Det är 24 dagar från det den första luckan i adventskalendern öppnas tills dess den tjocke, skäggige farbrorn bultar på dörren och undrar om det finns några snälla barn i huset. Av nån outgrundlig anledning försöker den mänskliga rasen klämma in alla möjliga och omöjliga aktiviteter under dessa 24 dagar. Varför? Vad är det för fel på de andra 341 dagarna?
Som ni kanske förstår är jag ingen större fantast av en hel del av det julen bär med sig. Jag gillar adventsljus och adventsstjärnor, och jag gillar att man träffar nära och kära, men i övrigt är jag ganska skeptisk. Det jag är allra mest skeptisk mot är att allt ska göras veckorna innan jul, man hinner ju inte uppskatta det man gör för stunden eftersom man i tanken redan hastar till nästa måste.
Några exempel:
Julavslutningar och julbord – Vi har ett julbord med våra respektive arbete. Vi har tre barn med julavslutningar i deras respektive skolklasser. Barnens fritidsaktivteter har sina respektive julavslutningar. Det är luciafirande med åtminstone ett av barnen varje år. Varje tillställning är i sig trevlig, men har vi otur blir det upp emot 10 aktiviteter som ska hinnas med innan jul. Då är det inte så kul längre, utan mest jobbigt. Varför inte ha några av dessa tillställningar i början av november eller slutet av januari istället? Då är det ju skittråkigt ändå och jag skulle uppskatta exempelvis en klassfest med barnen oändligt mycket mer. Luciatåg den 27:e januari blir kanske ingen succé, men ni fattar vad jag menar.
Julklappar – Alla vuxna i min omgivning inklusive jag själv har alla pinaler de behöver och bra mycket mer därtill. Skulle nån sakna något så köper vederbörande den grejen själva. Om de inte köper den specifika grejen så beror det på att de inte har råd och i så fall är det också långt utanför vår julklappsbudget. Varför då slå knut på sig själv för att hitta på nåt kul när det ändå slutar med en brödrost eller en Alladinask? Vilket utöver att de inte glädjer mottagaren nämnvärt är pengar rakt ut i sjön. Dessutom ska dessa klappar inhandlas under den tid som råkar bli över mellan alla julavslutningar och på ställen så fulla av folk att man behöver svart bälte i karate för att ta sig fram. Som sidospår kring dessa fullproppade köpcenter och som omtanke för de stackare som jobbar där; klassas lyssnandet till jingle-bells åtta timmar om dagen som ett arbetsmiljöproblem?
Visst kan jag också tycka att barnen ska få några klappar (obs, några innebär definitivt inte 43 stycken!), men vuxna emellan tycker jag man ska byta ut klapparna mot gemensam tid. Gå en promenad i skogen, laga och ät god en middag tillsammans, gå på fotboll eller bio, paddla en eftermiddag, gör en cykelutflykt med en god picknickkorg på pakethållaren. Det är bara fantasin som sätter gränserna.
Julpynt – Sen måste vi ju klämma in lite tid för julpyntande och helst ska nåt nytt fint julpynt skapas under mer eller mindre konstnärliga former och involvera mer eller mindre ovilliga barn. Varför? Hade jag tyckt att porslinstomtat, julbockar, flörtkulor och piprensare är strålande inredningsdetaljer hade de få stå framme hela året. Men det gör jag ju definitivt inte, så varför då ställa fram dem när jag har några lediga dagar hemma och tvingas se på eländet? Nej, köp några bättre ljusstakar eller stjärnor som lyser upp i mörkret och njut av stämningen de ensamma skapar.
Julmat – Jag gillar en hel del av julmaten, men varför gå till såna överdrifter? Man behöver inte 19 olika sorters sill. Köttbullar och prinskorvar äter vi ju vilken tråkig torsdagskväll som helst, varför då även på julafton? Mängden mat blir ofta absurd och sedan måste man äta av den en bra bit in på nästa år och tills den står en upp i halsen. Mitt förslag är att minska antalet rätter på julbordet till hälften. Välj dem du tycker om, tillaga dem med bra råvaror och en ordentlig gnutta kärlek. Gör inte lutfisk, eller nåt annat oätligti, bara för att ”så har vi minsann gjort sedan farmor Asta var barn och så ska vi fortsätta göra”.
Alla dessa exempel och fler därtill (julkort, pepparkaksbak, etc.) leder till att vi moderna människor far fram och tillbaka i en julkarusell som verkar bli värre år för år. Men vill man inte åka med går det faktiskt att hoppa av, åtminstone delvis. Familjen Avfart Frihet skalar år för år bort julstress och nu med en knapp vecka till jul kan Herr & Fru Avfart Frihet, när vi sitter i en var sin soffhörna på kvällarna med en god bok och smuttande på en kopp glögg, lugnt konstatera att det där med julstress bryr vi oss inte så mycket om. Det är en skön känsla och jag kan bara rekommendera er att prova.
Allt som oftast får jag känslan av att själva essensen av julen har gått helt förlorad i kommersens och julstressens kölvatten och det var den poängen jag ville belysa i en gnutta raljerande ordalag.
Hur har ni det med julstressen?
