Frihet på deltid?

Jag upplever att den strävan mot ekonomisk frihet som vi har blir allt vanligare. Eller så är det helt enkelt så att det bara är vi som ser det som redan fanns allt tydligare i takt med att vår egen strävan blir starkare, medan vi inte såg det alls tidigare. Nån form av confirmation bias alltså...

Hur som helst är skälen bakom denna strävan mot ekonomisk frihet olika från person till person, men skäl som ”vi vill ta ur ekorrhjulet” eller ”vi vill kunna spendera mer tid med barnen” återkommer allt som oftast. Dessa drivkrafter till ekonomisk frihet är bra, men det finns ett problem. Problemet är att det tar tid att skapa sig ekonomisk frihet. Ofta mycket tid! Detta samtidigt som ekorrhjulet snurrar förbaskat snabbt just här och nu. Samtidigt som barnen är små just här och nu. Inte om 15 år!

Men vad är egentligen frihet och kan man inte skapa sig lite frihet under resans gång? Lite frihet här och nu?

Ett sätt att hantera detta problem som Herr och Fru Avfart Frihet noterat och diskuterat många gånger är värdet av att gå ner i arbetstid. Vi har sedan vårt första barn föddes (vi har tre barn) jobbat deltid på något sätt. Vem av oss som gått ner i arbetstid och hur mycket har varierat, men de stipulerade 2x100% har det definitivt inte varit tal om de senaste tio åren eller så. Just nu jobbar vi på årsbasis någonstans kring 150-160% räknat på två tjänster. Den tid som vi därmed inte tillbringar på jobbet använder vi istället till att bromsa ekorrhjulet och umgås med våra barn. Detta görs både genom längre ledigheter under skolloven och genom färre arbetstimmar under vanliga veckor och på så sätt får vi både mer tid med barnen och ett lite långsammare tempo i vardagen. Mycket skönt och välbehövligt!

Självklart innebär vår minskade arbetstid att vår sparkvot sjunker och att vi därmed skjuter vår fulla ekonomiska frihet några år på framtiden. Men det är det värt alla dagar i veckan. Dessutom är det ju faktiskt så att det för oss som har relativt höga löner är skattetekniskt ”fördelaktigt” att gå ner i arbetstid eftersom vi betalar saftig statlig inkomstskatt. För mig innebär en minskad arbetstid till 80% en lönesänkning i skattade pengar på knappt 15% (pensionsinsättningar inte inkluderade i beräkningen). Jag får alltså ”bara” en nettolönesänkning på 15% trots att min arbetstid minskar med 20%.

När vi säger att vi jobbar deltid får vi oftast lite konstiga blickar som svar. Det är helt enkelt inte normen för välutbildade människor som är mitt i karriären att jobba deltid och det är inte riktigt accepterat. Men vem är det som sätter den normen? Och varför?

Är ett av skälen till att du strävar mot ekonomisk frihet att du vill ”ta dig ur ekorrhjulet” så skulle jag rekommendera dig att överväga att gå ner i arbetstid redan nu. Eller är den typen av frihet minskad arbetstid ger inte lika mycket värd som den totala ekonomiska frihet som flera av oss eftersträvar? Vilket är bäst; att springa fullt ös i ekorrhjulet i ett antal år för att sedan njuta av frukterna eller att småjogga i samma hjul några fler år samtidigt som man med jämna mellanrum tar sig en lugn fruktstund med barnen? Vi har bestämt oss för vad vi tycker, men vad tycker du?

Vad är att engagera sig i sina barn?

Nu när skola och förskola är mer eller mindre mitt i terminen och vi springer för fullt i ekorrhjulet för att fixa vardagen med tillhörande möten och aktiviteter återkommer mina funderingar kring engagemang. Är jag engagerad i mina barn och vad innebär det i så fall? 

 

Jag känner att samhällets outtalade (och ibland uttalade) krav på engagemang är något felriktat. Det känns som det engagemang som är något värt från omgivningen är det som syns mest utåt. Att man ställer upp med en bra skottkärra och utrustad med ett välfyllt snickarbälte på utefixardagen på dagis, att man sitter som kassör i den lokala idrottsföreningen, att man agerar som klassrepresentant i skolkommittéer, att man tar dubbla pass i kakförsäljningen på skolans dag, och så vidare. Inget fel i dessa engagemang, tvärtom! Men är det dessa engagemang som omgivningen förväntar sig verkligen det engagemang som barnen behöver eller ens vill ha?

 

Låt mig ta min egen uppväxt och mina egna föräldrar som exempel. Som barn och tonåring var jag väldigt aktiv i två olika idrottsföreningar och jag var dessutom så lyckligt lottad att jag hade två föräldrar som riktigt brydde sig och som var engagerade. Men de, speciellt min pappa, var engagerade på helt olika sätt i mina två olika aktiviteter.

 

Min första aktivitet var, som för så många andra unga killar, fotboll. Något år när jag var runt 10 år gammal fungerade min pappa som tränare åt oss, men ganska snart drog han sig tillbaka och avslutade alla formella engagemang i föreningen. Däremot fortsatte mina föräldrar att skjutsa mig till träningar och matcher i närområdet. Även om jag fick skjuts till vissa matcher av någon annan så dök mina föräldrar upp där på sidlinjen när domaren väl blåste igång matchen. Att jag så småningom skaffade mig körkort och egen bil spelade heller ingen roll. Dom stod där i ut och skur, de supportade och hejade. 

 

Min andra aktivitet var inom en individuell idrott och även här var mina föräldrar engagerade. Under många år var min pappa ordförande i klubben och min mamma följde ofta med på bussresor runt om i Sverige. Min pappa la säkerligen ner en massvis av timmar på sitt ordförandeskap och utifrån betraktat måste han framstått som väldigt engagerad i mitt dansande. Och det var han! Men min poäng är att jag märkte inte så mycket av det! Hans stora engagemang som ordförande nådde inte fram till mig i någon större utsträckning. Däremot märkte jag väldigt väl att båda mina föräldrar stod på sidlinjen när jag spelade fotboll, jag märkte i högsta grad av lunchmaten mamma hade packat inför min heldagstävling, jag är evigt tacksam för alla uppmuntrande och ibland tröstande ord jag fick vid förluster. Alltså hade jag klarat mig ganska bra utan det formella engagemanget som syns utåt, men det andra engagemanget som var fokuserat på bara mig var helt ovärderligt. 

 

Tiden är en högst begränsad tillgång i dagens samhälle och jag är fast besluten att använda den på ett effektivt sätt och det gäller även engagemanget i mina barn. Därför går alla styrelseuppdrag bort, föräldradagar på dagis där utemiljön ska städas och plank målas prioriteras ner. Vissa föräldramöten kanske vi struntar i, deltagande i skolkommittéer fimpas, sälja fika på skoldagen undviks. Allt engagemang som inte har direkt påverkan på våra barn eller som är för ineffektivt försöker vi alltså undvika. Är vi därmed oengagerade föräldrar? Nej, det tycker jag inte! Vi lägger istället vårt engagemang inåt, på sånt som inte syns så mycket för omgivningen men som vi är övertygade om att våra barn behöver. Vi går ner i arbetstid för att kunna hjälpa till med läxläsning, för att hinna laga ordentlig mat tillsammans, för att ge barnen kortare och mindre stressiga dagar. Vi mjölkar ut varenda droppe av föräldraledighetsdagarna för att kunna resa eller bara vara tillsammans med barnen. Vi försöker besöka barnens klasser en skoldag varje termin för att se vad de gör och har det. Vi vandrar i skogen tillsammans, vi hittar på andra utflykter, vi har högläsning i princip alla veckodagar. Och när det är dags för att skjutas till träningar och matcher, så kommer vi stå där i ur och skur. Det är det engagemanget jag tror barn behöver. En närvaro, en gemenskap, en support. Inte att vi sitter på skolkommittémöten, deltar i styrelsemöten eller målar plank på dagis…

Lärande i vardagen

Våra äldsta barn är i lågstadieåldern och vi håller på att introducera dem för pengar, sparande och pengars värde. De får sedan en tid tillbaka månadspeng som ett led i deras ekonomiska utbildning. Tanken är de ska lära sig hushålla med sina pengar, men också att de ska få göra egna inköp för att på så sätt lära sig pengars värde. Vårt lyxproblem är att de är extremt sparsamma och i princip aldrig köper något. Det är ju i grunden sunt att de är sparsamma, men köper de aldrig något lär de sig inte heller det vi vill att de ska lära sig (jag har skrivit mer om detta här).

Men så i helgen kom båda (troligen i diskussion sinsemellan) fram till att det var dags att göra ett inköp med pengarna från sina svällande plånböcker. Som en utvikning kan det nämnas att deras plånböcker faktiskt var så överfulla av mynt och mindre sedlar att Fru Avfart Frihet för en tid sedan införde var sin virtuell plånbok åt barnen, så att vi inte ska behöva ha en massa kontanter liggande hemma.

Hur som helst såg jag det som något positivt att de ville köpa något. Detta eftersom jag såg en möjlighet att studera deras beteende och ge dem lite ekonomisk utbildning på kuppen. När jag hörde vad de tänkte köpa blev jag inte överraskad för fem öre. Det handlade nämligen om pokémonkort. Jag insåg naturligtvis att det billigaste sättet att köpa dessa kort var att beställa dem på nätet, men för att inte tappa flera pedagogiska poänger enades vi om att jag skulle köra dem till leksaksaffären. 

Innan historien kommer till själva leksaksaffären tänkte jag göra ytterligare en liten utvikning. Denna gång kring min kluvna inställning till deras tilltänkta "investering"; pokémonkorten alltså. Å ena sidan tycker jag det är komplett vansinnigt att köpa glansiga papperslappar med mer eller mindre töntiga figurer på. Dessutom till ett pris som får mig att ramla av stolen (marginalerna på dessa kort måste vara något i hästväg). Å andra sidan spenderar barnen hur mycket tid som helst med att sortera korten, diskutera de olika figurernas styrkor och svagheter och inte minsta att byta med varandra (även denna "handel" är en bra träning). Så sett till kostnad per lekt timme är dessa kort nog ganska prisvärda trots allt.

Nåja, barnen lastades i bilen hårt hållandes i sina plånböcker och de hade full koll på exakt hur många kronor de hade i dem. Väl framme i affären tog jag rygg på barnen. Jag förväntade mig en hel del velande och tittade på massa andra lockande grejor i leksaksaffären. Helt fel! De var som målsökande robotar. De ägnade inte en sekund åt andra saker än Pokémon, de såg helt enkelt inget annat. Kort sagt hade de bestämt sig långt innan de gick in i affären. Även vid pokémonhyllan gick det snabbt, båda hitta kvickt en box med kort som de ville köpa. För ett av barnen innebar det ett litet problem. Boxen kostade nämligen mer än vad som fanns i plånboken! Efter en kort fundering dök lösningen upp: "jag har ju mer pengar i mammas telefon!". Helt riktigt, eftersom Fru Avfart Frihet sköter barnens virtuella plånböcker med hjälpa en lista i telefonen. Efter en kort överläggning med med mig enades vi om att de pengarna fanns tillgängliga via ett lån hos mig med återbetalning en timme senare.

Raska steg mot kassan och jag höll mig i bakgrunden. Första barnet langade upp sina kort på disken och räknade noga upp pengarna så det kom så nära priset på korten, väntade tålmodigt på att få tillbaka en krona och sina kort packade en plastpåse. Det andra barnet var lite mer bekymrat eftersom pengarna i den virtuella plånboken inte var helt lättillgängliga. Men det löstes genom att betala mig alla de pengar som fanns och sedan betalade jag korten med mitt kreditkort. 

Väl hemma igen fick vi tillfälle att reda ut våra affärer genom att tillsammans räkna på vad korten kostat, vad som betalats till mig, hur mycket pengar som därmed ska tas från den virtuella plånboken samt hur mycket pengar som finns kvar i densamma. Bättre än de flesta matematiklektioner!

När vi ett antal timmar senare fikade tillsammans frågade jag om de var nöjda med sina inköp och svaret var ett rungande "JA!". Jag var, trots att jag fortfarande inte begriper tjusningen med pokémonkort, också nöjd. Detta eftersom denna högst vardagliga händelse säkerligen lärt barnen en hel del. De fick till exempel en bättre förståelse för vad saker kostar (pris vs värde), poängen med att spara (eftersom korten kostade betydligt mer än en månadspeng), en inblick i konceptet att låna, hur man rent praktiskt gör när man handlar, nyttan man har av att kunna räkna och en massa annat. 

Gör om, gör rätt

Redan snart efter vårt första barns födelse drog vi igång med att spara barnbidraget och det fortsatte vi med när barn två och tre gjorde sina respektive entréer. Bra Herr och Fru Avfart Frihet! Vi flyttade därefter vårt barnsparande till ISK ganska snart efter att den sparformen introducerades. Bra igen! 

Men sen kom vår lilla tankevurpa. 

Eftersom vi har en väl utvecklad allergi mot att köpa saker för köpandets skull har vi indoktrinerat våra nära och kära att inte köpa lastbilslass med plastiga leksaker till våra barns födelsedagar och till julaftnar. Vi ber dem istället att köpa någon ordentlig sak och känner de sedan att de vill ge mer, så vänligen ge pengar. På samma sätt har vi själva resonerat. Vi har köpt en del leksaker som presenter, men varit ganska restriktiva. Istället har vi satt in lite pengar på barnens konto. Trots detta känns det ibland som att man vadar i leksaker när man korsar vardagsrummet, men efter mångtaliga besök hos andra familjer med små barn inser vi att leksakshögen i vårt hus nog får betraktas som marginell med dagens mått mätt. Vän av ordning invänder nu med att det är väl inget större fel med detta, snarare tvärtom?  Helt riktigt. Men felet vi gjorde var att under flera år sätta in barnens födelsedagspengar på samma ISK som vi sparade barnbidraget. Alltså blandade vi våra barns egna pengar som de så småningom ska ha beslutanderätt över med de pengar som är tänkta till barnen men som vi fortfarande vill ha beslutsrätten över. Där och då hade vi kort sagt lite otur när vi tänkte…

Nu börjar våra äldsta barn närma sig åldern och mognaden att introduceras till sina egna pengar (utöver de pengar de har i sina plånböcker) och sitt eget sparande. Då blev vi helt enkelt tvungna att reda ut hur mycket pengar som egentligen är barnens egna av den vid det här laget ganska stora summa som våra barnportföljer utgör. Fru Avfart Frihet är, som tur är, utrustad med ett elefantminne kring hur mycket pengar barnen fått vid respektive födelsedag och jul. Så vi gjorde helt enkelt en lista för varje barn och summerade. Sen la vi på lite till för att vara riktigt säkra på att de enda förlorarna på Herr och Fru Avfarts Frihets tankevurpa är just Herr och Fru Avfart Frihet. 

Barnen har nu fått var sitt ISK hos Avanza och där kommer deras egna pengar att investeras. Vår plan är investera hälften i några aktieindexfonder med god global spridning och hälften i svenska aktier. Vi väljer endast svenska aktier då det handlar om små inköp och courtaget blir för högt om vi går utanför Sverige. Vi tänker oss en relativt enkel portfölj med 10-12 klassiska svenska företag med en bra branchspridning. För att locka barnens intresse lite skulle jag vilja krydda med något kul företag som kan tänkas tilltala mindre barn, men jag har inte hittat något klockrent alternativ ännu. Är det någon som har någon bra idé på en aktie som tilltalar barn i lågstadieåldern?

Spännande att vara förälder

Våra äldsta barn går båda i lågstadiet och är alltså fortfarande ganska små. Trots deras ringa ålder är det oerhört intressant att följa deras utveckling mot mer och mer självständiga individer. Det känns som om det händer något nytt nästan varje dag. Utveckling sker naturligtvis även kring deras förståelse för pengar och ekonomi. Och även inom pengar och ekonomi anser vi att vi som föräldrar har ett väldigt stort ansvar. Det är vi och ingen annan som ska hjälpa dem att få vettiga värderingar, få insikt i hur pengar och ekonomi fungerar, förstå vikten av att spara och investera samt en massa annat. Hur vi sen ska göra rent konkret för att vägleda våra barn är något som vi funderar en del på och det kommer säkerligen bli ett återkommande tema här på bloggen.

Våra äldsta barn får sedan en tid tillbaka månadspeng. Tanken med detta är att introducera dem till sparande och förståelse kring pengars värde. När det gäller själva matematiken har de full koll och vet precis hur många kronor de har i sina plånböcker. Båda är dock väldigt snåla och använder väldigt sällan sina pengar. Då Herr och Fru Avfart Frihet sällan köper saker obetänkt är detta kanske en värdering som de redan plockat upp från oss? Deras försiktighet med att spendera sina pengar är ju i grunden positiv, men är samtidigt ett litet problem. Ett I-landsproblem i och för sig, men likväl ett problem. Något av det första man måste lära sig och få en känsla för är nämligen pengars värde. För alla varor (gäller i högsta grad även för aktier) är det ju skillnad mellan pris och värde. Denna värdering mellan olika varors pris och värde är dessutom individuell. Problemet är om man, som våra barn, aldrig spenderar några pengar så skaffar de sig inte heller nån känsla för vad just de tycker om pengars värde. Det är ju en resa som de själva måste göra. Frågor som de själva måste besvara. "Den tidningen kostar 20 kronor, är den värd det?" "Legobyggsatsen kostar 99 kronor, är jag beredd att betala det?" 

De behöver få känna känslan efter ett bra köp. Känslan av att ha köpt något man behövt eller länge velat ha och dessutom till ett pris man tycker var billigt. På samma sätt behöver de få känna känslan efter ett dåligt köp, då när det liksom nästan knyter sig i magen. Då när man frågar sig själv hur man kunde vara så dum som köpte den där grejen som var så onödig, så dålig och så dyr. Det är först när man själv känt dessa känslor som man förstår pengar värde på riktigt. Men de är alltså inte riktigt där. Ännu.

Däremot har de börjat förstå konceptet med jämförelsepriser. Vid några tillfällen har de, efter en kort diskussion med oss, tillsammans köpt en förpackning med två leksaker istället för att köpa en var. De inser båda att de sparar på stt slå sig samman och köpa en större förpackning istället för att köpa var sin liten.

Nu ser vi med spänd förväntan fram emot att se hur de tar sig än sommarlovet och alla de frestelser som kan uppenbara sig då. Kommer de att köpa mer saker? Och hur kommer själva besluts- och inköpsprocessen då att se ut? Eller fortsätter de kanske på sin försiktiga bana? Kommer de att vidareutveckla sitt samarbete för att hitta lägre priser? Det är spännande att vara förälder...