Hemester och en passerad milstolpe

Trots att vi är resnördar av sällan skådat slag har vi tagit som vana att stanna på hemmaplan under Kristi Himmelsfärdshelgen. Istället brukar vi satsa på "hemester" med härliga utflykter i närområdet. Så när vädret är så fint som idag är valet enkelt. Det blir helt enkelt en vandring i underbar svensk natur och sådan finns det gott om om man bara orkar anstränga sig lite. Det största "problemet" är att välja vart vi ska åka. Vi packar alltså ryggsäcken med kaffetermos och god picknickmat och sen bär det iväg. Och bortsett från några kronor i bensin kostar en sådan fantastisk naturupplevelse inte ett nickel.

När jag skriver detta sitter hela familjen (nåja, barnen sitter inte så länge) i solen och njuter av havsutsikten. Samtidigt ser vi en gråsäl leka i vattenbrynet. Livskvalité behöver inte vara svårare än så här.

Tanken slår mig att våra löner ramlade in på kontot häromdagen och en snabb titt i depån bekräftar att vi passerat en liten milstolpe. Vi har nämligen med god marginal passerat 1,5 miljoner i investeringsbart kapital. Det får vi allt fira i kväll med en bättre flaska vin.

Månadsrapport - april

Så var det dags igen. En ny månad har passerat och jag tycker att tiden går fortare och fortare ju äldre jag blir. Jag börjar så smått förstå varför alla pensionärer verkar så stressade… och då tänker jag på ålderpensionärer och inte på de ekonomiskt oberoende ”förtidspensionärer” som frekventerar denna blogg. En ny månad innbär ju också att det är dags för en ny månadsrapport för Familjen Avfart Frihet. Here we go! 

 

Inkomster/utgifter

Efter ett par månader med, enligt våra mått mätt, väldigt höga inkomster är vi tillbaka till mer normala inkomstsnivåer under april. Och det är faktiskt inte fy skam det heller om man ska vara helt ärlig. Desto mer glädjande att då samtidigt se att vi lyckades hålla utgifterna i strama tyglar. Detta gjorde att vi utöver vårt stående månadssparande kunde föra över ytterligare 10 tkr till Avanza. Detta trots att vi buffrar en del inför sommarens äventyr i Sydostasien. När det gäller inkomster och utgifter så har vi i princip inga ”normala” månader då det varierar väldigt kraftigt upp och ner, men OM vi hade haft ”normala” månader så hade april kvalat in som en sådan. 

 

Portföljutveckling

Under april har vi börjat köpa in oss i Xact Nordic High Dividend, en börshandlad fond som ger utdelningen. Detta är en fond som jag gillar skarpt och planen är att vikta upp den ganska ordentligt framöver. Kapitalet vi investerat i Xact Nordic High Dividend kommer dels från vårt vanliga månadssparande, men vi har även sålt en del mindre innehav. De aktier som fått stryka på foten är Beijer Alma och ICA (med respektive 21,4% och 8,6% vinst på cirka ett halvår) samt Stora Enso (med 40,7% vinst på åtta månader). I övrigt har vi endast gjort mindre påfyllningar i befintliga innehav.

 

Den svenska utdelningssäsongen har ju kickat loss på allvar och för Familjen Avfart Frihet innebar det att vi inkasserade 2 677 kr i utdelningar under april. Utdelningen kom huvudsakligen från Skanska, Handelsbanken och ICA. 

 

Vi hade avlägsna förhoppningar om att kanske passera 1,5 miljon kronor i totalt portföljvärde under april. Det sket sig, men bra nära är det. Vi nådde nämligen 1,495 miljoner, vilket alltså är en ökning på 68 tkr jämfört med för en månad sedan. Bortser vi från nysparandet så motsvarar det en ökning på 1,7% och det var helt klart aktieportföljen som stod för tillväxten, medan det gick lite tyngre för fondportföljen. 

 

Med hopp om sol och värme!

 

Avfart Frihet

 

XACT Nordic High Dividend

Idag var det en kort dag på börsen, men jag hann ändå sälja hela vårt innehav av Beijer Alma. Jag tycker egentligen fortsatt ganska bra om Beijer Alma, men det var ett litet innehav och jag ville istället använda de pengarna till att investera i ett provskott på annat håll. Vår affär i Beijer Alma blev helt OK då vinsten inklusive utdelning (och courtage avräknat) blev 21,4% på ett drygt halvår (i genomsnitt), och det är siffror som jag inte alls klagar på. I min värld är det nästan att betrakta som swing-trading…  ;-)

 

Provskottet då, vad är det undrar den nyfikne? Jo, jag valde att köpa en liten skvätt i den nya börshandlade fonden XACT Nordic High Dividend Low Volatility som bland annat Petrusko skrivit en hel del matnyttig info om (jag skriver på telefonen och kan inte länka till inlägget just nu, men googla så hittar ni det). Fonden investerar kort sagt i 50 nordiska högutdelande företag och tanken är att det därmed ska ge låg volatilitet (dvs mindre korta kursrörelser upp och ner). Tittar man på förteckningen över företag som fonden investerar i hittar man massvis av fina företag och fonden kan mycket väl bli en framtida grundbult i vår utdelningsportfölj. Får vår del bör investering i XACT Nordic High Dividend Low Volatility rimligen sänka vår risknivå samt att den ger oss en exponering mot våra nordiska grannar som vi inte har tillräckligt idag

 

Glad Påsk till er alla!

 

MVH/ Avfart Frihet

 

Vad är arbetstid för dig?

Vår strävan är ju som bekant att nå ekonomiskt oberoende så att vi, om vi vill, kan välja att sluta yrkesarbeta. Detta är ju ganska vanligt i bloggosfären och brukar allmänt kallas ”frihet”, men vi försöker klämma in så mycket frihet vi kan på vägen mot det slutliga målet. Främst gör vi detta genom våra resor samt att vi gått ner i arbetstid. Men detta med att gå ner i arbetstid blir lite smått absurt för oss och många andra. Detta då vi inte har reglerad arbetstid i nån egentlig mening. 

 

Vi är båda tjänstemän på hyfsad nivå på globala företag och i princip finns det ingen som bryr sig och ingen som kollar hur mycket vi jobbar så länge vi sköter våra jobb. Vi har ett förtroende att sköta våra jobb och för arbetsgivarna är det mer eller mindre likgiltigt när vi gör det och hur många timmar det tar oss, men det finns en förväntan att vi kommer på möten, är anträffbara åtminstone under normal kontorstid, reser på de tjänsteresor som behövs och liknande. Detta gör att ”gå ner i arbetstid” egentligen betyder att vi justerar våra arbetsgivares förväntningar något. De förväntar därmed sig att vi leverar något mindre, att vi inte är tillgängliga för möten under vissa tider och så vidare. Då vi lyckligtvis har modernt tänkade arbetsgivare så funkar detta relativt bra även om vi emellanåt tvingas vara lite flexibla vid de kalenderkonflikter som uppstår.

 

Trots jag levt med ”förtroendearbetstid” under många så känner jag fortfarande en tydlig pliktkänsla som säger att jag ska spendera minst mina stipulerade arbetstimmar varje vecka. Alldeles oavsett om det behövs eller ej för att leverera vad jag förväntas. Detta har i sin tur fått mig att fundera en del kring vad som kan betraktas som arbetstid och vad som inte kan betraktas som arbetstid. Låter jag flummig? Låt mig ta några exempel:

 

· Jag läser mina mail i telefonen till frukosten varje dag så att jag är förberedd på dagen som kommer och kan sätta igång direkt när jag kommit till jobbet. Är det arbetstid? Nja, jag tycker nog inte det. 

· Om jag istället under min frukost agerar på något mail och till exempel via telefonen skickar vidare ett mail med tillhörande instruktioner till någon? Är det arbetstid då? Nja, jag räknar fortfarande inte de få minuterna det som arbetstid.

· Alla är nog överens om att det är arbetstid om jag sitter på jobbet och funderar på ett problem. Men om jag funderar på exakt samma problem på kvällen hemma i soffan eller under en löprunda? Är det att jobba? Nej, inte heller det brukar jag räkna som arbetstid. Men egentligen är det väl ingen skillnad, eller?

 

Arbetstid för mig är när jag fysiskt är på jobbet alternativt sitter hemma med jobbdatorn eller i telefonsamtal. Är det en för snäv definition? Jag vet inte, kanske.

 

Min poäng är väl egentligen att arbetsliv och privatliv tenderar att flyta ihop alltmer och det blir allt svårare att dra gränsen emellan vad som är vad. Vi tvåbenta människovarelser vinner frihet och självbestämmande på detta samtidig som vi får betala med att aldrig vara riktigt lediga. Frågan är om det är bra eller dåligt för oss?

 

Hur definierar du arbetstid?

Homo Sapiens

Jag läser mycket. Väldigt mycket till och med. Har alltid gjort och kommer förhoppningsvis alltid att göra. Det var till och med så ”illa” att mina kompisar klagade på mig när jag var i 10-12 årsåldern. De tyckte jag var skittrist som inte ville spela fotboll eller vad det nu var de ville hitta på just den dagen, utan hellre satt med näsan djupt ner i ny spännande bok. Numera läser jag det mesta som jag tycker verkar intressant. Det är skönlitteratur, olika typer av facklitteratur, biografier och givetvis en faslig massa bloggar med främst ekonomiskt innehåll.

 

Nästan allt jag läser nu för tiden är i digitalt format via telefonen, antingen direkt på nätet eller e-böker som jag lånar på bilbioteket. Att låna e-böcker på biblioteket är sanslöst smidigt. Man sitter lugnt och skönt hemma i soffan och surfar runt bland spännande boktitlar och när man väl bestämt sig laddar man hem boken i fråga och kan börja läsa direkt. Ställtiden är noll och risken att glömma lämna tillbaka boken är obefintlig då det helt enket inte går att läsa vidare när lånet gått ut (men man kan givetvis låna om boken). Dessutom kostar det gratis! Det största problemet är att det oftast finns begränsningar på hur många e-böcker man får låna under en viss tidsperiod. Detta problem löser man enklast genom att ha flera lånekort, eller snarare den digitala varianten som mest är en kod, på flera olika bibliotek.

 

Hur som helst så har jag så vitt jag kan komma ihåg aldrig rekommenderat någon bok här på bloggen. Men häromveckan ramlade jag över en bok som jag tycker kan vara värd ett omnämnande. Den handlar i och för sig inte uttryckligen om ekonomi, men det finns väldigt många beröringspunkter och är man allmänt intresserad av hur vi människor funkar, hur vi har hamnat där vi är och varför samhället ser ut som det gör är det en riktigt läsvärd bibba (digitala) papper. Boken jag tänker på heter ”Sapiens: En kort historik över mänskligheten” och är skriven av Dr Yuval Noah Harari som har en bakgrund från Oxford och som nu är verksam vid Hebreiska univeristetet i Jerusalem. Harari fokuserar sin forskning på de största och bredaste av historiska frågor såsom ”Har människor blivit lyckligare under tiden gång?”.

 

Harari tar på ett förvånansvärt medryckande och tankeväckande sätt med läsaren på Homo Sapiens resa från att vara en av många människoarter med hemviste i en bortglömd vrå nere i Afrika för 100 000 tusen år sedan till att bli jordens odiskutabla herre. Varför blev just vi så famgångsrika? Varför skapade vi städer? Hur kommer det sig att vi började tro på gudar eller bekänner oss till olika ideologier? Varför blev pengar så viktiga och hur kommer det sig att alla litar på pengar? Hur hamnade vi en situation så starkt präglad av konsumism som vi ser idag? Hararis väver samman flera vetenskapliga disipliner för att svara på dessa frågor och många fler därtill. På vägen passerar läsaren den kognitiva revolutionen, jordbruksrevolutionen, hur mänskligheten enandes till vad som kan liknas vid ett globalt imperium och givetvis den vetenskapliga revolutionen. Sist men inte minst diskuterar Harari om den enastående utveckling som Homo Sapiens genomgått och skapat verkligen gjort oss lyckligare.

 

Jag tycker boken är fantastiskt välskriven och Harari lyckas förmedla ett i många fall komplicerat ämne på ett lättförståligt sätt och lyckas till och med få in en hel del humor på kuppen. Vidare slår Harari hål på många myter med vetenskapens hjälp och många läsare kan säkerligen bli ganska så provocerade av en del av det han tar upp i boken. Allt som oftast visar han tydligt att det som vi kanske tycker är självklart och naturligt egentligen baseras uteslutande på kulturella normer som dessutom kan vara direkt motsatta i en annan del av världen eller för bara ett par generationer sedan.

 

Boken låter sig inte sammanfattas på några rader, och jag kan inte annat än rekommendera den om man har minsta intresse av varför vi mäniskor är som vi är och har det som vi har det.

Månadsrapport - mars

Det är ärligt talat en ren skandal! Två inlägg på rad som är månadsrapporter, det är inte ok. Jag har egetligen inga bra ursäkter utan det är helt enkelt så att inspirationen saknats samtidigt som jag prioriterat annat här i livet.

 

Jag tycker det är obeskrivligt skönt att våren verkligen är på väg på allvar och den närmaste två månaderna brukar jag tycka är årets bästa. Det har blivit några timmar i trädgården med en god kopp kaffe och ansiktet vänt mot en värmande och undergörande sol. Livskvalitet behöver inte vara svårare än så. Solen skiner faktiskt en hel del på familjen Avfart Frihets ekonomi också, så låt oss ta en titt.

 

Inkomster/utgifter

Som jag nämnt några gånger redan tidigare så förväntade vi oss en riktigt bra inledning på 2017 med avseende på våra inkomster och så har det mycket riktigt blivit. För andra månaden i rad noterat vi nämligen i mars en total nettoinkomst på lite drygt 100 tkr. Detta beror på ett par större inkomster av engångskaraktär som ramlade in nu i början på året. Men nu är det slut på det roliga och vi kommer från och med april att återgå till mer nornala inkomstsnivåer, vilket i och för sig inte är så illa det heller.

 

Utgifterna lyckades vi hålla någorlunda på mattan och det enda som sticker ut är kostnaden för flygbiljetterna till höstlovets semesterresa. Men det kan vi leva med då det är välinvesterade (OK, ”välkonsumerade” är väl ett mer korrekt uttryckt) pengar. Summa kardemumma kunde vi föra över ca 65 tkr till våra ISK och för oss är det verkligen en stor summa för en enskild månad.  

 

Portföljutveckling

Under mars har vi vår vana trogen fortsatt att fylla på i ett flertal befintliga innehav. Vi har huvudsakligen köpt Castellum, Skanska, Axfood, Hemfosa, Nobina och Nolato. Aktieportföljen är nu lika stor som fondportföljen och det är en viktning som jag känner mig bekväm med. Detta innebär att vi kommer att investera lika mycket i aktier som i indexfonder framöver.

 

Den svenska utdelningssäsongen har ju rullat igång så smått och för vår det del innebar det att vi inkasserade 2 607 kr i utdelningar under mars. Axfoods stod för drygt hälften av den summan, men Castellum och AstraZeneca var också vänliga nog att bidra med icke försumbara summor.

 

Det totala portföljvärdet stannade på cirka 1,427 miljoner och lite enkel matematik ger då att det innebär en ökning på 73 tkr jämfört med för en månad sedan. Det mesta av ökningen är ju nysparande, och bortsett från nysparandet var tillväxten ”bara” 0,6%. Orsaken till att tillväxten inte blev större är att vår aktieportfölj under mars har tagit lite stryk jämfört med index.

 

Med hopp om en trevlig vår!

 

Avfart Frihet

Månadsrapport - Februari

Även om det blåser isiga vindar och är minst sagt bistert ute tycker jag att det känns som att den hett efterlängtade våren är lite smått i antågande. Troligen är det för att ljuset börjar komma tillbaka och de gånger solen visar sig är det faktiskt lite värme i den. Men inte så mycket värme som det är i den om man befinner sig på sydligare breddgrader som vi gjorde under sportlovsveckan. Vi är inga snöfanatiker så den sport vi utövade under sportlovet var av modellen strandpromenad. Vi laddade oss med en dos sol, så nu ska vi säkert klara oss tills värmen återkommer även till gamla Svedala.

 

Ekonomiskt då? Jotack, ännu en månad att lägga till handlingarna och det går ju faktiskt riktigt bra mest överallt. Låt oss dyka rakt ner i siffrorna för februari.

 

Inkomster/utgifter

Vi har ju länge förväntat oss att inkomsterna under början av 2017 skulle blir riktigt bra för Familjen Avfart Frihet och så har det också blivit. Under februari landade nettoinkomsterna strax över 100 tkr och det gör ju inte ont nånstans. Synd att vi inte har fler månader av den kalibern. De höga inkomsterna beror på att vi lyckats samla ett par större engångsinkomster under februari (och mars). 

 

Vårt största intresse är ju resor som trogna läsare av bloggen vet sedan gammalt och julledigheten brukar vara vår stora reseplaneringstid då vi planerar, söker flygbiljetter, bokar boenden och så vidare. Detta gör att vi drar på oss en massa kostnader och eftersom vi betalar allt med kreditkort kommer räkningen i februari. Alltså brukar våra utgifter för februari vara ordentligt saftiga och 2017 är inget undantag, men tack vare de höga inkomsterna kunde vi trots det mata portföljerna med cirka 48 tkr.

 

Portföljutveckling

Under februari har vi fortsatt att fylla på i ett flertal befintliga innehav. Vi har bland annat köpt Castellum, Axfood, Hemfosa, Nobina, Nolato och en del andra småposter. Snart är aktieportföljen lika stor som fondportföljen och det är en viktning som vi kommer hålla oss till framöver. 

 

Februari är ingen lysande månad för oss när det gäller utdelningar, men knappt 500 riksdaler ramlade in på kontot hos Avanza och de kom från MQ och Akelius.

 

Summerar vi ihop det totala portföljvärdet så hamnar vi på cirka 1,354 miljoner, vilket är ökning med 92 tkr jämfört med förra månaden. Räknar vi bort nysparandet motsvarar det en tillväxt på 3,5%, vilket är riktigt bra. Det var helt klart fondportföljen som var tåget i vår ekonomi under februari eftersom aktieportföljen ”bara” gick upp 0,8%. Alltså fick vår aktieportföljt pisk av SIX30RI. Förra månaden var det tvärtom och en månad är ju naturligtvis på tok för kort tid för att göra en vettig utvärdering

 

Vad är att engagera sig i sina barn?

Nu när skola och förskola är mer eller mindre mitt i terminen och vi springer för fullt i ekorrhjulet för att fixa vardagen med tillhörande möten och aktiviteter återkommer mina funderingar kring engagemang. Är jag engagerad i mina barn och vad innebär det i så fall? 

 

Jag känner att samhällets outtalade (och ibland uttalade) krav på engagemang är något felriktat. Det känns som det engagemang som är något värt från omgivningen är det som syns mest utåt. Att man ställer upp med en bra skottkärra och utrustad med ett välfyllt snickarbälte på utefixardagen på dagis, att man sitter som kassör i den lokala idrottsföreningen, att man agerar som klassrepresentant i skolkommittéer, att man tar dubbla pass i kakförsäljningen på skolans dag, och så vidare. Inget fel i dessa engagemang, tvärtom! Men är det dessa engagemang som omgivningen förväntar sig verkligen det engagemang som barnen behöver eller ens vill ha?

 

Låt mig ta min egen uppväxt och mina egna föräldrar som exempel. Som barn och tonåring var jag väldigt aktiv i två olika idrottsföreningar och jag var dessutom så lyckligt lottad att jag hade två föräldrar som riktigt brydde sig och som var engagerade. Men de, speciellt min pappa, var engagerade på helt olika sätt i mina två olika aktiviteter.

 

Min första aktivitet var, som för så många andra unga killar, fotboll. Något år när jag var runt 10 år gammal fungerade min pappa som tränare åt oss, men ganska snart drog han sig tillbaka och avslutade alla formella engagemang i föreningen. Däremot fortsatte mina föräldrar att skjutsa mig till träningar och matcher i närområdet. Även om jag fick skjuts till vissa matcher av någon annan så dök mina föräldrar upp där på sidlinjen när domaren väl blåste igång matchen. Att jag så småningom skaffade mig körkort och egen bil spelade heller ingen roll. Dom stod där i ut och skur, de supportade och hejade. 

 

Min andra aktivitet var inom en individuell idrott och även här var mina föräldrar engagerade. Under många år var min pappa ordförande i klubben och min mamma följde ofta med på bussresor runt om i Sverige. Min pappa la säkerligen ner en massvis av timmar på sitt ordförandeskap och utifrån betraktat måste han framstått som väldigt engagerad i mitt dansande. Och det var han! Men min poäng är att jag märkte inte så mycket av det! Hans stora engagemang som ordförande nådde inte fram till mig i någon större utsträckning. Däremot märkte jag väldigt väl att båda mina föräldrar stod på sidlinjen när jag spelade fotboll, jag märkte i högsta grad av lunchmaten mamma hade packat inför min heldagstävling, jag är evigt tacksam för alla uppmuntrande och ibland tröstande ord jag fick vid förluster. Alltså hade jag klarat mig ganska bra utan det formella engagemanget som syns utåt, men det andra engagemanget som var fokuserat på bara mig var helt ovärderligt. 

 

Tiden är en högst begränsad tillgång i dagens samhälle och jag är fast besluten att använda den på ett effektivt sätt och det gäller även engagemanget i mina barn. Därför går alla styrelseuppdrag bort, föräldradagar på dagis där utemiljön ska städas och plank målas prioriteras ner. Vissa föräldramöten kanske vi struntar i, deltagande i skolkommittéer fimpas, sälja fika på skoldagen undviks. Allt engagemang som inte har direkt påverkan på våra barn eller som är för ineffektivt försöker vi alltså undvika. Är vi därmed oengagerade föräldrar? Nej, det tycker jag inte! Vi lägger istället vårt engagemang inåt, på sånt som inte syns så mycket för omgivningen men som vi är övertygade om att våra barn behöver. Vi går ner i arbetstid för att kunna hjälpa till med läxläsning, för att hinna laga ordentlig mat tillsammans, för att ge barnen kortare och mindre stressiga dagar. Vi mjölkar ut varenda droppe av föräldraledighetsdagarna för att kunna resa eller bara vara tillsammans med barnen. Vi försöker besöka barnens klasser en skoldag varje termin för att se vad de gör och har det. Vi vandrar i skogen tillsammans, vi hittar på andra utflykter, vi har högläsning i princip alla veckodagar. Och när det är dags för att skjutas till träningar och matcher, så kommer vi stå där i ur och skur. Det är det engagemanget jag tror barn behöver. En närvaro, en gemenskap, en support. Inte att vi sitter på skolkommittémöten, deltar i styrelsemöten eller målar plank på dagis…

Karriärens vara eller icke vara

Jag har ett något problematiskt förhållande till min karriär och jag har skrivit lite om det tidigare. Det grundar sig i att jag till naturen alltid strävar efter lite mer, lite bättre, lite längre och lite högre. Denna strävan är extra tydlig i mitt arbetsliv och det är ju en riktigt bra egenskap om man vill göra karriär. Problemet är att jag efter flera års förlikningsarbete kommit fram till att jag inte vill göra karriär utöver den jag redan gjort (diverse personal- och/eller verksamhetsledande befattningar de senaste dryga 10 åren). Priset för en högre karriär är helt enkelt för högt för mig. Jag är inte beredd att betala för karriären i form av uttalade eller outtalade krav på tillgänglighet, nerlagda arbetstimmar, sena kvällar framför jobbdatorn, plötsliga och oplanerade resor och mycket annat. Jag fattade beslutet att ”ge upp” karriären omedvetet långt innan jag vågade erkänna det för mig själv och det yttrade sig i att jag inte tog de karriärmöjligheter som uppenbarade sig under de senaste åren. Det senaste året har jag som sagt förlikat mig med detta och känt mig nöjd med den karriärnivå jag är på nu, där jag kan göra ett riktigt bra jobb utan att förta mig och istället fokusera mina tankar och min tid på andra och viktigare saker i livet. 

Denna frid och fröjd ställdes på ända häromveckan.

Efter diverse omorganiseringar och förändringar blev nämligen en högre chefposition inom mitt gebit vakant. Genast kom karriärfunderingarna tillbaka. Att jag dessutom blev uppmanad att söka tjänsten från flera håll gjorde inte saken lättare. När annonsen väl kom ut insåg jag snabbt att jag uppfyllde samliga kriterier och skulle ha en bra chans att få jobbet. Om jag sökte det. Om jag ville ha det. Men ville jag det? Den frågan snurrade konstant i mitt huvud under ett par veckors tid. 

Ok, låt oss leka med tanken att jag söker och får jobbet. Det skulle i så fall innebära en finfin titel på ett tjusigt visitkort, betydligt större inflytande (ett finare ord för makt, vilket av någon anledning har fått en lite negativ klang för många), en bekräftelse på att jag är duktig på vad jag gör. Samt ett ordentligt lönelyft på uppskattningsvis 20 tusen brutto i månanden, och då är jag ju inte direkt underbetald från början. Visst låter det bra? Problemet är ju bara att det finns en vågskål till och den innehåller de krav jag nämnde ovan. 

Efter många timmars funderande och idogt diskuterande vid köksbordet kom jag fram till att jag gärna skulle vilja få jobbet. Men jag skulle inte vilja inneha tjänsten. Alltså; det skulle vara en egoboost av stora mått att få jobbet, men jag vill inte ha den vardag som det skulle innebära. Min frihet är värd mer än vad jag skulle få tillbaka i form av lön, makt, status och annat lullull. 

Så nu är förmodligen min vidare karriär till högre höjder även formellt sett död… Och det känns bra!

Lärande i vardagen

Våra äldsta barn är i lågstadieåldern och vi håller på att introducera dem för pengar, sparande och pengars värde. De får sedan en tid tillbaka månadspeng som ett led i deras ekonomiska utbildning. Tanken är de ska lära sig hushålla med sina pengar, men också att de ska få göra egna inköp för att på så sätt lära sig pengars värde. Vårt lyxproblem är att de är extremt sparsamma och i princip aldrig köper något. Det är ju i grunden sunt att de är sparsamma, men köper de aldrig något lär de sig inte heller det vi vill att de ska lära sig (jag har skrivit mer om detta här).

Men så i helgen kom båda (troligen i diskussion sinsemellan) fram till att det var dags att göra ett inköp med pengarna från sina svällande plånböcker. Som en utvikning kan det nämnas att deras plånböcker faktiskt var så överfulla av mynt och mindre sedlar att Fru Avfart Frihet för en tid sedan införde var sin virtuell plånbok åt barnen, så att vi inte ska behöva ha en massa kontanter liggande hemma.

Hur som helst såg jag det som något positivt att de ville köpa något. Detta eftersom jag såg en möjlighet att studera deras beteende och ge dem lite ekonomisk utbildning på kuppen. När jag hörde vad de tänkte köpa blev jag inte överraskad för fem öre. Det handlade nämligen om pokémonkort. Jag insåg naturligtvis att det billigaste sättet att köpa dessa kort var att beställa dem på nätet, men för att inte tappa flera pedagogiska poänger enades vi om att jag skulle köra dem till leksaksaffären. 

Innan historien kommer till själva leksaksaffären tänkte jag göra ytterligare en liten utvikning. Denna gång kring min kluvna inställning till deras tilltänkta "investering"; pokémonkorten alltså. Å ena sidan tycker jag det är komplett vansinnigt att köpa glansiga papperslappar med mer eller mindre töntiga figurer på. Dessutom till ett pris som får mig att ramla av stolen (marginalerna på dessa kort måste vara något i hästväg). Å andra sidan spenderar barnen hur mycket tid som helst med att sortera korten, diskutera de olika figurernas styrkor och svagheter och inte minsta att byta med varandra (även denna "handel" är en bra träning). Så sett till kostnad per lekt timme är dessa kort nog ganska prisvärda trots allt.

Nåja, barnen lastades i bilen hårt hållandes i sina plånböcker och de hade full koll på exakt hur många kronor de hade i dem. Väl framme i affären tog jag rygg på barnen. Jag förväntade mig en hel del velande och tittade på massa andra lockande grejor i leksaksaffären. Helt fel! De var som målsökande robotar. De ägnade inte en sekund åt andra saker än Pokémon, de såg helt enkelt inget annat. Kort sagt hade de bestämt sig långt innan de gick in i affären. Även vid pokémonhyllan gick det snabbt, båda hitta kvickt en box med kort som de ville köpa. För ett av barnen innebar det ett litet problem. Boxen kostade nämligen mer än vad som fanns i plånboken! Efter en kort fundering dök lösningen upp: "jag har ju mer pengar i mammas telefon!". Helt riktigt, eftersom Fru Avfart Frihet sköter barnens virtuella plånböcker med hjälpa en lista i telefonen. Efter en kort överläggning med med mig enades vi om att de pengarna fanns tillgängliga via ett lån hos mig med återbetalning en timme senare.

Raska steg mot kassan och jag höll mig i bakgrunden. Första barnet langade upp sina kort på disken och räknade noga upp pengarna så det kom så nära priset på korten, väntade tålmodigt på att få tillbaka en krona och sina kort packade en plastpåse. Det andra barnet var lite mer bekymrat eftersom pengarna i den virtuella plånboken inte var helt lättillgängliga. Men det löstes genom att betala mig alla de pengar som fanns och sedan betalade jag korten med mitt kreditkort. 

Väl hemma igen fick vi tillfälle att reda ut våra affärer genom att tillsammans räkna på vad korten kostat, vad som betalats till mig, hur mycket pengar som därmed ska tas från den virtuella plånboken samt hur mycket pengar som finns kvar i densamma. Bättre än de flesta matematiklektioner!

När vi ett antal timmar senare fikade tillsammans frågade jag om de var nöjda med sina inköp och svaret var ett rungande "JA!". Jag var, trots att jag fortfarande inte begriper tjusningen med pokémonkort, också nöjd. Detta eftersom denna högst vardagliga händelse säkerligen lärt barnen en hel del. De fick till exempel en bättre förståelse för vad saker kostar (pris vs värde), poängen med att spara (eftersom korten kostade betydligt mer än en månadspeng), en inblick i konceptet att låna, hur man rent praktiskt gör när man handlar, nyttan man har av att kunna räkna och en massa annat.