måndag 6 mars 2017

Månadsrapport - Februari

Även om det blåser isiga vindar och är minst sagt bistert ute tycker jag att det känns som att den hett efterlängtade våren är lite smått i antågande. Troligen är det för att ljuset börjar komma tillbaka och de gånger solen visar sig är det faktiskt lite värme i den. Men inte så mycket värme som det är i den om man befinner sig på sydligare breddgrader som vi gjorde under sportlovsveckan. Vi är inga snöfanatiker så den sport vi utövade under sportlovet var av modellen strandpromenad. Vi laddade oss med en dos sol, så nu ska vi säkert klara oss tills värmen återkommer även till gamla Svedala.

 

Ekonomiskt då? Jotack, ännu en månad att lägga till handlingarna och det går ju faktiskt riktigt bra mest överallt. Låt oss dyka rakt ner i siffrorna för februari.

 

Inkomster/utgifter

Vi har ju länge förväntat oss att inkomsterna under början av 2017 skulle blir riktigt bra för Familjen Avfart Frihet och så har det också blivit. Under februari landade nettoinkomsterna strax över 100 tkr och det gör ju inte ont nånstans. Synd att vi inte har fler månader av den kalibern. De höga inkomsterna beror på att vi lyckats samla ett par större engångsinkomster under februari (och mars). 

 

Vårt största intresse är ju resor som trogna läsare av bloggen vet sedan gammalt och julledigheten brukar vara vår stora reseplaneringstid då vi planerar, söker flygbiljetter, bokar boenden och så vidare. Detta gör att vi drar på oss en massa kostnader och eftersom vi betalar allt med kreditkort kommer räkningen i februari. Alltså brukar våra utgifter för februari vara ordentligt saftiga och 2017 är inget undantag, men tack vare de höga inkomsterna kunde vi trots det mata portföljerna med cirka 48 tkr.

 

Portföljutveckling

Under februari har vi fortsatt att fylla på i ett flertal befintliga innehav. Vi har bland annat köpt Castellum, Axfood, Hemfosa, Nobina, Nolato och en del andra småposter. Snart är aktieportföljen lika stor som fondportföljen och det är en viktning som vi kommer hålla oss till framöver. 

 

Februari är ingen lysande månad för oss när det gäller utdelningar, men knappt 500 riksdaler ramlade in på kontot hos Avanza och de kom från MQ och Akelius.

 

Summerar vi ihop det totala portföljvärdet så hamnar vi på cirka 1,354 miljoner, vilket är ökning med 92 tkr jämfört med förra månaden. Räknar vi bort nysparandet motsvarar det en tillväxt på 3,5%, vilket är riktigt bra. Det var helt klart fondportföljen som var tåget i vår ekonomi under februari eftersom aktieportföljen ”bara” gick upp 0,8%. Alltså fick vår aktieportföljt pisk av SIX30RI. Förra månaden var det tvärtom och en månad är ju naturligtvis på tok för kort tid för att göra en vettig utvärdering

 

torsdag 2 mars 2017

Vad är att engagera sig i sina barn?

Nu när skola och förskola är mer eller mindre mitt i terminen och vi springer för fullt i ekorrhjulet för att fixa vardagen med tillhörande möten och aktiviteter återkommer mina funderingar kring engagemang. Är jag engagerad i mina barn och vad innebär det i så fall? 

 

Jag känner att samhällets outtalade (och ibland uttalade) krav på engagemang är något felriktat. Det känns som det engagemang som är något värt från omgivningen är det som syns mest utåt. Att man ställer upp med en bra skottkärra och utrustad med ett välfyllt snickarbälte på utefixardagen på dagis, att man sitter som kassör i den lokala idrottsföreningen, att man agerar som klassrepresentant i skolkommittéer, att man tar dubbla pass i kakförsäljningen på skolans dag, och så vidare. Inget fel i dessa engagemang, tvärtom! Men är det dessa engagemang som omgivningen förväntar sig verkligen det engagemang som barnen behöver eller ens vill ha?

 

Låt mig ta min egen uppväxt och mina egna föräldrar som exempel. Som barn och tonåring var jag väldigt aktiv i två olika idrottsföreningar och jag var dessutom så lyckligt lottad att jag hade två föräldrar som riktigt brydde sig och som var engagerade. Men de, speciellt min pappa, var engagerade på helt olika sätt i mina två olika aktiviteter.

 

Min första aktivitet var, som för så många andra unga killar, fotboll. Något år när jag var runt 10 år gammal fungerade min pappa som tränare åt oss, men ganska snart drog han sig tillbaka och avslutade alla formella engagemang i föreningen. Däremot fortsatte mina föräldrar att skjutsa mig till träningar och matcher i närområdet. Även om jag fick skjuts till vissa matcher av någon annan så dök mina föräldrar upp där på sidlinjen när domaren väl blåste igång matchen. Att jag så småningom skaffade mig körkort och egen bil spelade heller ingen roll. Dom stod där i ut och skur, de supportade och hejade. 

 

Min andra aktivitet var inom en individuell idrott och även här var mina föräldrar engagerade. Under många år var min pappa ordförande i klubben och min mamma följde ofta med på bussresor runt om i Sverige. Min pappa la säkerligen ner en massvis av timmar på sitt ordförandeskap och utifrån betraktat måste han framstått som väldigt engagerad i mitt dansande. Och det var han! Men min poäng är att jag märkte inte så mycket av det! Hans stora engagemang som ordförande nådde inte fram till mig i någon större utsträckning. Däremot märkte jag väldigt väl att båda mina föräldrar stod på sidlinjen när jag spelade fotboll, jag märkte i högsta grad av lunchmaten mamma hade packat inför min heldagstävling, jag är evigt tacksam för alla uppmuntrande och ibland tröstande ord jag fick vid förluster. Alltså hade jag klarat mig ganska bra utan det formella engagemanget som syns utåt, men det andra engagemanget som var fokuserat på bara mig var helt ovärderligt. 

 

Tiden är en högst begränsad tillgång i dagens samhälle och jag är fast besluten att använda den på ett effektivt sätt och det gäller även engagemanget i mina barn. Därför går alla styrelseuppdrag bort, föräldradagar på dagis där utemiljön ska städas och plank målas prioriteras ner. Vissa föräldramöten kanske vi struntar i, deltagande i skolkommittéer fimpas, sälja fika på skoldagen undviks. Allt engagemang som inte har direkt påverkan på våra barn eller som är för ineffektivt försöker vi alltså undvika. Är vi därmed oengagerade föräldrar? Nej, det tycker jag inte! Vi lägger istället vårt engagemang inåt, på sånt som inte syns så mycket för omgivningen men som vi är övertygade om att våra barn behöver. Vi går ner i arbetstid för att kunna hjälpa till med läxläsning, för att hinna laga ordentlig mat tillsammans, för att ge barnen kortare och mindre stressiga dagar. Vi mjölkar ut varenda droppe av föräldraledighetsdagarna för att kunna resa eller bara vara tillsammans med barnen. Vi försöker besöka barnens klasser en skoldag varje termin för att se vad de gör och har det. Vi vandrar i skogen tillsammans, vi hittar på andra utflykter, vi har högläsning i princip alla veckodagar. Och när det är dags för att skjutas till träningar och matcher, så kommer vi stå där i ur och skur. Det är det engagemanget jag tror barn behöver. En närvaro, en gemenskap, en support. Inte att vi sitter på skolkommittémöten, deltar i styrelsemöten eller målar plank på dagis…