Frihet på deltid?

Jag upplever att den strävan mot ekonomisk frihet som vi har blir allt vanligare. Eller så är det helt enkelt så att det bara är vi som ser det som redan fanns allt tydligare i takt med att vår egen strävan blir starkare, medan vi inte såg det alls tidigare. Nån form av confirmation bias alltså...

Hur som helst är skälen bakom denna strävan mot ekonomisk frihet olika från person till person, men skäl som ”vi vill ta ur ekorrhjulet” eller ”vi vill kunna spendera mer tid med barnen” återkommer allt som oftast. Dessa drivkrafter till ekonomisk frihet är bra, men det finns ett problem. Problemet är att det tar tid att skapa sig ekonomisk frihet. Ofta mycket tid! Detta samtidigt som ekorrhjulet snurrar förbaskat snabbt just här och nu. Samtidigt som barnen är små just här och nu. Inte om 15 år!

Men vad är egentligen frihet och kan man inte skapa sig lite frihet under resans gång? Lite frihet här och nu?

Ett sätt att hantera detta problem som Herr och Fru Avfart Frihet noterat och diskuterat många gånger är värdet av att gå ner i arbetstid. Vi har sedan vårt första barn föddes (vi har tre barn) jobbat deltid på något sätt. Vem av oss som gått ner i arbetstid och hur mycket har varierat, men de stipulerade 2x100% har det definitivt inte varit tal om de senaste tio åren eller så. Just nu jobbar vi på årsbasis någonstans kring 150-160% räknat på två tjänster. Den tid som vi därmed inte tillbringar på jobbet använder vi istället till att bromsa ekorrhjulet och umgås med våra barn. Detta görs både genom längre ledigheter under skolloven och genom färre arbetstimmar under vanliga veckor och på så sätt får vi både mer tid med barnen och ett lite långsammare tempo i vardagen. Mycket skönt och välbehövligt!

Självklart innebär vår minskade arbetstid att vår sparkvot sjunker och att vi därmed skjuter vår fulla ekonomiska frihet några år på framtiden. Men det är det värt alla dagar i veckan. Dessutom är det ju faktiskt så att det för oss som har relativt höga löner är skattetekniskt ”fördelaktigt” att gå ner i arbetstid eftersom vi betalar saftig statlig inkomstskatt. För mig innebär en minskad arbetstid till 80% en lönesänkning i skattade pengar på knappt 15% (pensionsinsättningar inte inkluderade i beräkningen). Jag får alltså ”bara” en nettolönesänkning på 15% trots att min arbetstid minskar med 20%.

När vi säger att vi jobbar deltid får vi oftast lite konstiga blickar som svar. Det är helt enkelt inte normen för välutbildade människor som är mitt i karriären att jobba deltid och det är inte riktigt accepterat. Men vem är det som sätter den normen? Och varför?

Är ett av skälen till att du strävar mot ekonomisk frihet att du vill ”ta dig ur ekorrhjulet” så skulle jag rekommendera dig att överväga att gå ner i arbetstid redan nu. Eller är den typen av frihet minskad arbetstid ger inte lika mycket värd som den totala ekonomiska frihet som flera av oss eftersträvar? Vilket är bäst; att springa fullt ös i ekorrhjulet i ett antal år för att sedan njuta av frukterna eller att småjogga i samma hjul några fler år samtidigt som man med jämna mellanrum tar sig en lugn fruktstund med barnen? Vi har bestämt oss för vad vi tycker, men vad tycker du?

Vad är arbetstid för dig?

Vår strävan är ju som bekant att nå ekonomiskt oberoende så att vi, om vi vill, kan välja att sluta yrkesarbeta. Detta är ju ganska vanligt i bloggosfären och brukar allmänt kallas ”frihet”, men vi försöker klämma in så mycket frihet vi kan på vägen mot det slutliga målet. Främst gör vi detta genom våra resor samt att vi gått ner i arbetstid. Men detta med att gå ner i arbetstid blir lite smått absurt för oss och många andra. Detta då vi inte har reglerad arbetstid i nån egentlig mening. 

 

Vi är båda tjänstemän på hyfsad nivå på globala företag och i princip finns det ingen som bryr sig och ingen som kollar hur mycket vi jobbar så länge vi sköter våra jobb. Vi har ett förtroende att sköta våra jobb och för arbetsgivarna är det mer eller mindre likgiltigt när vi gör det och hur många timmar det tar oss, men det finns en förväntan att vi kommer på möten, är anträffbara åtminstone under normal kontorstid, reser på de tjänsteresor som behövs och liknande. Detta gör att ”gå ner i arbetstid” egentligen betyder att vi justerar våra arbetsgivares förväntningar något. De förväntar därmed sig att vi leverar något mindre, att vi inte är tillgängliga för möten under vissa tider och så vidare. Då vi lyckligtvis har modernt tänkade arbetsgivare så funkar detta relativt bra även om vi emellanåt tvingas vara lite flexibla vid de kalenderkonflikter som uppstår.

 

Trots jag levt med ”förtroendearbetstid” under många så känner jag fortfarande en tydlig pliktkänsla som säger att jag ska spendera minst mina stipulerade arbetstimmar varje vecka. Alldeles oavsett om det behövs eller ej för att leverera vad jag förväntas. Detta har i sin tur fått mig att fundera en del kring vad som kan betraktas som arbetstid och vad som inte kan betraktas som arbetstid. Låter jag flummig? Låt mig ta några exempel:

 

· Jag läser mina mail i telefonen till frukosten varje dag så att jag är förberedd på dagen som kommer och kan sätta igång direkt när jag kommit till jobbet. Är det arbetstid? Nja, jag tycker nog inte det. 

· Om jag istället under min frukost agerar på något mail och till exempel via telefonen skickar vidare ett mail med tillhörande instruktioner till någon? Är det arbetstid då? Nja, jag räknar fortfarande inte de få minuterna det som arbetstid.

· Alla är nog överens om att det är arbetstid om jag sitter på jobbet och funderar på ett problem. Men om jag funderar på exakt samma problem på kvällen hemma i soffan eller under en löprunda? Är det att jobba? Nej, inte heller det brukar jag räkna som arbetstid. Men egentligen är det väl ingen skillnad, eller?

 

Arbetstid för mig är när jag fysiskt är på jobbet alternativt sitter hemma med jobbdatorn eller i telefonsamtal. Är det en för snäv definition? Jag vet inte, kanske.

 

Min poäng är väl egentligen att arbetsliv och privatliv tenderar att flyta ihop alltmer och det blir allt svårare att dra gränsen emellan vad som är vad. Vi tvåbenta människovarelser vinner frihet och självbestämmande på detta samtidig som vi får betala med att aldrig vara riktigt lediga. Frågan är om det är bra eller dåligt för oss?

 

Hur definierar du arbetstid?

Two to tango

Bloggen som du just läser en del av ett större projekt, nämligen projektet Avfart Frihet som syftar till att göra oss ekonomiskt oberoende. Det är ju jag, Herr Avfart Frihet, som driver bloggen och man kan ju då lätt få intrycket att det är jag som också styr och ställer i hela projektet. Så är det inte. Inte alls faktiskt. I projektet är nämligen både Herr och Fru Avfart Frihet lika djupt och helhjärtat engagerade. Jag skulle till och med vilja påstå att det är Fru Avfart Frihet som är mest drivande eller åtminstone den av oss som initierade det hela och den av oss som är mest visionär. 

Precis som i livet i stort försöker vi i vårt projekt att utnyttja våra olika egenskaper och styrkor så effektivt som möjligt. Vi kompletterar varandra fantastiskt väl och tillsammans är vi ett väldigt starkt team. Vår grundinställning är att det är den av oss som är bra på något och som tycker något är kul som får huvudansvaret för just den saken. På så sätt sorteras nästan alla uppgifter upp utan att vi ens behöver diskutera om det. Ett fåtal uppgifter blir över av den enkla anledningen att vi båda tycker de är skittråkiga. Att våra försäkringar hamnat på min lott beror alltså på att av oss båda är jag den sämre förhandlaren...

Lite förenklat kan man säga att Fru Avfart Frihet driver sparandet och jag investeringarna inklusive den ekonomiska uppföljningen, även om det givetvis går hand i hand. Fast att kalla det sparande är egentligen inte riktigt rättvisande. Det Fru Avfart Frihet har utvecklat till en konstform är förmågan att få mycket för lite. Hon är en sanslöst medveten konsument och långt mycket bättre än jag på att se möjligheter och utnyttja dem för att ge familjen en optimerat använd krona. Speciellt när det handlar om resor och om mat. Vi reser mycket och äter gott, men jag tvivlar på att det går att göra så mycket mer kostnadseffektiv än vad Fru Avfart Frihet åstadkommer. 

Fru Avfart Frihet driver även vår resa mot ett mer minimalistisk liv där prylar skalas bort en efter en då vi inser att de inte berikar vårt liv och att vi klarar oss minst lika bra utan dem. Denna minimalistiska resa har minst två positiva effekter på vår ekonomi. För det första köper vi väldigt få saker. När vi väl köper något är det väl övervägt och oftast köper vi då kvalitet (precis som vi försöker göra med aktier). För det andra säljer vi alla de saker vi inte längre behöver och denna försäljning har gett många fina tusenlappar att mata pengamaskinen med.

Kort är det jag som syns som nån sorts galjonsfigur här på bloggen, och är därför den som får mest cred via era kommentarer och ökande antalet besökare. Det är inte riktigt juste då Fru Avfart Frihet är minst lika delaktigt i allt som berör vår strävan mot att bli ekonomiska oberoende. Mot att vi ska kunna ta avfarten mot frihet.

Vad är frihet?

Det är enkelt att säga att man vill skaffa sig ekonomiskt frihet, men vad menar man då? Egentligen? Och varför vill man ha denna så hett eftertraktade frihet? 

Detta är frågor som jag funderat en hel del kring, utan att vara så säker på att jag egentligen kommit så mycket närmre svaret. Men jag vet med all säkerhet att ekonomisk frihet jag vill ha. Lite märkligt om man tänker efter.

De flesta brukar nog definiera ekonomisk frihet som att man har passiva inkomster nog att försörja sig och sin familj. Så i ekonomiska termer är det ju hyfsat enkelt. Men när är man klar? Det är ju något av ett rörligt mål då livssituationen ändra allt eftersom. Barn i olika antal föds, växer upp och flyttar hemifrån. Intressen väcks, frodas och dör ut. Boenden och arbetsmöjligheter växlar. 

Vår första ansats var att vi vill att våra passiva inkomster ska bli större än våra löner efter skatt. Men är det inte att skjuta över målet? Våra löner efter skatt räcker ju bevisligen även till ett ganska ordentligt sparande idag. Och då försörjer vi dessutom tre barn, vilket vi inte kommer fortsätta med hela livet. Dessutom tillkommer pension så småningom (hur den nu kan tänkas se när det är dags). Och ännu längre bort (förhoppningsvis) kommer en okänd summa i arv trilla in. Så om vår första ansats var att skjuta över målet, vad är då ett bättre mål? Är det istället att ha passiva inkomster som täcker våra utgifter på årlig basis? Men är också något av ett rörligt mål, då även utgifterna varierar. Speciellt som vi bor villa (hoppsan, fönstren måste bytas ut...). Och hur stor säkerhetsmarginal ska man nöja sig med? Hur tänker ni?

Ännu rörigare blir mina tankar när jag funderar på varför jag vill ha denna frihet. Men nånstans handlar det för mig om oberoende, om att själv ha fullständig beslutsrätt kring vad jag ska göra. 

Ofta blir det lite tydligare för mig om jag frågar mig varför inte? Det är inte för att jag ska ligga i soffan och äta praliner, det är inte för att jag ska pilla navelludd dagarna i ända. Jag ska inte göra ingenting. Jag ska definitivt göra någonting, men jag ska själv kunna bestämma vad, hur, när och med vem. Ingen arbetsgivare ska kunna säga "Tack för ett bra utfört arbete, men du kan gå hem nu. Vi flyttar nämligen verksamheten till Långtbortistan, eftersom det är mycket billigare". I slutändan är det nog både en längtan till något och en längtan ifrån något annat. En längtan bort ifrån ekorrhjulet, ifrån att sitta i knät på nån arbetsgivare, ifrån så många måsten. En längtan till en känsla av "tja, blir det inte idag så blir det kanske imorgon. Om jag känner för det, alltså".