Two to tango

Bloggen som du just läser en del av ett större projekt, nämligen projektet Avfart Frihet som syftar till att göra oss ekonomiskt oberoende. Det är ju jag, Herr Avfart Frihet, som driver bloggen och man kan ju då lätt få intrycket att det är jag som också styr och ställer i hela projektet. Så är det inte. Inte alls faktiskt. I projektet är nämligen både Herr och Fru Avfart Frihet lika djupt och helhjärtat engagerade. Jag skulle till och med vilja påstå att det är Fru Avfart Frihet som är mest drivande eller åtminstone den av oss som initierade det hela och den av oss som är mest visionär. 

Precis som i livet i stort försöker vi i vårt projekt att utnyttja våra olika egenskaper och styrkor så effektivt som möjligt. Vi kompletterar varandra fantastiskt väl och tillsammans är vi ett väldigt starkt team. Vår grundinställning är att det är den av oss som är bra på något och som tycker något är kul som får huvudansvaret för just den saken. På så sätt sorteras nästan alla uppgifter upp utan att vi ens behöver diskutera om det. Ett fåtal uppgifter blir över av den enkla anledningen att vi båda tycker de är skittråkiga. Att våra försäkringar hamnat på min lott beror alltså på att av oss båda är jag den sämre förhandlaren...

Lite förenklat kan man säga att Fru Avfart Frihet driver sparandet och jag investeringarna inklusive den ekonomiska uppföljningen, även om det givetvis går hand i hand. Fast att kalla det sparande är egentligen inte riktigt rättvisande. Det Fru Avfart Frihet har utvecklat till en konstform är förmågan att få mycket för lite. Hon är en sanslöst medveten konsument och långt mycket bättre än jag på att se möjligheter och utnyttja dem för att ge familjen en optimerat använd krona. Speciellt när det handlar om resor och om mat. Vi reser mycket och äter gott, men jag tvivlar på att det går att göra så mycket mer kostnadseffektiv än vad Fru Avfart Frihet åstadkommer. 

Fru Avfart Frihet driver även vår resa mot ett mer minimalistisk liv där prylar skalas bort en efter en då vi inser att de inte berikar vårt liv och att vi klarar oss minst lika bra utan dem. Denna minimalistiska resa har minst två positiva effekter på vår ekonomi. För det första köper vi väldigt få saker. När vi väl köper något är det väl övervägt och oftast köper vi då kvalitet (precis som vi försöker göra med aktier). För det andra säljer vi alla de saker vi inte längre behöver och denna försäljning har gett många fina tusenlappar att mata pengamaskinen med.

Kort är det jag som syns som nån sorts galjonsfigur här på bloggen, och är därför den som får mest cred via era kommentarer och ökande antalet besökare. Det är inte riktigt juste då Fru Avfart Frihet är minst lika delaktigt i allt som berör vår strävan mot att bli ekonomiska oberoende. Mot att vi ska kunna ta avfarten mot frihet.

Bonusinlägg

Det har varit låg aktivitet på bloggen på sistone och det beror på att jag farit land och rike kring, både i jobbet och privat. Tiden har helt enkelt inte funnits där. Nåja, dags för bot och bättring. 

Ungefär samtidigt som jag landade efter alla resor landade även lönen på lönekontot och naturligtvis slängde jag ett öga på lönespecen. Jag noterade då som väntat att lönen innehöll några tusenlappar mer än vanligt. Det var min årliga bonus som trillat in. Min första reaktion var ”yes, mer pengar att mata pengamaskinen med!”, men ganska snart fick jag tillbaka min väletablerade avsmak för bonussystem. Vän av ordning undrar nu om herr Avfart Frihet har gått och blivit mer tokig än vanligt; han får en bonus och så har han mage att klaga! Tja… Kanske är jag lite tokig, men jag ska försöka förklara vad jag menar.

Notera allra först att jag inte pratar om de där bonussystemen som valsas runt i media där pamparna kliar varandra på ryggen och samtidigt ger varandra miljonbonusar för ett arbete uselt utfört. Det kan man visserligen ha en hel del åsikter kring, men det är allstå inte de bonusarna jag prata om här. Inte heller avser jag de engångsbonusar som ett företag efter ett osedvanlig bra år beslutar sig att ge till sina anställda som ett tack och som ett erkännande av de anställdas goda arbete. Nej, det jag menar är det systematiska användandet av bonusar som en del av den årliga lönen för alla på företaget från VD:n ner till städerskan. Där bonusar är individuella och baseras på hur just jag presterat under året, oavsett hur det har gått för min kollega Kalle två skrivbord bort. De som trodde jag blivit tokig redan under inledningen av blogginlägget är nu helt övertygade. ”Det är ju klart som korvspad att det är bra att jag premieras när jag gjort ett bra jobb och inte får lida för att Kalle två skrivbord bort inte gör vad han ska!” Låt mig då tydliggöra att jag i allra högsta grad är för lönespridning, gärna mer än vad vi har idag. Att göra ett bra jobb ska premieras, men det ska göras genom det vanliga lönesystemet och inte via ett bonussystem som ingen riktigt begriper.

Det finns en väldigt enkel förklaring till varför jag generellt sett är negativt inställd till bonussystem. Bonussystemen har nämligen inte avsedd verkan för företagen utan snarare tvärtom. De generar inte de positiva effekterna (fokus, effektivitet, etc.) man gärna tror, utan skapar istället en massa problem, effektivitetsförluster och i slutändan onödiga kostnader. Det finns massvis med vetenskapliga belägg för att incentivbaserad ersättning funkar jättebra för vissa specifika typer av arbeten. Ett exempel på sådant arbete är ett arbete utan större intellektuell insats (gräv en grop och fyll igen den igen, typ). Ett annat exempel är vissa typer av försäljningsjobb (ju fler dörrar du knackar på desto mer säljer du). Men de allra flesta jobben idag är inte av den typen. Jobb idag kräver kreativitet, problemlösningsförmåga, samarbetsförmåga, kommunikationsförmåga, engagemang, motivation, med mera. Jag är ledsen att meddela er att bonussystem inte gör anställda mer kreativa, inte bättre på att samarbeta, inte bättre på att lösa problem och inte heller bättre på att kommunicera. Tyvärr är det faktiskt tvärtom. Detta finns det dessutom väldigt många vetenskapliga belägg för. Jag tycker att detta klipp beskriver det ganska bra:

Youtube

Jag är anställd på ett ur väldigt många synvinkar väldigt bra företag och jag har inga som helst planer på att jobba på något annat företag. Däremot har jag som ni vet planer på att inte jobba alls, men det har egentligen inget med något företag att göra. Det handlar uteslutande om mig, mitt liv och mina prioriteringar.

Min största kritik mot det företag jag är anställd på är att vi sedan många år använder oss att ett bonussystem som ovan och det tjatar jag om med alla som orkar lyssna… Jag har alltså på nära håll själv sett otaliga exempel på hur bonussystem har en direkt negativ effekt på vad som faktiskt blir gjort och på samarbetet mellan personer och avdelningar. Jag har sett exempel på att mål som sattes vid årsskiftet efter 6-9 månader inte längre är relevanta eftersom omvärld och omständigheter ändrat sig. Trots det jagas dessa mål in i absurdum då de ligger till grund för någons bonus. Jag har sett personer vägra hjälpa någon annan då det ”stjäl” tid som de istället vill använda för att jobba mot sina egna mål och sin egen bonus. Jag har sett hur ofantligt mycket tid det tar att administrera ett bonussystem och alla de mer eller mindre påhittade KPI:er de medför. Jag har sett vilket felaktigt beteende vissa av dessa påhittade och inte helt genomtänkta KPI:er medför. Och jag har sett godtyckligt systemet ändå är. Dyker det upp en svart svan, så bortser man ifrån den för annars påverkas ju bonusen…

Så för att summera: Släng bonussystemen ut genom fönstret och ge istället alla en lite högre grundlön. Detta skulle alla vinna på i slutändan. Håller du med? 

Vad är frihet?

Det är enkelt att säga att man vill skaffa sig ekonomiskt frihet, men vad menar man då? Egentligen? Och varför vill man ha denna så hett eftertraktade frihet? 

Detta är frågor som jag funderat en hel del kring, utan att vara så säker på att jag egentligen kommit så mycket närmre svaret. Men jag vet med all säkerhet att ekonomisk frihet jag vill ha. Lite märkligt om man tänker efter.

De flesta brukar nog definiera ekonomisk frihet som att man har passiva inkomster nog att försörja sig och sin familj. Så i ekonomiska termer är det ju hyfsat enkelt. Men när är man klar? Det är ju något av ett rörligt mål då livssituationen ändra allt eftersom. Barn i olika antal föds, växer upp och flyttar hemifrån. Intressen väcks, frodas och dör ut. Boenden och arbetsmöjligheter växlar. 

Vår första ansats var att vi vill att våra passiva inkomster ska bli större än våra löner efter skatt. Men är det inte att skjuta över målet? Våra löner efter skatt räcker ju bevisligen även till ett ganska ordentligt sparande idag. Och då försörjer vi dessutom tre barn, vilket vi inte kommer fortsätta med hela livet. Dessutom tillkommer pension så småningom (hur den nu kan tänkas se när det är dags). Och ännu längre bort (förhoppningsvis) kommer en okänd summa i arv trilla in. Så om vår första ansats var att skjuta över målet, vad är då ett bättre mål? Är det istället att ha passiva inkomster som täcker våra utgifter på årlig basis? Men är också något av ett rörligt mål, då även utgifterna varierar. Speciellt som vi bor villa (hoppsan, fönstren måste bytas ut...). Och hur stor säkerhetsmarginal ska man nöja sig med? Hur tänker ni?

Ännu rörigare blir mina tankar när jag funderar på varför jag vill ha denna frihet. Men nånstans handlar det för mig om oberoende, om att själv ha fullständig beslutsrätt kring vad jag ska göra. 

Ofta blir det lite tydligare för mig om jag frågar mig varför inte? Det är inte för att jag ska ligga i soffan och äta praliner, det är inte för att jag ska pilla navelludd dagarna i ända. Jag ska inte göra ingenting. Jag ska definitivt göra någonting, men jag ska själv kunna bestämma vad, hur, när och med vem. Ingen arbetsgivare ska kunna säga "Tack för ett bra utfört arbete, men du kan gå hem nu. Vi flyttar nämligen verksamheten till Långtbortistan, eftersom det är mycket billigare". I slutändan är det nog både en längtan till något och en längtan ifrån något annat. En längtan bort ifrån ekorrhjulet, ifrån att sitta i knät på nån arbetsgivare, ifrån så många måsten. En längtan till en känsla av "tja, blir det inte idag så blir det kanske imorgon. Om jag känner för det, alltså".

Utdelning Investor

Idag klirrade det till lite smått på ISK-konto hos Avanza. Klirret kom sig av att Investors utdelning trillade in. Dessvärre har vi än så länge bara 20 aktier och då utdelningen var 10 kronor per aktie blev hela 200 kronor tillgängliga för inköp av nya aktier. Inte mycket att skryta med, men det kommer att bli fler aktier och mer utdelning vad tiden lider, var så säker. 

Tillsammans med utdelningarna från Alfa Laval och HM tidigare under månaden har vi hittills inkasserat totalt 941 kr netto i utdelningar under maj. Det är inte heller en summa som gör att man ramlar av stolen i ren hänförelse. Men nånstans måste man ju börja och redan nästa år kommer det att vara en betydligt högre summa.

Självinsikt

Jag är ju nybörjare när det handlar om aktieinvestering och som nybörjare tror jag mig insett vilket som är min största tillgång som aktieinvesterare. Den tillgången är att jag är väldigt medveten om att jag är just nybörjare och att jag därmed insett att jag har ofantligt mycket att lära. Jag tror att hybris är alla aktieinvesterares värsta fiende. Jag hoppas att jag aldrig får uppleva den dagen då jag på allvar tror och känner att det här med aktier det behärskar jag, det kan jag, det är jag riktigt duktig på. Den dagen tror jag nämligen att risken för ett riktigt dyrt misstag är som allra störst. 

Jag inser att jag inte är speciellt duktig på att analysera företag och aktiers värdering. Jag inser också att jag inte är speciellt duktig på att göra makroekonomiska analyser. Så vad är jag då duktig på? Tja, jag är duktig på att hitta och ta till mig mycket information. Jag är duktig på väga samma allt jag läser, ser och hör. Duktig på att dra slutsatser från all den information jag inhämtat. Denna egenskap tillsammans med en försiktig och ödmjuk inställning till vad jag pysslar med hoppas jag borgar för en introduktion till aktiernas förlovade värld utan alltför många och alltför dyra näsbrännor.

Denna självinsikt har starkt bidragit till att jag valt den strategi jag valt. En tydlig buy n' hold strategi med fokus på utdelningsaktier. Och det är ju heller ingen slump att våra första aktier in i den spirande portföljen är aktier som Investor, Kinnevik, HM och Atlas Copco.

Spara, spendera eller kanske slösa?

Målet är klart - ekonomiskt oberoende. Vägen dit är också klar - via investeringar i aktier med hög utdelning och helst med god utdelningstillväxt.

Men när det gäller tidslinjen blir det genast klurigare. När vill vi ha nått målet? Tja, gärna igår naturligtvis, men det är ju inte rimligt på nåt sätt. Men vad är då rimligt? 5 år? 10 år? Eller kanske 15 år? Ju aggressivare tidplan desto större måste ju sparandet vara, så man behöver inte ens göra beräkningarna för att inse att det kokar ner till en fin balansgång. En balansgång mellan att spara till en fin framtid i ekonomiskt oberoende och att spendera pengar för att få den livskvalité som man önskar här och nu. Det finns ju inget rätt eller fel i denna balansgång, utan det måste var och en avgöra utifrån sin egen situation, sina egna önskningar och sina egna värderingarna.

I bloggosfären finns det flera goda exempel på de som valt en aggressiv tidplan och därmed har en väldigt hög sparkvot. Jag är imponerad av deras beslutsamhet och deras förmåga att leva billigt. Jag följer därför bloggar som Miljonär innan 30, Onkel Toms stuga och Fantastiske Farbror Fri med flera med stort intresse. Även om de imponerar kom vi tidigt fram till att det inte är så vi vill utföra vår balansakt. Vi vill även på vår väg mot målet kunna få de saker i livet som ger oss just oss njutning. Därmed inte sagt att livet med en extrem sparkvot inte kan vara njutningsfullt, men det är troligen andra saker som får en extremsparare att njuta. 

Vi väljer alltså väldigt medvetet att spendera inom vissa områden och förmodligen till och med slösa sett med en extremsparares ögon. Mycket väl medvetna om att detta spenderande obönhörligen skjuter vårt ekonomiska oberoende ytterligare några år in i framtiden, men det är ett pris vi är beredda att betala.

Jag brukar tänka på våra utgifter som tillhörande två olika typer. Den första typen är de utgifter som tar energi och som inte skapar något mervärde för oss. Jag brukar tänka på dem som "tråkiga utgifter". Hit hör bolåneräntor, sophämtningsavgifter, tv-licens, a-kassa, elkostnader, telefonkostnader, bredbandsavgift och så vidare. Dessa gör vi vårt yttersta för att minimera. 

Den andra typen av utgifter brukar jag tänka på som "roliga utgifter" och det är utgifter som ger oss energi, njutning och livslust. Dessa vill vi absolut inte minimera, men gärna optimera. Optimera så att vi får mesta möjliga energitillskott och njutning per spenderad krona. Det finns tre huvudsakliga områden där vi medvetet väljer att spendera (eller slösa för de som hellre vill se det så ;-)):

Barn - Bara sett till kronor och ören är det en dålig affär att skaffa barn, men de ger så ofantligt mycket mervärde att det är värt varenda krona. Tid med våra barn här och nu är väldigt viktigt för oss och därför har vi valt att gå ner i arbetstid. För den utgiften (eller egentligen uteblivna inkomsten) får vi alltså kvalitetstid med barnen, tid för högläsning, tid att hjälpa till med läxor, tid att laga mat tillsammans och så vidare. Samtidigt minskar stressen och ekorrhjulet känns inte riktigt lika påtagligt.

Resor - Det är bara att erkänna, vi är resenördar. Vi älska att tillsammans upptäcka nya saker; ny kultur, ny mat, ny natur och en massa annat. Vi och framförallt barnen lär oss ofantliga mängder av saker under våra resor som man aldrig kan lära sig i en skolbänk.

Mat och dryck - Visst hamnar inköp av mjölk, smör och bröd under kategorin "tråkiga utgifter".  Men en stor del av utgifterna för mat och dryck sätter vi på kontot för "roliga utgifter". Att laga god mat och avnjuta den med ett glas gott vin är något av en passion för oss och något som vi inte gärna gör avkall på.

Dessa tre område är vi alltså beredda att spendera inom men därmed inte sagt att vi gör det utan övervägande. God mat behöver inte betyda oxfilé, det kan lika gärna vara en oxsvanssoppa för några kronor per portion. En resa behöver inte vara en all-inclusive charter till Västindien (helst inte faktiskt i vårt tycke), utan hellre ett lågprisflyg till Bristol eller Gdansk på sportlovet. Det finns massor att se och göra för en spottstyver i sammanhanget om man gör det vid rätt tillfälle.

 

Jag har all respekt för att andra kan ha andra prioriteringar och värderingar och därmed agerar annorlunda. Det är just det som gör det så intressant att höra och läsa andras resonemang. Det gör att jag hela tiden går nya infallsvinklar och tankebanor. 

Med dessa övervägande och prioriteringar ovan är det bara att räkna baklänges på vår ekonomi och vårt sparande för att komma fram till tidpunkten då kan förvänta oss att nå vårt mål. Rimligen bör vi vara fram vid målet om 14-16 år, vilket är en ganska lång tid. Vi skulle kunna göra det cirka halva tiden om vi gick upp i arbetstid och drastiskt minskade våra utgifter för resor och mat. Men det är vi alltså inte beredda att göra. 

Bekännelser

Jag tar för givet att ni alla är intelligenta individer med en hög förmåga att tänka själva och att ni är högst kapabla att dra era egna slutsatser (annars hade ni sannolikt inte spenderat er tid med att läsa på en blogg om privatekonomi och ekonomiskt oberoende…). Jag har dessutom ingen som helst ambition att försöka vilseleda någon, det är tvärtom är det allra sista jag vill göra. Istället är min ambition med bloggen att utbyta inspiration och insikter som alla kan ta med sig till sin egen livssituation och göra till sitt eget. Därför är det lika bra att jag lägger korten på bordet och gör mina bekännelser direkt och utan omsvep. En form av varudeklaration av mig själv skulle man kunna säga.

Min första bekännelse är att jag inte har någon formell ekonomisk utbildning alls, åtminstone om man bortser från några enstaka högskolepoäng från en kurs i företagsekonomi som jag läste på universitetet någon gång i slutet av förra årtusendet. Den kursen hade, om jag minns rätt, ytterst få beröringspunkter med privatekonomi och det tänkta innehållet i denna blogg. Ibland när jag läser om eller diskuterar privatekonomiska frågor kan jag beklaga att jag inte har bättre formell ekonomisk utbildning, speciellt när jag inte förstår vissa ekonomiska begrepp eller skeenden. Men oftast har jag valt att se det som en fördel att komma från ett annat gebit. Det har gett mig ”alibi” för att ställa de dumma frågorna, det har gett mig andra angreppsvinklar och andra synsätt. När jag är på mitt allra mest cyniska humör är jag till och med tacksam över att jag inte har den där ekonomiska utbildningen eftersom jag då förutsättningslöst kan ta mig an privatekonomiska frågor. 

Min andra bekännelse låter säkerligen märklig i en del öron, men jag är egentligen inte speciellt djupt intresserad av ekonomi (och där tappade hälften av läsarna intresset, men ge mig några meningar till – jag kommer snart till poängen). Men, däremot känner jag att mitt intresse för ekonomi hela tiden växer i takt med att jag lär mig mer. Men, däremot är jag väldigt intresserad av vad jag kan använda pengar till. Dessutom är jag i allra högsta grad intresserad av frihet. Jag vill helst kunna göra vad jag vill, när jag vill, var jag vill och hur jag vill. Därför är jag med automatik intresserad av att se till att våra surt förvärvade slantar utnyttjas på ett optimalt sätt så att vi kan få det vi eftersträvar. Ekonomiskt oberoende via passiva inkomster, alltså. Och ekonomi är ju ofrånkomligen verktyget som leder oss till vårt mål. Hängde ni med på resonemanget? Som en liknelse skulle man kunna säga att man kan vara är väldigt intresserad av att bygga och renovera på sitt hus utan att för den sakens skull gå igång på att spana in överhandsfräsar och skruvdragare hos Bauhaus. Å andra sidan kan en bra skruvdragare vara ganska häftig på samma sätt som en väl skött ekonomi…

När vi kom till insikt om att vi borde kunna optimera vår ekonomi mycket bättre kom jag samtidigt till en annan lite smärtsam insikt. Jag förstod nämligen att jag inte förstod. Min tredje bekännelse är följaktligen att jag bara för några år sedan inte alls förstod hur ekonomi fungerar, jag förstod inte hur stor skillnad en liten insats faktiskt kan göra. Anledningen till att jag inte förstod var inte att det är speciellt svårt, åtminstone så länge man nöjer sig med att hålla sig på en god och grundläggande nivå, utan att jag helt enkelt inte brytt mig tidigare. Och ingen annan hade heller brytt sig om att berätta för mig och detta inkluderar en faslig massa år av utbildning på olika nivåer. Min insikt kom när fru Avfart Frihet råkade hamna på ett par bloggar om privatekonomi och började prata på ett annat sätt kring vår ekonomi. Hon började prata om ekonomisk frihet, investeringar, pengamaskiner, att fondavgifterna urholkade vårt sparande och andra märkligheter. Åtminstone i mina dåvarande, okunniga öron. 

När jag väl insett att jag inte förstod reagerade jag på samma förutsägbara sätt som jag alltid gör när jag inte förstår. Jag började läsa och fundera, då jag nämligen har väldigt svårt att acceptera att jag inte förstår. Jag började med att läsa på bloggar och efterhand började jag sluka böcker om privatekonomi. Ganska snart upptäckte jag till min förvåning att de grundläggande principerna är ganska enkla. Jag hade ju alltid trott att det var det skulle vara svårt och krångligt med ekonomi. 

Jag är som sagt inte ekonom, men däremot läser jag mycket om vad andra kommit fram till i sina analyser, vad de så kallade experterna säger om privatekonomi, vad mina många och duktiga bloggrannar skriver och så vidare. Det innebär att du i denna blogg sannolikt inte kommer hitta något helt nytt och revolutionerande rörande privatekonomi, då det mesta är allmän kunskap som många före mig redan har skrivit eller sagt. Det är kort sagt min fjärde bekännelse att det inte mina ekonomiska idéer som ligger till grund för bloggen. Det är någon annans. Däremot kommer jag försöka beskriva vad det innebär för oss och vår resa mot ekonomiskt oberoende, de prioriteringar vi gör, de beslut vi fattar och varför vi väljer som vi väljer.

Min femte bekännelse är att jag hade hunnit en bra bit på väg mot 40 då jag fick min privatekonomiska insikt. Ganska sent alltså. Vi hade visserligen haft hyfsat bra koll på vår ekonomi innan dess, men vårt sparande och investerande var långt ifrån optimalt och jag hade inte förstått att jag kunde sätta våra pengar i arbete för att skapa mer pengar åt oss. Vårt sparande och investerande är fortfarande inte optimalt, men nu är vi åtminstone på någorlunda rätt väg. Och framförallt vet vi vet vad vi vill.

Allra bäst hade det förstås varit om jag redan i ungdomen (oj, vad jag känner mig gammal när jag skriver så) tagit kontroll över situationen eftersom vi då skulle varit i en ännu bättre position nu. Men det finns ingen anledning att gråta över spilld mjölk och det är mycket bättre att vara tacksam över att vi kom till insikt överhuvudtaget. Det samma gäller alla läsare, det är inte för sent. Sörj inte förlorade möjligheter, ta istället vara på dem du har här och nu! 

För att lite raljant summera alla mina bekännelser så är jag alltså inte ekonom och jag är inte speciellt djupt intresserad av ekonomi. Jag har inga speciellt egna idéer om ekonomi och jag påbörjade mig egen pengamaskin alldeles för sent. Låter det som ett framgångsrecept för en livstilsbloggare mot ekonomiskt oberoende? Inte? Jag tycker faktiskt att det gör just det. Jag tänker att det visserligen kan vara intressant att läsa om någon som gjort en lyckosam resa, men jag får alltid en känsla av att en historia berättade i efterhand ofrånkomligen blir lite tillrättalagd. Det är ju lätt att i efterhand se vilka beslut som var rätt, felaktiga eller helt irrelevanta och därför tenderar man i efterhand omedvetet att fokusera på de rätta och viktiga händelserna och besluten. I min mening är det därför mycket intressantare att följa en resa eller historia samtidigt som den faktiskt sker. När man inte vet vad som är viktigt eller oviktigt, rätt eller fel. Det är först då det blir riktigt spännande.

 

Vårvärme

Våren kom till vår landsända tillsammans med aprils slut och majs intågande. Ganska sent alltså. Ur ett ekonomiskt perspektiv var väl april hyfsat ok för oss, trots att börsen sjönk stadigt under sista tredjedelen av månaden. Å andra sidan gav nedgången några ok köplägen och vi passade på att utöka vår aktieportfölj med mindre innehav i Betsson, Handelsbanken, AstraZeneca och Stora Enso.

Under april ökade våra investerbara tillgångar med cirka 23 000. Detta mest beroende på goda inkomster och bra sparande. Och trots kräftgången på börsen. Med nuvarande takt kommer vi att passera 1 000 000 spärren om bara ett par månader, då vi har dels ett par bra löner och dels skatteåterbäringen att se fram emot. Att passera den spärren känns som en bra kortsiktig milstolpe att sikta mot.

Familjen Avfart Frihet är ju resenördar ut i fingerspetsarna, men denna långhelgen valde vi efter modigt övervägande att stanna hemma. Det verkar onekligen som om vi hade vädergudarna med oss i det beslutet. Alltså blir det istället lite budgetsemester i närområdet. I morse fyllde vi därför termosen med gott kaffe, packade lite god picknickmat och snörade på oss vadringsdojorna innan vi styrde kosan mot havet. Vi vandrade först en knappt mil i den begynnande grönska och till ljudet av kvittrande fåglar. Barnen for fram och tillbaka som kalvar på grönbete och den äldre generationen njöt av att känna solens strålar värma i ansiktet. 

När jag skriver dessa rader sitter jag med havet framför mig och med sand mellan tårna medan jag lyssnar till hur vågorna saktar slår in. Med barnen någorlunda stillsamt grävande i sanden en bit bort kan jag lugnt konstatera att det mesta av det bästa i livet faktiskt är gratis.

Skuld eller tillgång?

Jag tycker det är väldigt intressant och inspirerande att titta på bloggrannars redovisning av sina tillgångar och skulder. En reflektion jag gör är att det skiljer sig en del i hur man resonerar. Det tydligaste exemplet är hur man väljer att betrakta den för väldigt många största faktorn i privatekonomin. Nämligen den egna villan eller borätten. 

Är bostaden egentligen en tillgång eller en skuld? Eller kanske kanske lite av varje? Finns det inga lån på bostaden är det kanske inte så mycket att diskutera, men så fort det finns lån hamnar man i en gråzon. Ju större belåningsgrad, desto mer blir bostaden en skuld och desto mindre en tillgång. Bostäder kostar ju pengar hela tiden i form av ränta på bolånet, men även i form av underhåll och skötsel. Däremot genererar de inga som helst intäkter så länge de inte säljs med vinst (eller hyrs ut). Och bostäder säljer man ju inte så ofta. De bor man i, det är ju liksom hela konceptet med en egen bostad. Det är ju väldigt få som lever på att köpa sin bostad billigt för att sedan sälja den dyrt om och om igen. 

Grejen med bostäder är att alla måste ha en. Det innebär att om man säljer sin bostad, så måste man fixa en ny. Har den gamla bostaden stigit i värde så kommer med största sannolikhet den nya också att ha gjort det. Det bli alltså i praktiken ett nollsummespel så länge man inte säljer sin stora dyra bostad i drömläge och istället köper något betydligt mindre i ett sämre läge för en klar lägre penning. Och det är det inte så många som gör, snarare är nog det omvända vanligare.

Vi bor själva i en villa som är hyfsat stor och fin och i ett hyfsat attraktivt område. Vi köpte huset för ett gäng år sedan och sedan dess har priserna stigit ordentligt. Det innebär att vi har ett ganska stort lån, men samtidigt att vi skulle göra en ordentlig vinst om vi sålde idag (åtminstone om vi flyttade till ett tält i Stadsparken). Hur ska vi då betrakta pengarna som är involverade i huset? Tja, bolånet lär ju vara detsamma oavsett eventuella bostadsbubblor. Så att vi har en skuld är ju uppenbart. Däremot kan ju mycket av vår "innestående vinst" försvinna ganska snabbt om luften går ur bostadsmarknaden. Vår "innestående vinst" är dessutom helt ointressant tills dess vi ska sälja och det ligger nog sisådär 15-20 år bort. Minst. Det finns ingen som ens kan gissa hur bostadsmarknaden ser ut då. Alltså väljer jag att betrakta vårt kapital bundet i huset som "låtsaspengar", men som en möjlig bonus den dagen det blir aktuellt att växla över till att leva på passiva inkomster. Där och då får vi göra beräkningarna kring eventuell vinst efter försäljning och köp av ett nytt boende. Förhoppningsvis gör vi såpass mycket vinst på huset att den till största delen kan finansierad vårt nästa och betydligt billigare boende. Men det återstår att se.

Alltså kommer du inte hitta vårt kapital bundet i huset som en tillgång i våra ekonomiska uppföljningar. De pengarna kommer nämligen inte hjälpa oss till oberoende via passiva inkomster, utan vi är alltså nöjda om de till stor del kan finansiera vårt framtida boende. 

Men jag kan viss del trots det förstå om man väljer att betrakta kapitalet bundet i en bostad som  en tillgång, speciellt om belåningen är väldigt låg. Däremot har jag sett att några bloggrannar betraktar sin bil som en tillgång, vilket jag inte alls förstår. Bilen är ju inget annat än ett stort svart hål att stoppa pengar i och som aldrig någonsin kommer bidra till ekonomiskt oberoende.