Skuld eller tillgång?

Jag tycker det är väldigt intressant och inspirerande att titta på bloggrannars redovisning av sina tillgångar och skulder. En reflektion jag gör är att det skiljer sig en del i hur man resonerar. Det tydligaste exemplet är hur man väljer att betrakta den för väldigt många största faktorn i privatekonomin. Nämligen den egna villan eller borätten. 

Är bostaden egentligen en tillgång eller en skuld? Eller kanske kanske lite av varje? Finns det inga lån på bostaden är det kanske inte så mycket att diskutera, men så fort det finns lån hamnar man i en gråzon. Ju större belåningsgrad, desto mer blir bostaden en skuld och desto mindre en tillgång. Bostäder kostar ju pengar hela tiden i form av ränta på bolånet, men även i form av underhåll och skötsel. Däremot genererar de inga som helst intäkter så länge de inte säljs med vinst (eller hyrs ut). Och bostäder säljer man ju inte så ofta. De bor man i, det är ju liksom hela konceptet med en egen bostad. Det är ju väldigt få som lever på att köpa sin bostad billigt för att sedan sälja den dyrt om och om igen. 

Grejen med bostäder är att alla måste ha en. Det innebär att om man säljer sin bostad, så måste man fixa en ny. Har den gamla bostaden stigit i värde så kommer med största sannolikhet den nya också att ha gjort det. Det bli alltså i praktiken ett nollsummespel så länge man inte säljer sin stora dyra bostad i drömläge och istället köper något betydligt mindre i ett sämre läge för en klar lägre penning. Och det är det inte så många som gör, snarare är nog det omvända vanligare.

Vi bor själva i en villa som är hyfsat stor och fin och i ett hyfsat attraktivt område. Vi köpte huset för ett gäng år sedan och sedan dess har priserna stigit ordentligt. Det innebär att vi har ett ganska stort lån, men samtidigt att vi skulle göra en ordentlig vinst om vi sålde idag (åtminstone om vi flyttade till ett tält i Stadsparken). Hur ska vi då betrakta pengarna som är involverade i huset? Tja, bolånet lär ju vara detsamma oavsett eventuella bostadsbubblor. Så att vi har en skuld är ju uppenbart. Däremot kan ju mycket av vår "innestående vinst" försvinna ganska snabbt om luften går ur bostadsmarknaden. Vår "innestående vinst" är dessutom helt ointressant tills dess vi ska sälja och det ligger nog sisådär 15-20 år bort. Minst. Det finns ingen som ens kan gissa hur bostadsmarknaden ser ut då. Alltså väljer jag att betrakta vårt kapital bundet i huset som "låtsaspengar", men som en möjlig bonus den dagen det blir aktuellt att växla över till att leva på passiva inkomster. Där och då får vi göra beräkningarna kring eventuell vinst efter försäljning och köp av ett nytt boende. Förhoppningsvis gör vi såpass mycket vinst på huset att den till största delen kan finansierad vårt nästa och betydligt billigare boende. Men det återstår att se.

Alltså kommer du inte hitta vårt kapital bundet i huset som en tillgång i våra ekonomiska uppföljningar. De pengarna kommer nämligen inte hjälpa oss till oberoende via passiva inkomster, utan vi är alltså nöjda om de till stor del kan finansiera vårt framtida boende. 

Men jag kan viss del trots det förstå om man väljer att betrakta kapitalet bundet i en bostad som  en tillgång, speciellt om belåningen är väldigt låg. Däremot har jag sett att några bloggrannar betraktar sin bil som en tillgång, vilket jag inte alls förstår. Bilen är ju inget annat än ett stort svart hål att stoppa pengar i och som aldrig någonsin kommer bidra till ekonomiskt oberoende.