Ekonomisk mognadsgrad

Känner ni till Sparo? Om inte kan jag meddela att bakom Sparo finns det är en lagom satiriskt lagd man som heter Micke Larsson och på sin blogg (länk) skriver han läsvärda och underhållande inlägg och spaningar med ekonomiska förtecken. Jag kan bara uppmana er att kolla in dem. Hur som helst. Häromdagen hamnade Sparo och jag i en intressant diskussion som startade med ett i såväl Sparos som i mina ögon mindre begåvat uttalande av Nordeas ”sparekonom” Ingela Gabrielsson (se Sparos inlägg här). Vår diskussion spårade sedan in (eller spårade ur kanske?) på varför så många svenskar har ett på många sätt märkligt förhållningssätt till sin egen ekonomi. Jag har funderat vidare på detta och som vanligt spretar tankarna åt alla håll och som vanligt försöker jag strukturera dem baserat på tidigare erfarenheter i mitt liv.

I mitt professionella liv är jag van att bedöma olika organisationers, arbetslag eller till och med individers förmåga att lösa en uppgift. Det kan vara allt från hur en organisation bedriver produktutveckling till hur de hanterar reklamationer eller till hur väl medarbetaren Nisse jobbar i Excel. Ofta benämns detta med en organisations eller individs kapabilitet inom ett visst område och nivån på deras kapabilitet kallas ofta deras mognadsgrad. Men kärt barn har många namn och det är mycket möjligt att det finns andra benämningar inom andra branscher.

Det föll därför mig naturligt att använda samma tankesätt kring människors förmåga att hantera sin egen ekonomi. Det finns en uppsjö av metoder att bedöma mognadsgrad, men jag valde att tänka mig enklast möjliga trappa.

Ekonomisk omogen

Delvis ekonomisk omogen

Devis ekonomisk mogen

Ekonomisk mogen

Visst är det förenklat och visst finns det massvis av undantag, men det hjälper åtminstone mig att sortera upp mina tankar.

Låt oss börja med de ekonomiskt omogna. Detta är den grupp av människor som konstant har större utgifter än inkomster, som tar SMS-lån för att betala de gamla SMS-lånen, som har väldigt mycket månad kvar i slutet av lönen, som inte har någon buffert, som känner en stor svart och iskall klump i magen då de tänker på sin ekonomi.

Nästa steg i mognadsprocessen är de delvis ekonomiskt omogna. Till denna grupp hör de som håller utgifter och inkomster i någorlunda balans, de har inga eller få dåliga lån, till och med en liten buffert och kanske ett pyttelitet sparande. Men de har alla sina pengar i vanliga konto på banken, ett lönekonto som de sköter det dagliga ifrån och ett sparkonto med obefintlig ränta. De har höga bolån som de binder för att det känns tryggt.

Den näst högsta mognadsgraden kallar jag delvis ekonomiskt mogna. Denna grupp människor ser till att ha ett överskott i sin ekonomi och de månadssparar eller amorterar. De har en helt ok buffert och de har i huvudsak rörlig ränta på bolånen då de vet att detta långsiktigt är billigast och dessutom tål de en liten räntehöjning. De har insett att det finns mer tillväxt att hämta än den obefintliga räntan på ett vanligt sparkonto, så de investerar i fonder. De går till sin så kallade personlige bankman en gång om året och de gör som han eller hon rekommenderar. Det vill säga att de köper strukturerade bankprodukter och dyra (och dåliga) aktiefonder, vilket innebär att de enda som blir rika är bankerna.

Till sist har vi de ekonomisk mogna och dessa behöver jag nog inte beskriva så noga då de flesta som läser här förmodligen tillhör den kategorin. Men detta är de människor som har stenkoll på ränta-på-ränta effekten och börsen historisk avkastning, de har ett mycket högt månadssparande som de investerar på olika sätt som alla utesluter att banken är den som blir rikast. På tal om banker så har de lämnat de gamla storbankerna och huserar vilt hos Avanza eller Nordnet. Dessvärre har de ofta också det gemensamt att de ofta i raljerande och förlöjligande ordalag benämner de med lägre ekonomisk mognadsgrad och det gäller även mig själv.

Vad är det då som avgör vilken mognadsgrad någon individ når? Ja, till att börja med tror jag att de allra flesta föds in på en nivå. Är ens föräldrar på en viss nivå ska det väldigt mycket till för att man inte själv ska hamna på samma nivå. Det krävs i princip att det finns någon annan stark förebild som introducerar en till en högre nivå. För gudarna ska veta att skolan, bankerna och media inte gör mycket för att förbättra möjligheterna att öka mognadsgraden.

Vi som är lite mer ekonomiskt mogna tar ofta det vi vet och inser som självklart. Och i viss mån på den allra mest basala nivå tycker jag nog att det borde vara de. Som att inte göra av med mer pengar som man drar in till exempel. Men i många andra fall är det inte alls självklart! Vet du inget annat så är det inte heller lätt att ändra på sig av egen kraft. Det är inte lätt att lära sig att spela fiol om man inte ens vet att det finns en konstig grej med strängar på som kallas fiol.  

Det stora felet vi ofta gör när vi pratat ekonomi med någon med lägre mognadsgrad är att vi utgår från oss själva och vår egen mognadsgrad. Då blir det helt fel! Vi måste utgå från den andres mognadsgrad annars riskera vi att få direkt motsatt effekt än vad vi egentligen avser. Att exempelvis prata passiv kontra aktiv fondförvaltningen eller skillnaden mellan Handelsbankens A- och B-aktier med någon som inte har någon buffert och än mindre något månadssparande får berget den personen ska bestiga att växa och växa istället för att krympa.

I mina ögon faller ett stort ansvar på skola och media (storbankerna har jag gett upp för länge sedan, det ligger nämligen inte i deras intresse) för att öka den ekonomiska mognaden. Jag tycker också att det ligger ett litet ansvar på oss som haft lyckan att nå en vettig ekonomisk mognad. Och här hjälper det inte att använda raljerande ordalag, utan istället bör vi försöka sätta oss in i den andra personens mognad och anpassa vårt budskap till den mognadsgraden så att vi på så sätt kan hjälpa vederbörande att öka sin mognadsgrad ett litet steg i taget.