Det är 24 dagar från det den första luckan i adventskalendern öppnas tills dess den tjocke, skäggige farbrorn bultar på dörren och undrar om det finns några snälla barn i huset. Av nån outgrundlig anledning försöker den mänskliga rasen klämma in alla möjliga och omöjliga aktiviteter under dessa 24 dagar. Varför? Vad är det för fel på de andra 341 dagarna?
Som ni kanske förstår är jag ingen större fantast av en hel del av det julen bär med sig. Jag gillar adventsljus och adventsstjärnor, och jag gillar att man träffar nära och kära, men i övrigt är jag ganska skeptisk. Det jag är allra mest skeptisk mot är att allt ska göras veckorna innan jul, man hinner ju inte uppskatta det man gör för stunden eftersom man i tanken redan hastar till nästa måste.
Några exempel:
Julavslutningar och julbord – Vi har ett julbord med våra respektive arbete. Vi har tre barn med julavslutningar i deras respektive skolklasser. Barnens fritidsaktivteter har sina respektive julavslutningar. Det är luciafirande med åtminstone ett av barnen varje år. Varje tillställning är i sig trevlig, men har vi otur blir det upp emot 10 aktiviteter som ska hinnas med innan jul. Då är det inte så kul längre, utan mest jobbigt. Varför inte ha några av dessa tillställningar i början av november eller slutet av januari istället? Då är det ju skittråkigt ändå och jag skulle uppskatta exempelvis en klassfest med barnen oändligt mycket mer. Luciatåg den 27:e januari blir kanske ingen succé, men ni fattar vad jag menar.
Julklappar – Alla vuxna i min omgivning inklusive jag själv har alla pinaler de behöver och bra mycket mer därtill. Skulle nån sakna något så köper vederbörande den grejen själva. Om de inte köper den specifika grejen så beror det på att de inte har råd och i så fall är det också långt utanför vår julklappsbudget. Varför då slå knut på sig själv för att hitta på nåt kul när det ändå slutar med en brödrost eller en Alladinask? Vilket utöver att de inte glädjer mottagaren nämnvärt är pengar rakt ut i sjön. Dessutom ska dessa klappar inhandlas under den tid som råkar bli över mellan alla julavslutningar och på ställen så fulla av folk att man behöver svart bälte i karate för att ta sig fram. Som sidospår kring dessa fullproppade köpcenter och som omtanke för de stackare som jobbar där; klassas lyssnandet till jingle-bells åtta timmar om dagen som ett arbetsmiljöproblem?
Visst kan jag också tycka att barnen ska få några klappar (obs, några innebär definitivt inte 43 stycken!), men vuxna emellan tycker jag man ska byta ut klapparna mot gemensam tid. Gå en promenad i skogen, laga och ät god en middag tillsammans, gå på fotboll eller bio, paddla en eftermiddag, gör en cykelutflykt med en god picknickkorg på pakethållaren. Det är bara fantasin som sätter gränserna.
Julpynt – Sen måste vi ju klämma in lite tid för julpyntande och helst ska nåt nytt fint julpynt skapas under mer eller mindre konstnärliga former och involvera mer eller mindre ovilliga barn. Varför? Hade jag tyckt att porslinstomtat, julbockar, flörtkulor och piprensare är strålande inredningsdetaljer hade de få stå framme hela året. Men det gör jag ju definitivt inte, så varför då ställa fram dem när jag har några lediga dagar hemma och tvingas se på eländet? Nej, köp några bättre ljusstakar eller stjärnor som lyser upp i mörkret och njut av stämningen de ensamma skapar.
Julmat – Jag gillar en hel del av julmaten, men varför gå till såna överdrifter? Man behöver inte 19 olika sorters sill. Köttbullar och prinskorvar äter vi ju vilken tråkig torsdagskväll som helst, varför då även på julafton? Mängden mat blir ofta absurd och sedan måste man äta av den en bra bit in på nästa år och tills den står en upp i halsen. Mitt förslag är att minska antalet rätter på julbordet till hälften. Välj dem du tycker om, tillaga dem med bra råvaror och en ordentlig gnutta kärlek. Gör inte lutfisk, eller nåt annat oätligti, bara för att ”så har vi minsann gjort sedan farmor Asta var barn och så ska vi fortsätta göra”.
Alla dessa exempel och fler därtill (julkort, pepparkaksbak, etc.) leder till att vi moderna människor far fram och tillbaka i en julkarusell som verkar bli värre år för år. Men vill man inte åka med går det faktiskt att hoppa av, åtminstone delvis. Familjen Avfart Frihet skalar år för år bort julstress och nu med en knapp vecka till jul kan Herr & Fru Avfart Frihet, när vi sitter i en var sin soffhörna på kvällarna med en god bok och smuttande på en kopp glögg, lugnt konstatera att det där med julstress bryr vi oss inte så mycket om. Det är en skön känsla och jag kan bara rekommendera er att prova.
Allt som oftast får jag känslan av att själva essensen av julen har gått helt förlorad i kommersens och julstressens kölvatten och det var den poängen jag ville belysa i en gnutta raljerande ordalag.
Hur har ni det med julstressen?
Min önskan att få till en dialog med likasinnade var en av de främsta anledningarna till att jag började blogga överhuvudtaget. Jag gillar alltså att få kommentarer och frågor antingen direkt via kommenteringsfältet eller via mail. Senast var det Tobias som ställde flera bra frågor och jag tror att dessa frågor kanske kan vara av intresse för fler och jag känner att svaret jag skrev i kommentaren skulle må bra av att broderas ut lite, vilket jag tänkte göra i detta inlägg. Frågorna lät i sin helhet så här:
”Hej,
Det verkar ju som att börsen är relativt dyr just nu och det finns många osäkerheter omkring i världen, inte minst minusräntan som många länders centralbanker har.
Om man skall tro den gamla hedge fondförvaltaren Mikael Syding så finns många likheter med it-bubblan. Han spår att inom 2 år kommer det ske en nedgång på 50% på börsen.
Vad jag egentligen vill fråga är hur du ser på börsen nu samt några år framåt, samt är du fullinvesterad och är din plan att vara fullinvesterad hela tiden eller kommer du försöka tajma genom att sälja av lite för att ta lägre risk och ha mer likvider vid en eventuell krasch?
Många frågor på samma gång.
Tack för en bra blogg, men önskar gärna mer frekventa inlägg.
Mvh Tobias”
Vårt månadssparande består av två i princip lika stora delar. Den ena delen är ett automatiserat sparande i aktieindexfonder med bra global spridning. Den andra delen är investeringar i svenska aktier där jag varje månad försöker hitta de 2-4 aktierna i vår portfölj (i undantagsfall tar jag in något nytt bolag) som just då känns mest prisvärda. Att hitta prisvärda aktier blir allt svårare i takt med att börsens värdering stiger, som den gjort den senaste tiden, och jag håller med Tobias om att börsen känns ganska dyr just nu. Jag tror också att börsen förr eller senare ska ner en bit, men om det blir en någorlunda stillsam korrigering eller en mer dramatisk krasch vågar jag inte sia om. Jag har inte heller en aning om när detta kan tänkas ske. Så vår strategi är inte att försöka tajma marknaden utan att ligga mer eller mindre fullinvesterade och fortsätta vårt månadssparande på ca 25 tkr i ur och skur. Vi kommer alltså att köpa i uppgång, på toppen, i nedgång och på botten.
Jag anser mig nämligen inte vara kompetent nog att tajma marknaden. När ska man gå ur? Nu? Eller sen? När är då ”sen” och vilka är kriterierna för veta att när ”sen” är? Risken är ju att man missar en trevlig uppgång i väntan på smällen eller korrigeringen (som kommer förr eller senare). Den legendariske investeraren Peter Lynch lär tydligen ha sagt de kloka orden:
”Far more money has been lost by investors preparing for corrections, or trying to anticipate corrections, than has been lost in the corrections themselves”
Detta är ett citat som jag har tagit till mig och lever efter. Samtidigt har jag som aktiv investerare inte varit med om någon större krasch (men väl som passiv investerare), så det återstår att se hur jag reagerar då det händer. För det kommer att hända!
Alltså kommer vi inte sitta med en massa cash som vi kan pytsa in om (eller när) vi får se en kraftig nedgång. Men däremot har vi ingen belåning på vår portfölj och skulle vi få se en nedgång på sisådär 50% (som Tobias nämner) skulle jag mycket väl kunna tänka mig att dra fram det verktyget ut lådan och kanske belåna portföljen upp till 20%. Så länge börsen befinner sig på de nivåer vi nu ser kommer vi inte att belåna portföljen alls.
Slutligen vill jag tacka Tobias för frågorna och jag hoppas att jag gav honom de svar han sökte.
Jag har gjort något ovanligt. Jag har nämligen sålt aktier och det händer sannerligen inte varje dag. Men efter lite funderande kom jag fram till att vi borde göra ett par mindre och odramatiska justeringar i portföljen.
Prisförhållandet mellan A- och B-aktier kan ju variera över tiden och Slimis var den första i bloggosfären som uppmärksammade mig på att det kan vara smart att utnyttja detta faktum. Och eftersom vi har Handelsbanken i portföljen har jag funderat på om det är värt besväret att byta från A-aktier till B-aktier. Idag var skillnaden 4 kr mellan aktierna (eller 3%) och då slog jag till och bytte ut hela innehavet till B-aktier. Vårt innehav i Handelsbanken är inte speciellt stort så efter courtage blev det ”bara” några hundralappar i vinst. Fast jag återinvesterade förstås vinsten, så nu har vi cirka 3% fler aktier i Handelsbanken och utdelningen till våren blir också cirka 3% högre. Med tanke på att bytet bara tog nån minut att genomföra så blev det ju en hyfsad timpeng. Ändrar sig förhållandet mellan A- och B-aktie kommer jag att byta tillbaka.
Den andra justeringen är att jag sålde vårt lilla innehav i Atlas Copco. Jag gillar Atlas Copco och aktien var ett av mina första köp när jag började bygga upp portföljen i våras. Ganska snart efter vårt inköp började aktien klättra och det ordentligt. När jag sålde gjorde vi en vinst på drygt 35% exklusive utdelning och jag ser helt enkelt ingen större uppsida för aktien på dagens nivåer. Så jag tackar alltså Atlas Copco för denna gång. Jag tror nog att aktien kommer att leta sig in i vår portfölj nån gång igen, men innan dess får aktien helt enkelt komma ner till mer aptitliga nivåer. Fast egentligen finns den ju faktiskt kvar i vår portfölj via Investor som är vårt största innehav och det är en faktor som gjorde säljbeslutet betydligt enklare.
Vad jag gjorde med pengarna? Jo, jag köpte en skvätt Akelius pref och en knippe Nobina.
För oss som är intresserade av ekonomi i allmänhet och investeringar i synnerhet är det inget konstigt att det är skillnad mellan ett värdepappers pris och dess värde. Det är tvärtom i många fall det vi letar efter för att på så sätt kunna göra en bra investering. Vi ser skillnaden mellan pris och värdering som den naturligaste sak i världen. När det gäller värdepapper alltså.
Därför blir jag lika förvånad varje gång jag i bloggosfären (oftast bland läsarkommentarerna) läser tvärsäkra påståenden som ifrågasätter om nån är vid sunda vätskor bara för att vederbörande valt ett alternativ som är dyrare än vad som går att hitta nån annanstans. Det kan gälla vad som helst, men nu senast var det restaurangbesök som var på tapeten (igen). Helt plötsligt glömmer man bort att skillnaden mellan värdering och pris gäller för alla varor och tjänster, inte bara värdepapper.
Det intressanta är ju sen att alla gör olika värderingar och inget är fel så länge man är medveten om att det är just en värdering man gör. Jag har mina värderingar och ni har era. Ibland är de snarlika och ibland är det milsvid skillnad. Men så länge de är välgrundade, genomtänka och i synk med ens privatekonomi är det helt ok och den ena värderingen är inte mer "rätt" än den andra.
Låt oss ta några exempel. Jag måste nog köpa en ny cykel inom ett par år. Jag cyklar till jobbet varje dag, men är lyckligt lottad att ha nära till jobbet. Jag behöver en ordentlig cykel, men behöver inga extra krusiduller eller specialgrejor. Jag kan tänka mig att betala fyra-fem tusen kronor, inte mer. Alltså värderar jag mitt behov av cykel till samma summa. Nån annan kanske cyklarpendlar två mil till jobbet och dessutom använder cykeln för långpass varje helg. Denna någon kanske värderar sin cykel till ett belopp som är 5-10 gånger högre än vad jag gör. Vi har helt enkelt olika behov och gör olika värderingar.
På samma sätt kan jag inte tänka mig att spendera en enda krona på TV-spel, märkesparfym, ljudsystem och annat. Jag begriper helt enkelt inte mig på skillnaden mellan exempelvis en halvtaskig högtalare och en av bra kvalitet. Och märker jag inte någon skillnad är det ju hål i huvudet av mig att betala för den skillnaden, samtidigt som det kan vara helt rätt för någon annan.
Tillbaka till de där restaurangbesöken som har har en enastående förmåga att dyka på ekonomibloggar med jämna mellanrum. Själv älskar jag bra mat och vin. Jag uppskattar skillnaden på bra och mindre bra mat. Därför tycker jag att en middag för 100-150 kr på kvarterskrogen sällan eller aldrig är prisvärd. Jag lagar nästan alltid bättre, godare och billigare middagar hemma. Däremot kan jag nån gång i bland spendera 1000 kr eller mer på en riktigt bra middag, då jag inte kan åstadkomma den upplevelsen själv. Jag tycker vid dessa få tillfälle att 1000 kr eller mer kan vara prisvärt. Jag gör återigen än värdering och tycker upplevelsen är värd det höga priset. Därför tycker jag det är lite tröttsamt att läsa kommentarerna som säger att det är slöseri att äta på restaurang. Visst kan det vara slöseri för dig om du inte uppskattar skillnaden mellan en riktigt bra middag och en korv med mos hos närmaste korvmoj. Men det är inte slöseri för mig. Kan vi inte bara acceptera att vi gör olika värderingar, så att jag kan få njuta av mina restaurangbesök i lugn och ro?
En viktig aspekt under vår resa mot ekonomiskt oberoende är att vi vill nå vårt mål med bibehållen livskvalitet. Livskvalitet innefattar för oss väldigt mycket, men det kanske allra viktigaste för oss är möjligheten att få spendera mycket tid med våra barn. Speciellt nu när de fortfarande är relativt små. Det är av den anledningen som vi har valt att gå ner i arbetstid. Vi jobbar tillsammans cirka 150% istället för de standardiserade 200% plus som gäller när man är ”i karriären”, som vi är. Eller kanske snarare var…
En av grundreglerna för en sund ekonomi är att inte betala andra för att göra sånt man lätt kan göra själv, men detta till trots har vi valt att ha städhjälp. För visst kan vi ju faktiskt städa själva. Vi har diskuterat vår städhjälps vara eller icke vara flera gånger, men har hittills alltid landat i samma slutsats. Nämligen att det bästa för oss är att ha städhjälpen kvar. Låt oss se hur vi tar oss till vår slutsats och tar avstamp i den rent ekonomiska aspekten.
Varannan vecka har vi ett par effektiva städare som tillsammans spenderar 3 timmar med att göra vårt hus skinande rent och däremellan gör vi en lite mindre städning själva. Eftersom städningen har en fast timkostnad och vi själva vet vad vi tjänar i timmen är det enkelt att göra den ekonomiska kalkylen. Det vill säga att gå ner ytterligare i arbetstid och använda dessa ”lediga” timmar till att själva städa huset jämfört med att betala för städhjälp. Det visar sig då, om man antar att proffsstädarna är något lite bättre och effektivare på att städa (det är nog ett rimligt antagande och beräkningen är nog snarast något smickrande för vår städförmåga), att det blir ett ekonomiskt nollsummespel. Ur ett ekonomiskt perspektiv kvittar det alltså om vi betalar för att någon ska städa vårt hus eller om vi går ner i arbetstid för att göra det själva.
Kalkylen ställs naturligtvis på ända om vi accepterar att vi istället för att gå ner i arbetstid ”stjäl” tid från den tid vi spenderar med våra barn för att städa. Men å andra sidan skulle vi då lika gärna kunna öka vår arbetstid motsvarande mängd från 150% och så är vi tillbaka i det ekonomiska nollsummespelet igen. Lite ökad arbetstid hade dessutom gjort att våra arbetsgivare blivit lite gladare.
Kort sagt är ekonomin ingen faktor över huvud taget i vårt beslut kring städhjälpens vara eller icke vara förrän den dagen vi känner att vi har tid över och redan jobbar 200% tillsammans (och därmed inte kan gå upp mer i arbetstid).
Ett tredje alternativ skulle ju så klart vara att sänka kraven på städningen och acceptera lite fler och lite större dammråttor i hörnen, men det känns inte speciellt lockande för oss. För tillfället fortsätter vi alltså att ha städhjälp eftersom vi inte tycker det är speciellt kul att städa, det ger en lyxig känsla att komma hem till ett nystädat hus, städningen blir bättre genomförd och vi slipper i princip att bry oss.
Att göra städningen själva skulle alltså inte ge oss något mervärde att tala om, snarare tvärtom. För andra hushållsnära tjänster skulle jag kunna resonera annorlunda. Ett exempel på detta skulle hjälp med läxläsning kunna vara även om RUT inte längre gäller för läxläsning, så vitt jag förstår. Nu är det inte aktuellt för oss ännu, men även när den dagen kommer är det ett område som jag inte vill släppa till någon annan. Detta för att hjälpa våra barn med läxorna ger oss ett mervärde i form av en stärkt relation med våra barn, en bättre insikt om barnens vardag i skolan, en bättre förståelse för hur det går för barnen, tidiga indikationer på om de skulle behöva extra hjälp med något och så vidare.
Hur resonerar ni kring städhjälp eller andra hushållsnära tjänster?
