Att man väljer att vara anonym när man till allmänt beskådande redovisar detaljer i sin privatekonomi i en blogg är ju inte så konstigt. Det finns liksom inte speciellt mycket att vinna på att vara helt öppen med både summor och identitet.
Vi har som bekant valt att vara helt öppna med vår ekonomi, men att däremot vara väldigt tystlåtna kring personliga detaljer som kan röja vår identitet. Anledningen till detta är att bloggen till viss del även fungerar som en dagbok för oss där vi dokumenterar vår resa mot ekonomisk frihet och för vår egen skull vill vi inkludera kronor och ören.
Bland våra goda grannar i bloggosfären finns det flera som gjort samma val som vi och andra som valt att inte heller nämna kronor och ören utan nöjer sig med att tala i procentuella termer. Och så finns det några undantag som av olika skäl valt att låta slöja falla. De har då också slutat skriva om summor i deras respektive ekonomier (om de någonsin gjort det). Jag har full respekt för att allas olika val och givetvis måste var och en få avgöra på vilken nivå deras öppenhet ska ligga.
Allt detta handlar om anonymitet gentemot en okänd allmänhet. Men det finns ju en annan typ av anonymitet, eller åtminstone begränsad öppenhet, bland oss som söker ekonomiskt oberoende. Nämligen huruvida vi håller vår strävan mot ekonomisk frihet hemlig för släkt, vänner, bekanta och arbetskamrater. Är vi öppna mot vår närmsta omgivning om att vi sparar och investerar för att uppnå ekonomisk frihet? Berättar vi för våra föräldrar att vi siktar på att sluta jobba inom ett visst antal år? Är ekonomisk oberoende ett givet samtalsämne på parmiddagarna? Vet våra syskon vad vi tjänar och hur mycket vi sparar? Jag kan givetvis inte svara för alla andra utan bara för oss själva. Men jag tror faktisk att våra svar på dessa frågor är ganska typiska för oss med ekonomiskt oberoende som mål.
Vad är då våra svar på frågorna?
Många, men troligen inte alla, i vår omgivning känner till att vi inte spenderar hej vilt, att vi är ekonomiskt medvetna. En mindre del känner också till att vi investerar i aktier. Men ingen känner till omfattningen och ingen känner än så länge till vår målsättning. Och det finns bara två personer som känner till Herr och Fru Avfart Frihets riktiga identiteter – vi själva.
Varför är det så? Varför pratar vi inte om detta med vår närmsta omgivning? Tja, till att börja med kommer vi från en bakgrund där man mycket sällan pratar om pengar. Det är helt enkelt inte naturligt i våra familjer och bekantskapskretsar. Skulle man prata om pengar så handlar det uteslutande om utgifter. ”Bilen kostade 150 tusen” eller ”Vi köpte flygbiljetter till Rom för 3000 kr för hela familjen!” Inkomster, sparande och investerande diskuteras helt enkelt inte. Detta gör det svårt att inleda diskussioner kring pengar, de spårar nämligen in på annat mer eller mindre direkt. Det blir ju inte heller lättare av att vi har löner som vida överträffar vad någon annan generation i våra familjer varit i närheten av.
En annan orsak är säkerligen också rädslan över vilka reaktioner man kan komma att få och vilka diskussioner man kan hamna i. Omgivningens reaktioner kan man ju bara spekulera i, men jag tror att många (inklusive mina föräldrar) kommer att bli provocerade. Man ska ju göra rätt för sig och så stora risker kan man ju bara inte ta… Jag har dessutom ingen större lust att förklara ränta-på-ränta effekten eller börsens historiska avkastning på var och varannan släktmiddag.
Ovanpå alltihop har vi ju dessutom jantelagen och att berätta att man har ett antal miljoner investerade i aktier och tänker sig att leva på aktieutdelningar resten av livet lär ju väcka en del ont blod hos somliga. Få saker provocerar ju så mycket som mycket pengar, åtminstone så länge man inte vunnit dem på lotto eller varit väldigt duktigt på hockey. För då är det tydligen helt ok.
Hur är det för er? Vet er närmsta omgivning om er strävan mot ekonomisk frihet? Vet de vad ni tjänar, sparar och investerar? Eller håller ni det för er själva?
