jag och jag tyckte redan då att det var lite smått naivt att måla fram en karriär innan man ens gjort en enda arbetstimme. Väl ute i arbetslivet visade det sig att jag istället för en karriärplan hade två egenskaper som främjar karriären. För det första har jag en stark vilja att alltid göra ett bra jobb och för det andra är jag nyfiken på och intresserad av att prova på nya saker. Gör man ett bra jobb tenderar det att öppnas nya dörrar och är man nyfiken och framåt antar man de utmaningarna. Gör man ånyo gör ett bra jobb kommer ytterligare dörrar att öppnas och så vidare. Till sist har man gjort sig en liten karriär utan att man har någon plan. Så har det varit för mig.

Jag har större delen av mitt arbetsliv jobbat inom en och samma globala koncern. Jag började som en typisk utförare inom diverse projekt, ganska snart blev jag delprojektledare och sedan projektledare. Efter ett kort gästspel som produktchef fick jag min första chefsposition med verksamhets- och personalansvar på en ganska låg nivå. Jag var då lite drygt 30 år gammal och därmed med stor marginal yngst av alla chefer inom min organisation. När jag tillträdde var det fullt kaos inom min gruppering, men efter en tid lyckades jag få bra styr på saker och ting. Det gick inte obemärkt förbi och jag märkte att jag betraktades som något av en påläggskalv. Mina chefer började diskutera vad som kunde vara lämpligt som nästa steg i min karriär. Själv började jag för första gången snegla uppåt i hierakin. Hur långt kunde jag nå? Hur långt ville jag nå?

Jag hittade min benchmark inom samma organisation. En man som satt två pinnhål upp från mig och som jag hade nära kontakt med. Vid en första anblick verkade han sitta på en perfekt position. Det verkade lämpligt, till motsvarande nivå borde jag väl kunna nå?

Min lilla karriär medförde många trevliga bieffekter som en bra lön, fin titel, inflytande, bekräftelse och en massa annat. Det är inget att sticka under stolen med. Men samtidigt började avigsidorna bli allt tydligare. Dels med vad som krävdes av en chef på min nivå, men framförallt började jag få förståelse för vad som krävdes ett par hack upp. Bilden av positionen som min benchmark satt på började krackelera. Jag såg arbetsbördan, kravet på tillgänglighet, de långa arbetsveckorna. Själv jobbade jag en del kvällar (speciellt söndagskvällar) och det spelade ingen roll när jag loggade in, min benchmark var alltid inloggad. Han avbröt vid flera tillfällen semestrar med sin familj för att resa halva jorden runt till ett kundmöte. Jag har själv haft långa telefonsamtal med honom när han stod mitt i pisten nånstans i Alperna. Men det värsta exemplet var när han ringde mig från en intensivvårdsavdelning, där han själv låg inlagd efter en skada. 

Efter ett par tre år på min chefspost hade jag vuxit ur kostymen och det var definitivt dags för mig att ta nästa steg i karriären. Det fanns dock inga lediga positioner inom min organisation, men inom andra delar av koncernen fanns det flera öppningar. Men nu hade barnen börjat komma och jag hade börjat tvivla. Vad vill jag? Är karriären värd uppoffringarna? Vad är det jag egentligen jagar? Pengar? Status? Makt? Fortsätter jag min karriär bara för att det är vad omgivningen förväntar sig? Eller finns det något djupt inom mig som alltid vill lite mer, framåt, uppåt, högre, bättre? Varför i så fall? Frågorna var många, svaren färre.

Det slutade med att jag inte gjorde något, utan förblev sittande där jag satt. Jag hittade på skäl för mig själv varför just den lediga tjänsten inte var bra eller varför det var fel timing just då. Mer eller mindre omedvetet hade jag alltså hoppat av karriärtåget genom att förbli passiv, genom att inte ta de möjligheter som fanns. Det tog flera år innan jag vågade erkänna för mig själv att jag helt enkelt inte tyckte karriären var värd priset. Jag var inte beredd att göra 70-timmarsveckor, resa från familjen stup i kvarten, känna kravet på ständig tillgänglighet. Jag var kort sagt inte beredd att betala priset för karriären, inte beredd att sälja mer av min frihet.