Lärande i vardagen

Våra äldsta barn är i lågstadieåldern och vi håller på att introducera dem för pengar, sparande och pengars värde. De får sedan en tid tillbaka månadspeng som ett led i deras ekonomiska utbildning. Tanken är de ska lära sig hushålla med sina pengar, men också att de ska få göra egna inköp för att på så sätt lära sig pengars värde. Vårt lyxproblem är att de är extremt sparsamma och i princip aldrig köper något. Det är ju i grunden sunt att de är sparsamma, men köper de aldrig något lär de sig inte heller det vi vill att de ska lära sig (jag har skrivit mer om detta här).

Men så i helgen kom båda (troligen i diskussion sinsemellan) fram till att det var dags att göra ett inköp med pengarna från sina svällande plånböcker. Som en utvikning kan det nämnas att deras plånböcker faktiskt var så överfulla av mynt och mindre sedlar att Fru Avfart Frihet för en tid sedan införde var sin virtuell plånbok åt barnen, så att vi inte ska behöva ha en massa kontanter liggande hemma.

Hur som helst såg jag det som något positivt att de ville köpa något. Detta eftersom jag såg en möjlighet att studera deras beteende och ge dem lite ekonomisk utbildning på kuppen. När jag hörde vad de tänkte köpa blev jag inte överraskad för fem öre. Det handlade nämligen om pokémonkort. Jag insåg naturligtvis att det billigaste sättet att köpa dessa kort var att beställa dem på nätet, men för att inte tappa flera pedagogiska poänger enades vi om att jag skulle köra dem till leksaksaffären. 

Innan historien kommer till själva leksaksaffären tänkte jag göra ytterligare en liten utvikning. Denna gång kring min kluvna inställning till deras tilltänkta "investering"; pokémonkorten alltså. Å ena sidan tycker jag det är komplett vansinnigt att köpa glansiga papperslappar med mer eller mindre töntiga figurer på. Dessutom till ett pris som får mig att ramla av stolen (marginalerna på dessa kort måste vara något i hästväg). Å andra sidan spenderar barnen hur mycket tid som helst med att sortera korten, diskutera de olika figurernas styrkor och svagheter och inte minsta att byta med varandra (även denna "handel" är en bra träning). Så sett till kostnad per lekt timme är dessa kort nog ganska prisvärda trots allt.

Nåja, barnen lastades i bilen hårt hållandes i sina plånböcker och de hade full koll på exakt hur många kronor de hade i dem. Väl framme i affären tog jag rygg på barnen. Jag förväntade mig en hel del velande och tittade på massa andra lockande grejor i leksaksaffären. Helt fel! De var som målsökande robotar. De ägnade inte en sekund åt andra saker än Pokémon, de såg helt enkelt inget annat. Kort sagt hade de bestämt sig långt innan de gick in i affären. Även vid pokémonhyllan gick det snabbt, båda hitta kvickt en box med kort som de ville köpa. För ett av barnen innebar det ett litet problem. Boxen kostade nämligen mer än vad som fanns i plånboken! Efter en kort fundering dök lösningen upp: "jag har ju mer pengar i mammas telefon!". Helt riktigt, eftersom Fru Avfart Frihet sköter barnens virtuella plånböcker med hjälpa en lista i telefonen. Efter en kort överläggning med med mig enades vi om att de pengarna fanns tillgängliga via ett lån hos mig med återbetalning en timme senare.

Raska steg mot kassan och jag höll mig i bakgrunden. Första barnet langade upp sina kort på disken och räknade noga upp pengarna så det kom så nära priset på korten, väntade tålmodigt på att få tillbaka en krona och sina kort packade en plastpåse. Det andra barnet var lite mer bekymrat eftersom pengarna i den virtuella plånboken inte var helt lättillgängliga. Men det löstes genom att betala mig alla de pengar som fanns och sedan betalade jag korten med mitt kreditkort. 

Väl hemma igen fick vi tillfälle att reda ut våra affärer genom att tillsammans räkna på vad korten kostat, vad som betalats till mig, hur mycket pengar som därmed ska tas från den virtuella plånboken samt hur mycket pengar som finns kvar i densamma. Bättre än de flesta matematiklektioner!

När vi ett antal timmar senare fikade tillsammans frågade jag om de var nöjda med sina inköp och svaret var ett rungande "JA!". Jag var, trots att jag fortfarande inte begriper tjusningen med pokémonkort, också nöjd. Detta eftersom denna högst vardagliga händelse säkerligen lärt barnen en hel del. De fick till exempel en bättre förståelse för vad saker kostar (pris vs värde), poängen med att spara (eftersom korten kostade betydligt mer än en månadspeng), en inblick i konceptet att låna, hur man rent praktiskt gör när man handlar, nyttan man har av att kunna räkna och en massa annat.