Karriärens vara eller icke vara

Jag har ett något problematiskt förhållande till min karriär och jag har skrivit lite om det tidigare. Det grundar sig i att jag till naturen alltid strävar efter lite mer, lite bättre, lite längre och lite högre. Denna strävan är extra tydlig i mitt arbetsliv och det är ju en riktigt bra egenskap om man vill göra karriär. Problemet är att jag efter flera års förlikningsarbete kommit fram till att jag inte vill göra karriär utöver den jag redan gjort (diverse personal- och/eller verksamhetsledande befattningar de senaste dryga 10 åren). Priset för en högre karriär är helt enkelt för högt för mig. Jag är inte beredd att betala för karriären i form av uttalade eller outtalade krav på tillgänglighet, nerlagda arbetstimmar, sena kvällar framför jobbdatorn, plötsliga och oplanerade resor och mycket annat. Jag fattade beslutet att ”ge upp” karriären omedvetet långt innan jag vågade erkänna det för mig själv och det yttrade sig i att jag inte tog de karriärmöjligheter som uppenbarade sig under de senaste åren. Det senaste året har jag som sagt förlikat mig med detta och känt mig nöjd med den karriärnivå jag är på nu, där jag kan göra ett riktigt bra jobb utan att förta mig och istället fokusera mina tankar och min tid på andra och viktigare saker i livet. 

Denna frid och fröjd ställdes på ända häromveckan.

Efter diverse omorganiseringar och förändringar blev nämligen en högre chefposition inom mitt gebit vakant. Genast kom karriärfunderingarna tillbaka. Att jag dessutom blev uppmanad att söka tjänsten från flera håll gjorde inte saken lättare. När annonsen väl kom ut insåg jag snabbt att jag uppfyllde samliga kriterier och skulle ha en bra chans att få jobbet. Om jag sökte det. Om jag ville ha det. Men ville jag det? Den frågan snurrade konstant i mitt huvud under ett par veckors tid. 

Ok, låt oss leka med tanken att jag söker och får jobbet. Det skulle i så fall innebära en finfin titel på ett tjusigt visitkort, betydligt större inflytande (ett finare ord för makt, vilket av någon anledning har fått en lite negativ klang för många), en bekräftelse på att jag är duktig på vad jag gör. Samt ett ordentligt lönelyft på uppskattningsvis 20 tusen brutto i månanden, och då är jag ju inte direkt underbetald från början. Visst låter det bra? Problemet är ju bara att det finns en vågskål till och den innehåller de krav jag nämnde ovan. 

Efter många timmars funderande och idogt diskuterande vid köksbordet kom jag fram till att jag gärna skulle vilja få jobbet. Men jag skulle inte vilja inneha tjänsten. Alltså; det skulle vara en egoboost av stora mått att få jobbet, men jag vill inte ha den vardag som det skulle innebära. Min frihet är värd mer än vad jag skulle få tillbaka i form av lön, makt, status och annat lullull. 

Så nu är förmodligen min vidare karriär till högre höjder även formellt sett död… Och det känns bra!

Karriär - till vilket pris?

Inom bloggsfären i allmänhet och kanske för Avfart Frihet i synnerhet diskuteras lönearbetet med en något negativ klang (vilket egentligen aldrig varit min avsikt). Målet är ju att nå ekonomiskt frihet, att ta sig ur ekorrhjulet, att sluta lönearbeta. Inte konstigt då att lönearbetet kanske ses som något av ett nödvändigt ont. Det är ju dock lite orättvist för rent krasst är det ju för de allra, allra flesta som så att det är lönearbetet som ger pengarna som sedan i sin tur investeras för en framtid i ekonomisk frihet. Och det är ju ingen kioskvältare att en hög lön ger större möjligheter att spara och investera sig till ekonomiskt oberoende än vad en låg lön gör. Alltså vill man öka sin inkomst så mycket det går och ett väldigt effektivt sätt att göra det stavas karriär. Problemet är att en karriär även har ett pris och det priset är väl värt att fundera kring.

När jag för en tid sedan läste ett intressant inlägg hos Familjen Fri? (http://familjenfri.blogspot.se/2016/06/ekonomiskt-fri-men-sen-da.html?m=1) började jag reflektera över hur min egen karriär varit och varför jag gjort de karriärval jag gjort. Hur kom jag dit jag är? Egentligen?

När jag läste på universitetet hade jag kursare som hade uttalade karriärplaner, att de skulle ha nått en viss nivå i sin karriär vid en viss ålder. Det hade inte jag och jag tyckte redan då att det var lite smått naivt att måla fram en karriär innan man ens gjort en enda arbetstimme. Väl ute i arbetslivet visade det sig att jag istället för en karriärplan hade två egenskaper som främjar karriären. För det första har jag en stark vilja att alltid göra ett bra jobb och för det andra är jag nyfiken på och intresserad av att prova på nya saker. Gör man ett bra jobb tenderar det att öppnas nya dörrar och är man nyfiken och framåt antar man de utmaningarna. Gör man ånyo gör ett bra jobb kommer ytterligare dörrar att öppnas och så vidare. Till sist har man gjort sig en liten karriär utan att man har någon plan. Så har det varit för mig.

Jag har större delen av mitt arbetsliv jobbat inom en och samma globala koncern. Jag började som en typisk utförare inom diverse projekt, ganska snart blev jag delprojektledare och sedan projektledare. Efter ett kort gästspel som produktchef fick jag min första chefsposition med verksamhets- och personalansvar på en ganska låg nivå. Jag var då lite drygt 30 år gammal och därmed med stor marginal yngst av alla chefer inom min organisation. När jag tillträdde var det fullt kaos inom min gruppering, men efter en tid lyckades jag få bra styr på saker och ting. Det gick inte obemärkt förbi och jag märkte att jag betraktades som något av en påläggskalv. Mina chefer började diskutera vad som kunde vara lämpligt som nästa steg i min karriär. Själv började jag för första gången snegla uppåt i hierakin. Hur långt kunde jag nå? Hur långt ville jag nå?

Jag hittade min benchmark inom samma organisation. En man som satt två pinnhål upp från mig och som jag hade nära kontakt med. Vid en första anblick verkade han sitta på en perfekt position. Det verkade lämpligt, till motsvarande nivå borde jag väl kunna nå?

Min lilla karriär medförde många trevliga bieffekter som en bra lön, fin titel, inflytande, bekräftelse och en massa annat. Det är inget att sticka under stolen med. Men samtidigt började avigsidorna bli allt tydligare. Dels med vad som krävdes av en chef på min nivå, men framförallt började jag få förståelse för vad som krävdes ett par hack upp. Bilden av positionen som min benchmark satt på började krackelera. Jag såg arbetsbördan, kravet på tillgänglighet, de långa arbetsveckorna. Själv jobbade jag en del kvällar (speciellt söndagskvällar) och det spelade ingen roll när jag loggade in, min benchmark var alltid inloggad. Han avbröt vid flera tillfällen semestrar med sin familj för att resa halva jorden runt till ett kundmöte. Jag har själv haft långa telefonsamtal med honom när han stod mitt i pisten nånstans i Alperna. Men det värsta exemplet var när han ringde mig från en intensivvårdsavdelning, där han själv låg inlagd efter en skada. 

Efter ett par tre år på min chefspost hade jag vuxit ur kostymen och det var definitivt dags för mig att ta nästa steg i karriären. Det fanns dock inga lediga positioner inom min organisation, men inom andra delar av koncernen fanns det flera öppningar. Men nu hade barnen börjat komma och jag hade börjat tvivla. Vad vill jag? Är karriären värd uppoffringarna? Vad är det jag egentligen jagar? Pengar? Status? Makt? Fortsätter jag min karriär bara för att det är vad omgivningen förväntar sig? Eller finns det något djupt inom mig som alltid vill lite mer, framåt, uppåt, högre, bättre? Varför i så fall? Frågorna var många, svaren färre.

Det slutade med att jag inte gjorde något, utan förblev sittande där jag satt. Jag hittade på skäl för mig själv varför just den lediga tjänsten inte var bra eller varför det var fel timing just då. Mer eller mindre omedvetet hade jag alltså hoppat av karriärtåget genom att förbli passiv, genom att inte ta de möjligheter som fanns. Det tog flera år innan jag vågade erkänna för mig själv att jag helt enkelt inte tyckte karriären var värd priset. Jag var inte beredd att göra 70-timmarsveckor, resa från familjen stup i kvarten, känna kravet på ständig tillgänglighet. Jag var kort sagt inte beredd att betala priset för karriären, inte beredd att sälja mer av min frihet.