Nu när skola och förskola är mer eller mindre mitt i terminen och vi springer för fullt i ekorrhjulet för att fixa vardagen med tillhörande möten och aktiviteter återkommer mina funderingar kring engagemang. Är jag engagerad i mina barn och vad innebär det i så fall?
Jag känner att samhällets outtalade (och ibland uttalade) krav på engagemang är något felriktat. Det känns som det engagemang som är något värt från omgivningen är det som syns mest utåt. Att man ställer upp med en bra skottkärra och utrustad med ett välfyllt snickarbälte på utefixardagen på dagis, att man sitter som kassör i den lokala idrottsföreningen, att man agerar som klassrepresentant i skolkommittéer, att man tar dubbla pass i kakförsäljningen på skolans dag, och så vidare. Inget fel i dessa engagemang, tvärtom! Men är det dessa engagemang som omgivningen förväntar sig verkligen det engagemang som barnen behöver eller ens vill ha?
Låt mig ta min egen uppväxt och mina egna föräldrar som exempel. Som barn och tonåring var jag väldigt aktiv i två olika idrottsföreningar och jag var dessutom så lyckligt lottad att jag hade två föräldrar som riktigt brydde sig och som var engagerade. Men de, speciellt min pappa, var engagerade på helt olika sätt i mina två olika aktiviteter.
Min första aktivitet var, som för så många andra unga killar, fotboll. Något år när jag var runt 10 år gammal fungerade min pappa som tränare åt oss, men ganska snart drog han sig tillbaka och avslutade alla formella engagemang i föreningen. Däremot fortsatte mina föräldrar att skjutsa mig till träningar och matcher i närområdet. Även om jag fick skjuts till vissa matcher av någon annan så dök mina föräldrar upp där på sidlinjen när domaren väl blåste igång matchen. Att jag så småningom skaffade mig körkort och egen bil spelade heller ingen roll. Dom stod där i ut och skur, de supportade och hejade.
Min andra aktivitet var inom en individuell idrott och även här var mina föräldrar engagerade. Under många år var min pappa ordförande i klubben och min mamma följde ofta med på bussresor runt om i Sverige. Min pappa la säkerligen ner en massvis av timmar på sitt ordförandeskap och utifrån betraktat måste han framstått som väldigt engagerad i mitt dansande. Och det var han! Men min poäng är att jag märkte inte så mycket av det! Hans stora engagemang som ordförande nådde inte fram till mig i någon större utsträckning. Däremot märkte jag väldigt väl att båda mina föräldrar stod på sidlinjen när jag spelade fotboll, jag märkte i högsta grad av lunchmaten mamma hade packat inför min heldagstävling, jag är evigt tacksam för alla uppmuntrande och ibland tröstande ord jag fick vid förluster. Alltså hade jag klarat mig ganska bra utan det formella engagemanget som syns utåt, men det andra engagemanget som var fokuserat på bara mig var helt ovärderligt.
Tiden är en högst begränsad tillgång i dagens samhälle och jag är fast besluten att använda den på ett effektivt sätt och det gäller även engagemanget i mina barn. Därför går alla styrelseuppdrag bort, föräldradagar på dagis där utemiljön ska städas och plank målas prioriteras ner. Vissa föräldramöten kanske vi struntar i, deltagande i skolkommittéer fimpas, sälja fika på skoldagen undviks. Allt engagemang som inte har direkt påverkan på våra barn eller som är för ineffektivt försöker vi alltså undvika. Är vi därmed oengagerade föräldrar? Nej, det tycker jag inte! Vi lägger istället vårt engagemang inåt, på sånt som inte syns så mycket för omgivningen men som vi är övertygade om att våra barn behöver. Vi går ner i arbetstid för att kunna hjälpa till med läxläsning, för att hinna laga ordentlig mat tillsammans, för att ge barnen kortare och mindre stressiga dagar. Vi mjölkar ut varenda droppe av föräldraledighetsdagarna för att kunna resa eller bara vara tillsammans med barnen. Vi försöker besöka barnens klasser en skoldag varje termin för att se vad de gör och har det. Vi vandrar i skogen tillsammans, vi hittar på andra utflykter, vi har högläsning i princip alla veckodagar. Och när det är dags för att skjutas till träningar och matcher, så kommer vi stå där i ur och skur. Det är det engagemanget jag tror barn behöver. En närvaro, en gemenskap, en support. Inte att vi sitter på skolkommittémöten, deltar i styrelsemöten eller målar plank på dagis…
En nyttig insikt dina barn och även ni föräldrar kommer ha nytta av av i livet.
SvaraRadera//Anon
Hej Anon!
RaderaJag hoppas det!
Mvh Avfart Frihet
Finns mycket s.k. måsten som samhället bara förväntar sig att föräldrar ska göra, mycket av det tar du upp i din blogg. Snålgrisarna har valt att hålla sig borta ifrån allt vad föräldragrupper och sånt heter på dagis, och fixa dagisgården betalar jag skatt för att kommunen ska göra, inte en chans att jag står där med snickarbrallorna och sopkvasten. Att engagera sig i sina barn är för mig att finnas där, att lyssna, att uppmuntra och att stötta. Det kommer förmodligen finnas mycket som vårat barn kommer hitta på som jag är totalt ointresserad av, men kommer ändå ställa upp så gott man kan med t.ex. skjutsa och så.
SvaraRaderaHej Snålgrisen,
RaderaJa, det finns så många "måsten" har i livet och många av kan och bör man definitivt ifrågasätta.
Mvh Avfart Frihet
Hoppas alla föräldrar inte tänker som ni gör, för då måste väl de flesta föreningar/klubbar lägga ner. Jag tänker tvärtom, hade alla föräldrar gjort något lite, så hade vissa inte behövt dra hela lasset.
SvaraRaderaHej,
RaderaOk, då har vi lite olika åsikter. Jag menar att mycket av det "lass" du pratar om inte behöver dras alls av någon. De flesta av de möten jag varit har varit sanslöst ineffektiva och medför mycket lite av värde.
Du har förmodligen rätt i att många föreningar fått problem om fler resonerat som vi, men jag tror att det det finns såväl negativa som positiva aspekter av det. Utvecklingen idag går kraftigt mot att alla aktiviter för barn är organiserade och ledda av vuxna. Och allt längre ner i åldrarna. Spontanidrott håller på att försvinna helt och jag upplever barn blir allt sämre på att aktivera sig själva. Detta är för mig mycket negativt.
Vi har flera barn i bekantskapskretsen som i 5-8 års ålder har organiserade aktiviteter var och varannan kväll och ofta på helger också. Och med föräldrar som bedriver rena taxiverksamheten för transportera sina telningar kors och tvärs. Är det av godo? Jag tvivlar starkt på det. Jag tror senare att det leder till ökad stress och press på barnen och deras föräldrar. Samt passiva barn.
Jag anser kort och gott att det finns bättre sätt att engagera sig.
Mvh Avfart Frihet
Man kan diskutera huruvida man ska ha organiserad idrott eller inte, i vissa sporter är det nog mer nödvändigt än andra, sedan behöver ju inte all organiserad idrott böra så tidigt. Mer spontanidrott är inte fel, tvärtom, ju mer saker ungarna får prova på, desto bättre.
SvaraRaderaMen inom den organiserade idrotten måste alla hjälpas åt, anser jag. Annars riskerar idrott bli en klassfråga.
Organiserad idrott behövs givetvis och därmed de starka ideella krafter som bidrar. Men när det gäller barn inte alls i den omfattning och vid så låg ålder som sker idag.
RaderaOm du sedan läser inlägget så ser du att jag nämner styrelseposter (och inte tränare, lagledare och liknande). Att ta en styrelsepost är i mina ögon att engagera sig i en förening för i huvudsak sitt eget intresse, det är inte att engagera sig så speciellt mycket i sitt barn. Det bör inse skillnaden, annars riskerar man att bli besviken.
Mvh Avfart Frihet
Precis som en förening behöver tränare så behöver föreningen en styrelse. Om inte styrelsen finns så kan ju inte tränarna eller lagledarna göra sitt jobb. Så jag anser att alla behövs för att barnen ska kunna träna. Om man vill engagera sig i sitt barns idrott så väljer man ju det som passar en bäst, en ekonom passar kanske bättre som kassör än som tränare. Men båda ställer upp på sitt barn och de andra barnen lika mycket, tycker jag. Sedan förstår jag inte, om nu folk vill engagera sig i olika föreningar, vad är felet med det?
RaderaDet jag tycker är ett större problem, är alla de föräldrar som inte vill ta sin del av t ex stå i kiosken osv i den förening där deras barn tränar. De föräldrar som tycker att någon annan ska göra det. Vad för signaler sänder man ut till sina barn då?
Hej,
RaderaJag har tydligen inte lyckats få fram mitt budskap. Jag tycker:
1. Barns aktiviteter är idag för organiserad och vuxenledd, speciellt i låga åldrar.
2. Alla bör fundera på sitt engagemang och välja hur man vill engagera sig.
3. Olika engagemang påverkar barnen mer eller mindre direkt (eller indirekt). Och vissa engagemang är mer för egen skull än för barnens.
4. Allt engagemang är positivt, men för egen del väljer jag det engagemang jag berömmer att mina barn har störst nytta av.
5. De engagemang som omgivningen förväntar sig behöver inte var det som barnen behöver mest.
6. Det engagemang som jag tror barn behöver mest är det som inte syns så mycket utåt och dessvärre tror jag att det är den typen av engagemang som ofta "får stryka på foten".
Sedan skrev jag naturligtvis medvetet inlägget lite provocerande för att just få folk att tänka till, vilket du uppenbarligen gjort. Bra!
Mvh Avfart Frihet