Frihet på deltid?

Jag upplever att den strävan mot ekonomisk frihet som vi har blir allt vanligare. Eller så är det helt enkelt så att det bara är vi som ser det som redan fanns allt tydligare i takt med att vår egen strävan blir starkare, medan vi inte såg det alls tidigare. Nån form av confirmation bias alltså...

Hur som helst är skälen bakom denna strävan mot ekonomisk frihet olika från person till person, men skäl som ”vi vill ta ur ekorrhjulet” eller ”vi vill kunna spendera mer tid med barnen” återkommer allt som oftast. Dessa drivkrafter till ekonomisk frihet är bra, men det finns ett problem. Problemet är att det tar tid att skapa sig ekonomisk frihet. Ofta mycket tid! Detta samtidigt som ekorrhjulet snurrar förbaskat snabbt just här och nu. Samtidigt som barnen är små just här och nu. Inte om 15 år!

Men vad är egentligen frihet och kan man inte skapa sig lite frihet under resans gång? Lite frihet här och nu?

Ett sätt att hantera detta problem som Herr och Fru Avfart Frihet noterat och diskuterat många gånger är värdet av att gå ner i arbetstid. Vi har sedan vårt första barn föddes (vi har tre barn) jobbat deltid på något sätt. Vem av oss som gått ner i arbetstid och hur mycket har varierat, men de stipulerade 2x100% har det definitivt inte varit tal om de senaste tio åren eller så. Just nu jobbar vi på årsbasis någonstans kring 150-160% räknat på två tjänster. Den tid som vi därmed inte tillbringar på jobbet använder vi istället till att bromsa ekorrhjulet och umgås med våra barn. Detta görs både genom längre ledigheter under skolloven och genom färre arbetstimmar under vanliga veckor och på så sätt får vi både mer tid med barnen och ett lite långsammare tempo i vardagen. Mycket skönt och välbehövligt!

Självklart innebär vår minskade arbetstid att vår sparkvot sjunker och att vi därmed skjuter vår fulla ekonomiska frihet några år på framtiden. Men det är det värt alla dagar i veckan. Dessutom är det ju faktiskt så att det för oss som har relativt höga löner är skattetekniskt ”fördelaktigt” att gå ner i arbetstid eftersom vi betalar saftig statlig inkomstskatt. För mig innebär en minskad arbetstid till 80% en lönesänkning i skattade pengar på knappt 15% (pensionsinsättningar inte inkluderade i beräkningen). Jag får alltså ”bara” en nettolönesänkning på 15% trots att min arbetstid minskar med 20%.

När vi säger att vi jobbar deltid får vi oftast lite konstiga blickar som svar. Det är helt enkelt inte normen för välutbildade människor som är mitt i karriären att jobba deltid och det är inte riktigt accepterat. Men vem är det som sätter den normen? Och varför?

Är ett av skälen till att du strävar mot ekonomisk frihet att du vill ”ta dig ur ekorrhjulet” så skulle jag rekommendera dig att överväga att gå ner i arbetstid redan nu. Eller är den typen av frihet minskad arbetstid ger inte lika mycket värd som den totala ekonomiska frihet som flera av oss eftersträvar? Vilket är bäst; att springa fullt ös i ekorrhjulet i ett antal år för att sedan njuta av frukterna eller att småjogga i samma hjul några fler år samtidigt som man med jämna mellanrum tar sig en lugn fruktstund med barnen? Vi har bestämt oss för vad vi tycker, men vad tycker du?

Boktips: Hjärnkoll på pengarna

Att det där med ekonomi och psykologi hänger ihop och att hjärnan inte alltid är en investerares bästa vän har ju blivit alltmer ”inne” och det talas allt mer om detta intressant ämne. Inte minst i höstas när Richard H Thaler tilldelades Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne för hans forskning där han ”inkorporerat psykologiskt realistiska antaganden i analyser av ekonomiskt beslutsfattande”. En annan klassiker på ämnet för alla intresserade är ju Daniel Kahnemans (också han nobelpristagare) bok ”Thinking, fast & slow”.

Det är lite mer tunnsått med mer lättillgänglig information om detta intressanta ämne och det känns som om det är detta som Elin Helander vill råda bot med sin bok ”Hjärnkoll på pengarna”. Elin Helander har en bakgrund inom psykologi och kognitiv neurovetenskap (inklusive forskning på Karolinska Institutet) och tillsammans med ett genuint intresse för pengar och investeringar är det så klart en lysande bakgrund för att skriva en sådan bok. Hur lyckas hon då? Jotack, riktigt bra.

Jag har tidigare läst Kahnemans ”Thinking, fast & slow” och jämfört med den boken är Elin Helanders bok sanslöst lättläst och lättillgänglig, vilket jag väljer att betrakta som positivt. Nackdelen med detta är givetvis att jag inom vissa områden skulle vilja går lite djupare. Men man kan inte få både lättillgänglighet och djuplodande genomgångar.

Styrkan i boken tycker jag är den tilltalande blandningen av forskningens rön inom området, personliga erfarenheter och anekdoter. Tillsammans med en hel del exempel och tips lyckas författaren därmed ta ner detta ganska komplicerade ämne på en nivå som vi vanliga dödliga kan förstå och ta till oss.

Stundtal kan jag uppleva boken som något spretig, vilket kan bero på att författaren som sagt inte riktigt går på djupet utan istället raskt går över till nästa område. Vissa delar upprepas flera gånger, vilket stör min läsupplevelse något. Men å andra sidan är ju repetition lärdomens moder, så det må vara förlåtet.

För att summera tycker jag detta är en riktigt bra introduktion till det ämne som Elin Helander själv kallar sparpsykologi och jag måste säga att när jag läste ”Hjärnkoll på pengarna” blev jag riktigt sugen på att läsa om Kahnemans ”Thinking, fast & slow. Kanske läge att lägga båda dessa böcker i packlistan inför sommarens semester?

Sammanfattning 2017

Två hela år har hunnit passera sedan vi drog igång projekt Avfart Frihet på allvar. Två år som på vissa sätt känns som om dom flugit fram och på andra sätt känns som en lång tid. Hur som helst har det hunnit hända jättemycket med vår ekonomi och framförallt med vår mentala resa under dessa två år. En sak som skiljer sig åt från när jag sammanfattade 2016 är att jag nu har ett år att jämföra med. Detta gör att jag tydligare ser likheter, mönster och skillnader i inkomster, utgifter och sparande. Så låt oss då börja med just detta.

Inkomster, utgifter och sparande

Våra nettoinkomster (utdelningar exkluderade) ökade under 2017 med cirka 105 tkr jämför 2016, vilket givetvis är väldigt trevligt. Detta hänger ihop med att Fru Avfart Frihet fick en ordentlig engångsutbetalning i början av året och att vi gick upp något i arbetstid under året. Vi har fortfarande ”utrymme” att gå upp mer i arbetstid, men det vill vi inte och det gör vi inte. Åtminstone inte just nu när barnen fortfarande är relativt små. Och då ingen maffig engångsutbetalning är i sikte i år, så lär det dessvärre inte bli någon liknande ökning av inkomsterna under 2018.

Utgiftsidan av ekvationen är mer stabil och räknar man bort en slutbetalning av CSN-lånet i slutet av 2017 (jaja, det är inget utgift utan ett tvångssparande) och att vi hade taskig periodisering av kostnaderna 2016 så ligger vi på i princip samma utgifter 2017 som vi gjorde 2016. En annan intressant aspekt när man studerar våra utgifter är att cirka 20% utgifterna är direkt kopplade till alla våra resor som ju är vårt livselexir. Det kan säkerligen låta groteskt mycket för vissa, men då ska man betänka att vi även spenderar cirka 20% av året på resande fot. Tänker man 20% av kostnaderna och 20% av tiden så känns det ju rent av billigt...

Eftersom potentiella Lyxfällan-deltagare knappast läser våra alster här på bloggen är jag tämligen säker på att alla läsare vet att sparandet då blir det som är över av inkomsterna när utgifterna väl är betalade. För Familjen Avfart Frihet summerades sparandet under 2017 till några riksdaler under 400 tkr. Det är ju en nätt liten slant och det får vi vara nöjda med trots att vi kan knappast kan kategoriseras som snålbloggare (inte med den resebudgeten!), även om vi gärna lever ekonomiskt effektivt.

Portfölj och utdelningar

Portföljen växer finfint och stannade på 1,745 miljoner på nyårsafton, vilket är ökning på 530 tkr jämfört med ett år tidigare. Detta motsvarar en tillväxt på 11,8% vilket naturligtvis är bra om man jämför med SIX30RX. Nu är det ju inte så att det beror på att jag är en så enastående kompetent investerare. Dessvärre. Istället är en stor del av förklaringen att vi investerar i indexfonder med bra global spidning och de flesta har gått riktigt bra.

Cirka två tredjedelar av vår totala portfölj består av dessa indexplaceringar och det är ju inte så relevant att jämföra dem mot index, eftersom de naturligtvis följer sitt index. Däremot kan det ju vara lite mer intressant att kolla in vår utdelningsportfölj bestående av svenska aktier jämfört med SIX30RX:

Som synes avslutade vår portfölj året starkt jämfört med index och när börsen föll under slutet av året höll vår portfölj emot bra vilket gjorde att vi stannade på 13,73% vilket alltså är klart bättre än SIX30RI. Nu är jag fullt på det klara med att detta till allra största delen handlar om ren tur och jag är fullt nöjd om vi lyckas prestera som index över tid.

Utdelningarna summerades under 2017 till 17 700 kr och dessa återinvesterades naturligtvis direkt. Detta är ju en relativt blygsam summa i förhållande till storleken på vår portfölj, men det hänger naturligtvis ihop med att vi har så stor andel investerat i indexfonder.

Nog sagt om 2017 och nu väntar ett orört 2018 på oss. Jag har i vanlig ordning inte en aning om vad som komma skall på börsen, men spännande på ena eller andra sättet blir det säkert.

Kors i taket!

Tro det eller ej, men Herr Avfart Frihet har faktiskt hälsan, skakar inte galler eller har heller inte råkat ut för något annat större missöde. Däremot har jag varit helt osynlig i bloggosfären ett bra tag och jag får passa på att be trogna läsare om ursäkt för detta. Min frånvaro har sina randiga och rutiga skäl. Det främsta skälet är att det varit ordentligt turbulent med omoganiseringar och omstrukureringar på min arbetsplats under större delen av 2017 och efter sommaren träffade det mig som en större slägga mitt i huvudet. I grunden på ett positivt sätt då jag inte kan påminna mig om att jag någonsin varit mer poppis på jobbet än de senaste sex månaderna. Det verkar som om alla vill ha mig i sitt team och i takt med att kollegor och chefer försvunnit åt olika håll har det i princip inneburit att jag haft tre olika olika tjänster det senaste halvåret. En lite smått schitzofren tillvaro alltså.

Men ingen hållbar situation. Inte. På. Nåt. Sätt. Hållbar.

Även om jag inte gjort 60-80 timmarsveckor (det vägrar jag nämligen) har det inte funnit någon energi alls kvar att driva en hyfsat vettig blogg. Det känns som att all tillgänglig hjärnkapacitet gått åt till att sköta de tre tjänsterna och inte minst på att fundera på hur jag smartast tar mig ur den icke-hållbara situationen med endast den mest önskvärda tjänsten i behåll. En inte helt friktionsfri process för att uttala sig milt, då jag därmed måste bestämma mig för vad jag göra ”när jag blir stor”.

Men nu börjar jag se ljuset i andra änden och inom en relativt snar framtid bör jag vara tillbaka i en någorlunda normal situation med endast en tjänst. Helst vill jag ju, som ni vet, inte ha någon tjänst alls, men det steget måste ske när jag vill att det ske. Alltså hoppas jag att jag ska lyckas hitta lite mer tid, energi och inspiration att dra igång bloggen igen.

Nu är detta ju inte en blogg om mitt arbetsliv och eventuella framgångar eller tillkortakommande där, utan det ska ju handla om privatekonomi. Även om jag inte rapporterat om det på bloggen så har ju våra investeringar fortsatt och resan mot ekonomisk oberoende tuffar på med oförminskad styrka. Tanken när jag satte mig ner för att knåpa ihop det här inlägget var faktiskt att summera Familjen Avfart Frihets ekonomiska år 2017. Jag inser nu att det inte låter sig göras i detta inlägg, då det skulle bli långt som sju svåra år och att det flesta läsare förmodligen skulle ha somnat långt innan slutet. Alltså nöjer jag mig här och utlovar lite mer ekonomifokus inom en (relativt) snar framtid.

Månadsrapport - eller inte...

Juni är slut, andra kvartalet likaså. Det innebär som alla vet att till och med första halvåret av 2017 är till ända. Hög tid för en ekonomisk avstämning kan man alltså med fog tycka. Men... jag tror jag struntar i det. Åtminstone i den någorlunda strukturerade form som jag brukar göra våra ekonomiska avstämningar. 

Anledningen till detta kan egentligen sammanfattas med ett enda ord; semester. Men det är ju inte semestern i sig som ställer till "problem". (Problem ur den ekonomiska rapporteringens synvinkel alltså, för i övrigt har jag inga som helst problem med semester. Tvärtom!). Istället är det så att denna underbara semesterresa till Sydostasien som vi nu befinner oss på omöjliggör en vettig ekonomisk uppföljning. 

För det första är tillgången på någorlunda vettigt internet på den paradisstrand jag nu sitter på ytterst bristfällig. I bästa fall, oftast är den obefintlig. Bara att publicera dessa rader är en stor utmaning. Men ur många synvinklar är det skönt att leva i internetskugga. Nerkoppling är helt klart lika med avkoppling.

För det andra släpar jag inte med mig datorn nästan halvvägs runt planeten. Det är ju semester för böveln! Alltså har jag inte tillgång till mitt stora excel-ark och har därmed ganska dålig koll på alla siffror. Men samtidigt har vi en portfölj som är gjord för att kunna klara sig själv ett par månader utan vi är där och petar i den stup i kvarten. Och vi känner oss trygga i vetskapen att vårt kapital arbetar åt oss medan vi tar semester.

För det tredje skulle en månadsrapport för juni bli direkt felaktig ur en del synvinklar även om jag skulle kunna ha gjort den. Detta eftersom vår resa strular till vår normala periodisering. Normal sett betalar vi nämligen i princip alla våra utgifter med kreditkort som sedan faktureras till oss (och då betalar vi givetvis alltid hela skulden). Det finns många fördelar med att göra så, men inte när man är i Sydostasien. Här gäller fortfarande att "cash is king". I de fall de accepterar kreditkort så är det mot en saftig avgift, ofta upp emot 5%. Utöver detta tillkommer svenska avgifter och valutapåslag i varierande grad beroende på vilket kreditkort man använder. Det är vi inte intresserade av att betala, så vi använder oss av kontanter. Och eftersom vi reser så mycket har vi sett till att ha kort med minsta möjliga avgifter och inga valutapåslag vid utlandstransaktioner, så att vi kan ta ut pengar i bankomater allteftersom till minsta möjliga avgift. Detta blev en lång utvikning som egentligen syftar till att förklara att vi under våra resor går ifrån att betala våra omkostnader i efterskott till att betala dem i huvudsak i förskott eller direkt. Alltså har vi under juni i princip betalat betalat för våra utgifter under maj och för våra utgifter under juni. När vi väl kommer tillbaka till Sverige igen och ställer tillbaka vår ekonomi till efterskottsbetalning igen blir det naturligtvis tvärtom och vår första månad i Sverige kommer därmed att bli väldigt billig. 

Trots dessa förutsättningar kan jag göra en grov uppföljning kring hur vår portfölj utvecklas gentemot index under årets första sex månader, eftersom jag tittade lite på detta senast jag lyckades logga in på Avanza för en knapp vecka sedan. Vi började året med att följa SIX 30RI ganska väl med tappade sedan ganska snabbt för att som sämst ligga runt 4% efter index. Under april lyckades vi kravlas ikapp och till och med förbi index med en noslängd. Bara för att börja tappa igen tillbaka till runt 4% efter index. Men i slutet av maj gick vår portfölj riktig bra igen och nu är det mer eller mindre dött lopp mellan vår portfölj och SIX 30RI, vilket vi är ganska nöjda med. 

Summa summarum så mår vår ekonomi finfint och vi mår alldeles förträffligt och njuter i fulla drag av vår resa.

Med hopp om en underbar sommar till er alla!

Mvh Avfart Frihet

Äntligen semester

Sommar, sol, varma bad, soldränkta stränder, god mat. Jag kan hålla på länge med att rabbla njutningsfulla ord, men jag ska nöja mig med att konstatera att familjen Avfart Frihet har semester och att vi äntligen har landat i Sydostasien.

Precis som förra sommaren tänker vi bli borta länge, vilket utöver att det är fantastiskt skönt gör att kostnaden per dag går ner betänkligt. Detta eftersom flygbiljetterna står för en väldigt stor del av den totala resekostnaden.

Jag får ofta frågan varför vi väljer att lämna Sverige under sommaren då den svenska sommaren är så fantastisk. Svaret har många komponenter men mycket grundar sig i att oddsen för att den svenska sommaren blir så där underbart fantastiskt som bara en svensk sommar kan vara är på tok för dåliga. Allt för ofta blir det bara ett par veckor med bra väder, medan resten i bästa fall blir typiskt lagom eller mellanmjölksaktigt. Vi gillar inte mellanmjölk...

En annan faktor är att vi vill vara borta länge och med barn i skolåldern blir det bra mycket mer komplicerat om man ska vara borta under terminerna. Och sommarlovet är som bekant det enda riktigt långa lovet. 

Vi älskar dessa långa resor. Det känns som att vi får lite förskott på vår frihet och vi hinner verkligen slappna av och ladda batterierna för resten av året. Vår långresor fungerar också som väldigt långa och djupgående kick-offer för herr och fru Avfart Frihet. Under de månader vi är i väg hinner vi fundera och diskutera massvis kring året som ligger framför oss till nästa sommar. Vi planerar vad vi ska göra med hus och hem, och givetvis massvis kring vår privatekonomi. 

Flera av dessa privatekonomiska funderingar kommer säkert att dyka upp här på bloggen, men just nu nöjer jag mig med att önska alla läsare en fantastisk sommar var ni än befinner er i världen.

Mvh Avfart Frihet

Byte av bank

När vi köpte vårt första boende för många år sedan var vi runt hos flera bolåneinstitut. Vi jämförde, prutade och spelade ut dem mot varandra. Det lyckades helt OK och vi fick en ganska bra deal hos en av storbankerna. Men vi har blivit kvar där sedan dess och det har som sagt blivit många år vid det här laget. Visserligen har vi nog lyckats förhandlat någorlunda vettigt, men trots det säkerligen betalat mer än nödvändigt i ränta periodvis genom åren. 

Sedan vårt ekonomiska "uppvaknande" häromåret har vi haft örnkoll på vår ränta och varit väl medvetna om att boräntan är ett område som man potentiellt kan spara mycket pengar inom.

Vårt bolån är uppdelat på fyra olika lån och dessa fyra lån omförhandlas vid lite olika tidpunkter. Förra gången vi förhandlade om lånen lyckades vi få till en riktigt bra ränterabatt, vilket innebar att vi betalat en riktigt låg ränta de senaste åren. Inte "Avanza-låg", men närapå. När ett av lånen skulle omförhandlas för ett knappt år sedan förstod vi att vi knappast skulle lyckas få till samma ränterabatt igen. Och vi förstod också att vi med väldigt hög sannolikhet inte skulle lyckas få en bättre total deal hos någon annan eftersom vi fortfarande hade riktigt låg ränta på de tre kvarvarande lånen. 

Vi gjorde naturligtvis vad vi kunde förra sommaren för att få så bra ränterabatt som möjligt vid det första lånets omförhandling, men det var som att köra huvudet i en betongmur. Inga argument bet och eftersom vi inte ville röra de tre kvarvarande lånen var vår förhandlingsposition tämligen usel. Det var bara till att svälja förtreten. 

Men. Det gav oss ett knappt år att fundera på strategin innan de tre kvarvarande lånen skulle omförhandlas. Vi har hört oss för med bekanta, vi har läst hos flera av mina duktiga bloggrannar och det allra mesta talade för att Länsförsäkringar låg i vinnarhålet för att tala i travtermer. 

De tre kvarvarande lånen ska alltså omförhandlas nu i sommar och jag gick ut lite löst genom att skicka ett mail till vår personlige "bankproduktsförsäljare". Frågan var vilket erbjudande de kunde ge oss. Föga förvånande kom svaret med vändande post att vi fick exakt samma ränterabatt som på det första lånet vid omförhandlingen förra sommaren. Mailet var skrivet på ett sätt som skickade meddelandet "End of Discussion. Period!"

I mitt stilla sinne tänkte jag "vänta du bara...". För samma vecka hade vi nämligen som försäkringskund hos Länsförsäkringar fått ett erbjudande med posten. Två månaders räntefritt om man flyttar bolånet till dem. Perfekt timing och mötet med Länsförsäkringar bokades in ögonaböj.

Inför mötet med Länsförsäkringar var vi väl förberedda och vi blev väl bemötta. Bankmannen (ja, han är ju också "bankproduktsförsäljare") verkade uppskatta att vi visste vad vi pratade om och i de fall vi redan hade försäkringslösningar som trumfade vad de kunde erbjuda erkände han det utan omsvep. Han gav oss ett erbjudande som var långt bättre än vad vår trötta storbank mäktade med i sitt första försök. Samtidigt var vi ärliga och sa att vi kommer spela ut dem mot varandra och den med bäst erbjudande skulle få oss som kund. 

Jag erkänner att det var med viss skadeglädje jag i ett mail till storbanken summerade erbjudandet de var tvungna att slå om de ville ha kvar oss som kund. Det första svaret andades en mycket ödmjukare ton än tidigare och vår personlige "bankproduktsförsäljare" konstaterade "Oj, vilket bra erbjudande. Jag får återkomma med vad vi kan erbjuda". Några dagar passerade och sedan damp ett mail från storbanken ned med "vårt bästa erbjudande och förhoppningen att ni vill fortsätta vara kund hos oss". Hur de kunde ha några sådana förhoppningar övergår mitt förstånd då deras "bästa" erbjudande var långt sämre än vad de visste vi fått från annat håll.

Men historien slutar inte där, då vi hade ett kort till att spela ut mot Länsförsäkringar. Alltså agnade jag kroken med en hyfsat stor och fet mask; våra pensionspengar. Vi har en stor del av våra pensionspengar i storbankens indexfonder och jag utmanade Länsförsäkringar att räkna på hur stor ränterabatt en flytt av dessa pensionspengar är värd. På så sätt lyckades vi pressa ner ränta ytterligare något snäpp. 

Så nu är beslutet fattat och vi kommer att byta bank inom kort. För ett fysiskt möte och några mail fick vi alltså:

• Sänkt bolåneränta med cirka 0,25%-enheter (och vi låg redan en bra bit under snitträntan)
• Några månader räntefritt som välkomsterbjudande
• Ordentlig rabatt på våra försäkringar
• Gratis kort, internetbank, etc

Summerat blir detta en besparing på drygt 14 000 kr under den kommande 12-månadersperioden för oss. En helt ok timpenning på investerad tid alltså...

Månadsrapport - maj

Sommaren är snart här och det är sååå skönt. Det innebär också att familjen Avfart Frihet snart drar till andra (ännu) varmare breddgrader och det är något vi verkligen ser fram emot. Det känns som om hela familjen är i nån form av nedräkning. Men om vi ska ta och snacka lite ekonomi istället så är månadens stora nyhet för oss att vi beslutat oss för att byta bank. Jag kommer att skriva ett längre inlägg där jag beskriver hela processen inom kort men jag kan redan nu berätta att det kommer att innebära många sparade tusenlappar för oss. Bättre timpeng har jag nog aldrig haft... Nog om det för nu, låt oss istället ta en flukt på vad maj resulterade i för familjen Avfart Frihet

Inkomster/utgifter

I maj är inkomsterna normalt sett ganska goda och så också i år, detta eftersom vi har en bonus som ramlar in. Egentligen tycker jag ju att bonussystem är av ondo, men nu är det som det är och därmed kasserar vi in lite mer inkomster än vanligt. Dessvärre var också utgifterna ganska höga, mest beroende på att en flock flygbiljetter införskaffades inför nästa år (är man ute i god tid hittar man de billigaste biljetterna). Summa summarum gick vi i runda slänga plus 29 tkr på driften av familjen, vilket vi är nöjda med.

 

Portföljutveckling

Under maj fortsatte vi att köpa på oss i Xact Nordic High Dividend, en börshandlad fond som ger utdelningen. Detta är, som jag nämnt flera gånger, en fond som jag gillar skarpt och planen är att vikta upp den ganska ordentligt. I övrigt har det varit stiltje i portföljen om man bortser från att jag valde att sälja Tele 2 (ca 32% vinst på nio månader). Jag tycker helt enkelt att det är en bransch som känns i bästa fall ljummen.

 

När det gäller utdelningar så har ett helt gäng av våra innehav delat med sig till oss ägare och totalt nådde vi ca 6 500 kr under maj, vilket är det mesta vi fått i utdelning någon enskild månad. Trevligt värre! Även under juni kommer det ramla in en del utdelningar, men sedan det klingar av snabbt.

 

Vårt totala portföljvärde (exklusive pensionspengar och kapital bundet i huset alltså) passerade under maj milstolpen 1,5 miljoner med god marginal. Noteringen är närmre bestämt 1,559 miljoner kronor och man måste ju konstatera att börsen varit på gott humör ett bra tag nu. Detta är alltså en ökning med 63 tkr sedan förra månaden och bortsett från nysparande motsvarar det då en ökning på 2,3%. Inte fy skam!

 

Med hopp om sol och värme!

 

Avfart Frihet

Hemester och en passerad milstolpe

Trots att vi är resnördar av sällan skådat slag har vi tagit som vana att stanna på hemmaplan under Kristi Himmelsfärdshelgen. Istället brukar vi satsa på "hemester" med härliga utflykter i närområdet. Så när vädret är så fint som idag är valet enkelt. Det blir helt enkelt en vandring i underbar svensk natur och sådan finns det gott om om man bara orkar anstränga sig lite. Det största "problemet" är att välja vart vi ska åka. Vi packar alltså ryggsäcken med kaffetermos och god picknickmat och sen bär det iväg. Och bortsett från några kronor i bensin kostar en sådan fantastisk naturupplevelse inte ett nickel.

När jag skriver detta sitter hela familjen (nåja, barnen sitter inte så länge) i solen och njuter av havsutsikten. Samtidigt ser vi en gråsäl leka i vattenbrynet. Livskvalité behöver inte vara svårare än så här.

Tanken slår mig att våra löner ramlade in på kontot häromdagen och en snabb titt i depån bekräftar att vi passerat en liten milstolpe. Vi har nämligen med god marginal passerat 1,5 miljoner i investeringsbart kapital. Det får vi allt fira i kväll med en bättre flaska vin.

Månadsrapport - april

Så var det dags igen. En ny månad har passerat och jag tycker att tiden går fortare och fortare ju äldre jag blir. Jag börjar så smått förstå varför alla pensionärer verkar så stressade… och då tänker jag på ålderpensionärer och inte på de ekonomiskt oberoende ”förtidspensionärer” som frekventerar denna blogg. En ny månad innbär ju också att det är dags för en ny månadsrapport för Familjen Avfart Frihet. Here we go! 

 

Inkomster/utgifter

Efter ett par månader med, enligt våra mått mätt, väldigt höga inkomster är vi tillbaka till mer normala inkomstsnivåer under april. Och det är faktiskt inte fy skam det heller om man ska vara helt ärlig. Desto mer glädjande att då samtidigt se att vi lyckades hålla utgifterna i strama tyglar. Detta gjorde att vi utöver vårt stående månadssparande kunde föra över ytterligare 10 tkr till Avanza. Detta trots att vi buffrar en del inför sommarens äventyr i Sydostasien. När det gäller inkomster och utgifter så har vi i princip inga ”normala” månader då det varierar väldigt kraftigt upp och ner, men OM vi hade haft ”normala” månader så hade april kvalat in som en sådan. 

 

Portföljutveckling

Under april har vi börjat köpa in oss i Xact Nordic High Dividend, en börshandlad fond som ger utdelningen. Detta är en fond som jag gillar skarpt och planen är att vikta upp den ganska ordentligt framöver. Kapitalet vi investerat i Xact Nordic High Dividend kommer dels från vårt vanliga månadssparande, men vi har även sålt en del mindre innehav. De aktier som fått stryka på foten är Beijer Alma och ICA (med respektive 21,4% och 8,6% vinst på cirka ett halvår) samt Stora Enso (med 40,7% vinst på åtta månader). I övrigt har vi endast gjort mindre påfyllningar i befintliga innehav.

 

Den svenska utdelningssäsongen har ju kickat loss på allvar och för Familjen Avfart Frihet innebar det att vi inkasserade 2 677 kr i utdelningar under april. Utdelningen kom huvudsakligen från Skanska, Handelsbanken och ICA. 

 

Vi hade avlägsna förhoppningar om att kanske passera 1,5 miljon kronor i totalt portföljvärde under april. Det sket sig, men bra nära är det. Vi nådde nämligen 1,495 miljoner, vilket alltså är en ökning på 68 tkr jämfört med för en månad sedan. Bortser vi från nysparandet så motsvarar det en ökning på 1,7% och det var helt klart aktieportföljen som stod för tillväxten, medan det gick lite tyngre för fondportföljen. 

 

Med hopp om sol och värme!

 

Avfart Frihet

 

XACT Nordic High Dividend

Idag var det en kort dag på börsen, men jag hann ändå sälja hela vårt innehav av Beijer Alma. Jag tycker egentligen fortsatt ganska bra om Beijer Alma, men det var ett litet innehav och jag ville istället använda de pengarna till att investera i ett provskott på annat håll. Vår affär i Beijer Alma blev helt OK då vinsten inklusive utdelning (och courtage avräknat) blev 21,4% på ett drygt halvår (i genomsnitt), och det är siffror som jag inte alls klagar på. I min värld är det nästan att betrakta som swing-trading…  ;-)

 

Provskottet då, vad är det undrar den nyfikne? Jo, jag valde att köpa en liten skvätt i den nya börshandlade fonden XACT Nordic High Dividend Low Volatility som bland annat Petrusko skrivit en hel del matnyttig info om (jag skriver på telefonen och kan inte länka till inlägget just nu, men googla så hittar ni det). Fonden investerar kort sagt i 50 nordiska högutdelande företag och tanken är att det därmed ska ge låg volatilitet (dvs mindre korta kursrörelser upp och ner). Tittar man på förteckningen över företag som fonden investerar i hittar man massvis av fina företag och fonden kan mycket väl bli en framtida grundbult i vår utdelningsportfölj. Får vår del bör investering i XACT Nordic High Dividend Low Volatility rimligen sänka vår risknivå samt att den ger oss en exponering mot våra nordiska grannar som vi inte har tillräckligt idag

 

Glad Påsk till er alla!

 

MVH/ Avfart Frihet

 

Vad är arbetstid för dig?

Vår strävan är ju som bekant att nå ekonomiskt oberoende så att vi, om vi vill, kan välja att sluta yrkesarbeta. Detta är ju ganska vanligt i bloggosfären och brukar allmänt kallas ”frihet”, men vi försöker klämma in så mycket frihet vi kan på vägen mot det slutliga målet. Främst gör vi detta genom våra resor samt att vi gått ner i arbetstid. Men detta med att gå ner i arbetstid blir lite smått absurt för oss och många andra. Detta då vi inte har reglerad arbetstid i nån egentlig mening. 

 

Vi är båda tjänstemän på hyfsad nivå på globala företag och i princip finns det ingen som bryr sig och ingen som kollar hur mycket vi jobbar så länge vi sköter våra jobb. Vi har ett förtroende att sköta våra jobb och för arbetsgivarna är det mer eller mindre likgiltigt när vi gör det och hur många timmar det tar oss, men det finns en förväntan att vi kommer på möten, är anträffbara åtminstone under normal kontorstid, reser på de tjänsteresor som behövs och liknande. Detta gör att ”gå ner i arbetstid” egentligen betyder att vi justerar våra arbetsgivares förväntningar något. De förväntar därmed sig att vi leverar något mindre, att vi inte är tillgängliga för möten under vissa tider och så vidare. Då vi lyckligtvis har modernt tänkade arbetsgivare så funkar detta relativt bra även om vi emellanåt tvingas vara lite flexibla vid de kalenderkonflikter som uppstår.

 

Trots jag levt med ”förtroendearbetstid” under många så känner jag fortfarande en tydlig pliktkänsla som säger att jag ska spendera minst mina stipulerade arbetstimmar varje vecka. Alldeles oavsett om det behövs eller ej för att leverera vad jag förväntas. Detta har i sin tur fått mig att fundera en del kring vad som kan betraktas som arbetstid och vad som inte kan betraktas som arbetstid. Låter jag flummig? Låt mig ta några exempel:

 

· Jag läser mina mail i telefonen till frukosten varje dag så att jag är förberedd på dagen som kommer och kan sätta igång direkt när jag kommit till jobbet. Är det arbetstid? Nja, jag tycker nog inte det. 

· Om jag istället under min frukost agerar på något mail och till exempel via telefonen skickar vidare ett mail med tillhörande instruktioner till någon? Är det arbetstid då? Nja, jag räknar fortfarande inte de få minuterna det som arbetstid.

· Alla är nog överens om att det är arbetstid om jag sitter på jobbet och funderar på ett problem. Men om jag funderar på exakt samma problem på kvällen hemma i soffan eller under en löprunda? Är det att jobba? Nej, inte heller det brukar jag räkna som arbetstid. Men egentligen är det väl ingen skillnad, eller?

 

Arbetstid för mig är när jag fysiskt är på jobbet alternativt sitter hemma med jobbdatorn eller i telefonsamtal. Är det en för snäv definition? Jag vet inte, kanske.

 

Min poäng är väl egentligen att arbetsliv och privatliv tenderar att flyta ihop alltmer och det blir allt svårare att dra gränsen emellan vad som är vad. Vi tvåbenta människovarelser vinner frihet och självbestämmande på detta samtidig som vi får betala med att aldrig vara riktigt lediga. Frågan är om det är bra eller dåligt för oss?

 

Hur definierar du arbetstid?

Homo Sapiens

Jag läser mycket. Väldigt mycket till och med. Har alltid gjort och kommer förhoppningsvis alltid att göra. Det var till och med så ”illa” att mina kompisar klagade på mig när jag var i 10-12 årsåldern. De tyckte jag var skittrist som inte ville spela fotboll eller vad det nu var de ville hitta på just den dagen, utan hellre satt med näsan djupt ner i ny spännande bok. Numera läser jag det mesta som jag tycker verkar intressant. Det är skönlitteratur, olika typer av facklitteratur, biografier och givetvis en faslig massa bloggar med främst ekonomiskt innehåll.

 

Nästan allt jag läser nu för tiden är i digitalt format via telefonen, antingen direkt på nätet eller e-böker som jag lånar på bilbioteket. Att låna e-böcker på biblioteket är sanslöst smidigt. Man sitter lugnt och skönt hemma i soffan och surfar runt bland spännande boktitlar och när man väl bestämt sig laddar man hem boken i fråga och kan börja läsa direkt. Ställtiden är noll och risken att glömma lämna tillbaka boken är obefintlig då det helt enket inte går att läsa vidare när lånet gått ut (men man kan givetvis låna om boken). Dessutom kostar det gratis! Det största problemet är att det oftast finns begränsningar på hur många e-böcker man får låna under en viss tidsperiod. Detta problem löser man enklast genom att ha flera lånekort, eller snarare den digitala varianten som mest är en kod, på flera olika bibliotek.

 

Hur som helst så har jag så vitt jag kan komma ihåg aldrig rekommenderat någon bok här på bloggen. Men häromveckan ramlade jag över en bok som jag tycker kan vara värd ett omnämnande. Den handlar i och för sig inte uttryckligen om ekonomi, men det finns väldigt många beröringspunkter och är man allmänt intresserad av hur vi människor funkar, hur vi har hamnat där vi är och varför samhället ser ut som det gör är det en riktigt läsvärd bibba (digitala) papper. Boken jag tänker på heter ”Sapiens: En kort historik över mänskligheten” och är skriven av Dr Yuval Noah Harari som har en bakgrund från Oxford och som nu är verksam vid Hebreiska univeristetet i Jerusalem. Harari fokuserar sin forskning på de största och bredaste av historiska frågor såsom ”Har människor blivit lyckligare under tiden gång?”.

 

Harari tar på ett förvånansvärt medryckande och tankeväckande sätt med läsaren på Homo Sapiens resa från att vara en av många människoarter med hemviste i en bortglömd vrå nere i Afrika för 100 000 tusen år sedan till att bli jordens odiskutabla herre. Varför blev just vi så famgångsrika? Varför skapade vi städer? Hur kommer det sig att vi började tro på gudar eller bekänner oss till olika ideologier? Varför blev pengar så viktiga och hur kommer det sig att alla litar på pengar? Hur hamnade vi en situation så starkt präglad av konsumism som vi ser idag? Hararis väver samman flera vetenskapliga disipliner för att svara på dessa frågor och många fler därtill. På vägen passerar läsaren den kognitiva revolutionen, jordbruksrevolutionen, hur mänskligheten enandes till vad som kan liknas vid ett globalt imperium och givetvis den vetenskapliga revolutionen. Sist men inte minst diskuterar Harari om den enastående utveckling som Homo Sapiens genomgått och skapat verkligen gjort oss lyckligare.

 

Jag tycker boken är fantastiskt välskriven och Harari lyckas förmedla ett i många fall komplicerat ämne på ett lättförståligt sätt och lyckas till och med få in en hel del humor på kuppen. Vidare slår Harari hål på många myter med vetenskapens hjälp och många läsare kan säkerligen bli ganska så provocerade av en del av det han tar upp i boken. Allt som oftast visar han tydligt att det som vi kanske tycker är självklart och naturligt egentligen baseras uteslutande på kulturella normer som dessutom kan vara direkt motsatta i en annan del av världen eller för bara ett par generationer sedan.

 

Boken låter sig inte sammanfattas på några rader, och jag kan inte annat än rekommendera den om man har minsta intresse av varför vi mäniskor är som vi är och har det som vi har det.

Månadsrapport - mars

Det är ärligt talat en ren skandal! Två inlägg på rad som är månadsrapporter, det är inte ok. Jag har egetligen inga bra ursäkter utan det är helt enkelt så att inspirationen saknats samtidigt som jag prioriterat annat här i livet.

 

Jag tycker det är obeskrivligt skönt att våren verkligen är på väg på allvar och den närmaste två månaderna brukar jag tycka är årets bästa. Det har blivit några timmar i trädgården med en god kopp kaffe och ansiktet vänt mot en värmande och undergörande sol. Livskvalitet behöver inte vara svårare än så. Solen skiner faktiskt en hel del på familjen Avfart Frihets ekonomi också, så låt oss ta en titt.

 

Inkomster/utgifter

Som jag nämnt några gånger redan tidigare så förväntade vi oss en riktigt bra inledning på 2017 med avseende på våra inkomster och så har det mycket riktigt blivit. För andra månaden i rad noterat vi nämligen i mars en total nettoinkomst på lite drygt 100 tkr. Detta beror på ett par större inkomster av engångskaraktär som ramlade in nu i början på året. Men nu är det slut på det roliga och vi kommer från och med april att återgå till mer nornala inkomstsnivåer, vilket i och för sig inte är så illa det heller.

 

Utgifterna lyckades vi hålla någorlunda på mattan och det enda som sticker ut är kostnaden för flygbiljetterna till höstlovets semesterresa. Men det kan vi leva med då det är välinvesterade (OK, ”välkonsumerade” är väl ett mer korrekt uttryckt) pengar. Summa kardemumma kunde vi föra över ca 65 tkr till våra ISK och för oss är det verkligen en stor summa för en enskild månad.  

 

Portföljutveckling

Under mars har vi vår vana trogen fortsatt att fylla på i ett flertal befintliga innehav. Vi har huvudsakligen köpt Castellum, Skanska, Axfood, Hemfosa, Nobina och Nolato. Aktieportföljen är nu lika stor som fondportföljen och det är en viktning som jag känner mig bekväm med. Detta innebär att vi kommer att investera lika mycket i aktier som i indexfonder framöver.

 

Den svenska utdelningssäsongen har ju rullat igång så smått och för vår det del innebar det att vi inkasserade 2 607 kr i utdelningar under mars. Axfoods stod för drygt hälften av den summan, men Castellum och AstraZeneca var också vänliga nog att bidra med icke försumbara summor.

 

Det totala portföljvärdet stannade på cirka 1,427 miljoner och lite enkel matematik ger då att det innebär en ökning på 73 tkr jämfört med för en månad sedan. Det mesta av ökningen är ju nysparande, och bortsett från nysparandet var tillväxten ”bara” 0,6%. Orsaken till att tillväxten inte blev större är att vår aktieportfölj under mars har tagit lite stryk jämfört med index.

 

Med hopp om en trevlig vår!

 

Avfart Frihet

Månadsrapport - Februari

Även om det blåser isiga vindar och är minst sagt bistert ute tycker jag att det känns som att den hett efterlängtade våren är lite smått i antågande. Troligen är det för att ljuset börjar komma tillbaka och de gånger solen visar sig är det faktiskt lite värme i den. Men inte så mycket värme som det är i den om man befinner sig på sydligare breddgrader som vi gjorde under sportlovsveckan. Vi är inga snöfanatiker så den sport vi utövade under sportlovet var av modellen strandpromenad. Vi laddade oss med en dos sol, så nu ska vi säkert klara oss tills värmen återkommer även till gamla Svedala.

 

Ekonomiskt då? Jotack, ännu en månad att lägga till handlingarna och det går ju faktiskt riktigt bra mest överallt. Låt oss dyka rakt ner i siffrorna för februari.

 

Inkomster/utgifter

Vi har ju länge förväntat oss att inkomsterna under början av 2017 skulle blir riktigt bra för Familjen Avfart Frihet och så har det också blivit. Under februari landade nettoinkomsterna strax över 100 tkr och det gör ju inte ont nånstans. Synd att vi inte har fler månader av den kalibern. De höga inkomsterna beror på att vi lyckats samla ett par större engångsinkomster under februari (och mars). 

 

Vårt största intresse är ju resor som trogna läsare av bloggen vet sedan gammalt och julledigheten brukar vara vår stora reseplaneringstid då vi planerar, söker flygbiljetter, bokar boenden och så vidare. Detta gör att vi drar på oss en massa kostnader och eftersom vi betalar allt med kreditkort kommer räkningen i februari. Alltså brukar våra utgifter för februari vara ordentligt saftiga och 2017 är inget undantag, men tack vare de höga inkomsterna kunde vi trots det mata portföljerna med cirka 48 tkr.

 

Portföljutveckling

Under februari har vi fortsatt att fylla på i ett flertal befintliga innehav. Vi har bland annat köpt Castellum, Axfood, Hemfosa, Nobina, Nolato och en del andra småposter. Snart är aktieportföljen lika stor som fondportföljen och det är en viktning som vi kommer hålla oss till framöver. 

 

Februari är ingen lysande månad för oss när det gäller utdelningar, men knappt 500 riksdaler ramlade in på kontot hos Avanza och de kom från MQ och Akelius.

 

Summerar vi ihop det totala portföljvärdet så hamnar vi på cirka 1,354 miljoner, vilket är ökning med 92 tkr jämfört med förra månaden. Räknar vi bort nysparandet motsvarar det en tillväxt på 3,5%, vilket är riktigt bra. Det var helt klart fondportföljen som var tåget i vår ekonomi under februari eftersom aktieportföljen ”bara” gick upp 0,8%. Alltså fick vår aktieportföljt pisk av SIX30RI. Förra månaden var det tvärtom och en månad är ju naturligtvis på tok för kort tid för att göra en vettig utvärdering

 

Vad är att engagera sig i sina barn?

Nu när skola och förskola är mer eller mindre mitt i terminen och vi springer för fullt i ekorrhjulet för att fixa vardagen med tillhörande möten och aktiviteter återkommer mina funderingar kring engagemang. Är jag engagerad i mina barn och vad innebär det i så fall? 

 

Jag känner att samhällets outtalade (och ibland uttalade) krav på engagemang är något felriktat. Det känns som det engagemang som är något värt från omgivningen är det som syns mest utåt. Att man ställer upp med en bra skottkärra och utrustad med ett välfyllt snickarbälte på utefixardagen på dagis, att man sitter som kassör i den lokala idrottsföreningen, att man agerar som klassrepresentant i skolkommittéer, att man tar dubbla pass i kakförsäljningen på skolans dag, och så vidare. Inget fel i dessa engagemang, tvärtom! Men är det dessa engagemang som omgivningen förväntar sig verkligen det engagemang som barnen behöver eller ens vill ha?

 

Låt mig ta min egen uppväxt och mina egna föräldrar som exempel. Som barn och tonåring var jag väldigt aktiv i två olika idrottsföreningar och jag var dessutom så lyckligt lottad att jag hade två föräldrar som riktigt brydde sig och som var engagerade. Men de, speciellt min pappa, var engagerade på helt olika sätt i mina två olika aktiviteter.

 

Min första aktivitet var, som för så många andra unga killar, fotboll. Något år när jag var runt 10 år gammal fungerade min pappa som tränare åt oss, men ganska snart drog han sig tillbaka och avslutade alla formella engagemang i föreningen. Däremot fortsatte mina föräldrar att skjutsa mig till träningar och matcher i närområdet. Även om jag fick skjuts till vissa matcher av någon annan så dök mina föräldrar upp där på sidlinjen när domaren väl blåste igång matchen. Att jag så småningom skaffade mig körkort och egen bil spelade heller ingen roll. Dom stod där i ut och skur, de supportade och hejade. 

 

Min andra aktivitet var inom en individuell idrott och även här var mina föräldrar engagerade. Under många år var min pappa ordförande i klubben och min mamma följde ofta med på bussresor runt om i Sverige. Min pappa la säkerligen ner en massvis av timmar på sitt ordförandeskap och utifrån betraktat måste han framstått som väldigt engagerad i mitt dansande. Och det var han! Men min poäng är att jag märkte inte så mycket av det! Hans stora engagemang som ordförande nådde inte fram till mig i någon större utsträckning. Däremot märkte jag väldigt väl att båda mina föräldrar stod på sidlinjen när jag spelade fotboll, jag märkte i högsta grad av lunchmaten mamma hade packat inför min heldagstävling, jag är evigt tacksam för alla uppmuntrande och ibland tröstande ord jag fick vid förluster. Alltså hade jag klarat mig ganska bra utan det formella engagemanget som syns utåt, men det andra engagemanget som var fokuserat på bara mig var helt ovärderligt. 

 

Tiden är en högst begränsad tillgång i dagens samhälle och jag är fast besluten att använda den på ett effektivt sätt och det gäller även engagemanget i mina barn. Därför går alla styrelseuppdrag bort, föräldradagar på dagis där utemiljön ska städas och plank målas prioriteras ner. Vissa föräldramöten kanske vi struntar i, deltagande i skolkommittéer fimpas, sälja fika på skoldagen undviks. Allt engagemang som inte har direkt påverkan på våra barn eller som är för ineffektivt försöker vi alltså undvika. Är vi därmed oengagerade föräldrar? Nej, det tycker jag inte! Vi lägger istället vårt engagemang inåt, på sånt som inte syns så mycket för omgivningen men som vi är övertygade om att våra barn behöver. Vi går ner i arbetstid för att kunna hjälpa till med läxläsning, för att hinna laga ordentlig mat tillsammans, för att ge barnen kortare och mindre stressiga dagar. Vi mjölkar ut varenda droppe av föräldraledighetsdagarna för att kunna resa eller bara vara tillsammans med barnen. Vi försöker besöka barnens klasser en skoldag varje termin för att se vad de gör och har det. Vi vandrar i skogen tillsammans, vi hittar på andra utflykter, vi har högläsning i princip alla veckodagar. Och när det är dags för att skjutas till träningar och matcher, så kommer vi stå där i ur och skur. Det är det engagemanget jag tror barn behöver. En närvaro, en gemenskap, en support. Inte att vi sitter på skolkommittémöten, deltar i styrelsemöten eller målar plank på dagis…

Karriärens vara eller icke vara

Jag har ett något problematiskt förhållande till min karriär och jag har skrivit lite om det tidigare. Det grundar sig i att jag till naturen alltid strävar efter lite mer, lite bättre, lite längre och lite högre. Denna strävan är extra tydlig i mitt arbetsliv och det är ju en riktigt bra egenskap om man vill göra karriär. Problemet är att jag efter flera års förlikningsarbete kommit fram till att jag inte vill göra karriär utöver den jag redan gjort (diverse personal- och/eller verksamhetsledande befattningar de senaste dryga 10 åren). Priset för en högre karriär är helt enkelt för högt för mig. Jag är inte beredd att betala för karriären i form av uttalade eller outtalade krav på tillgänglighet, nerlagda arbetstimmar, sena kvällar framför jobbdatorn, plötsliga och oplanerade resor och mycket annat. Jag fattade beslutet att ”ge upp” karriären omedvetet långt innan jag vågade erkänna det för mig själv och det yttrade sig i att jag inte tog de karriärmöjligheter som uppenbarade sig under de senaste åren. Det senaste året har jag som sagt förlikat mig med detta och känt mig nöjd med den karriärnivå jag är på nu, där jag kan göra ett riktigt bra jobb utan att förta mig och istället fokusera mina tankar och min tid på andra och viktigare saker i livet. 

Denna frid och fröjd ställdes på ända häromveckan.

Efter diverse omorganiseringar och förändringar blev nämligen en högre chefposition inom mitt gebit vakant. Genast kom karriärfunderingarna tillbaka. Att jag dessutom blev uppmanad att söka tjänsten från flera håll gjorde inte saken lättare. När annonsen väl kom ut insåg jag snabbt att jag uppfyllde samliga kriterier och skulle ha en bra chans att få jobbet. Om jag sökte det. Om jag ville ha det. Men ville jag det? Den frågan snurrade konstant i mitt huvud under ett par veckors tid. 

Ok, låt oss leka med tanken att jag söker och får jobbet. Det skulle i så fall innebära en finfin titel på ett tjusigt visitkort, betydligt större inflytande (ett finare ord för makt, vilket av någon anledning har fått en lite negativ klang för många), en bekräftelse på att jag är duktig på vad jag gör. Samt ett ordentligt lönelyft på uppskattningsvis 20 tusen brutto i månanden, och då är jag ju inte direkt underbetald från början. Visst låter det bra? Problemet är ju bara att det finns en vågskål till och den innehåller de krav jag nämnde ovan. 

Efter många timmars funderande och idogt diskuterande vid köksbordet kom jag fram till att jag gärna skulle vilja få jobbet. Men jag skulle inte vilja inneha tjänsten. Alltså; det skulle vara en egoboost av stora mått att få jobbet, men jag vill inte ha den vardag som det skulle innebära. Min frihet är värd mer än vad jag skulle få tillbaka i form av lön, makt, status och annat lullull. 

Så nu är förmodligen min vidare karriär till högre höjder även formellt sett död… Och det känns bra!

Lärande i vardagen

Våra äldsta barn är i lågstadieåldern och vi håller på att introducera dem för pengar, sparande och pengars värde. De får sedan en tid tillbaka månadspeng som ett led i deras ekonomiska utbildning. Tanken är de ska lära sig hushålla med sina pengar, men också att de ska få göra egna inköp för att på så sätt lära sig pengars värde. Vårt lyxproblem är att de är extremt sparsamma och i princip aldrig köper något. Det är ju i grunden sunt att de är sparsamma, men köper de aldrig något lär de sig inte heller det vi vill att de ska lära sig (jag har skrivit mer om detta här).

Men så i helgen kom båda (troligen i diskussion sinsemellan) fram till att det var dags att göra ett inköp med pengarna från sina svällande plånböcker. Som en utvikning kan det nämnas att deras plånböcker faktiskt var så överfulla av mynt och mindre sedlar att Fru Avfart Frihet för en tid sedan införde var sin virtuell plånbok åt barnen, så att vi inte ska behöva ha en massa kontanter liggande hemma.

Hur som helst såg jag det som något positivt att de ville köpa något. Detta eftersom jag såg en möjlighet att studera deras beteende och ge dem lite ekonomisk utbildning på kuppen. När jag hörde vad de tänkte köpa blev jag inte överraskad för fem öre. Det handlade nämligen om pokémonkort. Jag insåg naturligtvis att det billigaste sättet att köpa dessa kort var att beställa dem på nätet, men för att inte tappa flera pedagogiska poänger enades vi om att jag skulle köra dem till leksaksaffären. 

Innan historien kommer till själva leksaksaffären tänkte jag göra ytterligare en liten utvikning. Denna gång kring min kluvna inställning till deras tilltänkta "investering"; pokémonkorten alltså. Å ena sidan tycker jag det är komplett vansinnigt att köpa glansiga papperslappar med mer eller mindre töntiga figurer på. Dessutom till ett pris som får mig att ramla av stolen (marginalerna på dessa kort måste vara något i hästväg). Å andra sidan spenderar barnen hur mycket tid som helst med att sortera korten, diskutera de olika figurernas styrkor och svagheter och inte minsta att byta med varandra (även denna "handel" är en bra träning). Så sett till kostnad per lekt timme är dessa kort nog ganska prisvärda trots allt.

Nåja, barnen lastades i bilen hårt hållandes i sina plånböcker och de hade full koll på exakt hur många kronor de hade i dem. Väl framme i affären tog jag rygg på barnen. Jag förväntade mig en hel del velande och tittade på massa andra lockande grejor i leksaksaffären. Helt fel! De var som målsökande robotar. De ägnade inte en sekund åt andra saker än Pokémon, de såg helt enkelt inget annat. Kort sagt hade de bestämt sig långt innan de gick in i affären. Även vid pokémonhyllan gick det snabbt, båda hitta kvickt en box med kort som de ville köpa. För ett av barnen innebar det ett litet problem. Boxen kostade nämligen mer än vad som fanns i plånboken! Efter en kort fundering dök lösningen upp: "jag har ju mer pengar i mammas telefon!". Helt riktigt, eftersom Fru Avfart Frihet sköter barnens virtuella plånböcker med hjälpa en lista i telefonen. Efter en kort överläggning med med mig enades vi om att de pengarna fanns tillgängliga via ett lån hos mig med återbetalning en timme senare.

Raska steg mot kassan och jag höll mig i bakgrunden. Första barnet langade upp sina kort på disken och räknade noga upp pengarna så det kom så nära priset på korten, väntade tålmodigt på att få tillbaka en krona och sina kort packade en plastpåse. Det andra barnet var lite mer bekymrat eftersom pengarna i den virtuella plånboken inte var helt lättillgängliga. Men det löstes genom att betala mig alla de pengar som fanns och sedan betalade jag korten med mitt kreditkort. 

Väl hemma igen fick vi tillfälle att reda ut våra affärer genom att tillsammans räkna på vad korten kostat, vad som betalats till mig, hur mycket pengar som därmed ska tas från den virtuella plånboken samt hur mycket pengar som finns kvar i densamma. Bättre än de flesta matematiklektioner!

När vi ett antal timmar senare fikade tillsammans frågade jag om de var nöjda med sina inköp och svaret var ett rungande "JA!". Jag var, trots att jag fortfarande inte begriper tjusningen med pokémonkort, också nöjd. Detta eftersom denna högst vardagliga händelse säkerligen lärt barnen en hel del. De fick till exempel en bättre förståelse för vad saker kostar (pris vs värde), poängen med att spara (eftersom korten kostade betydligt mer än en månadspeng), en inblick i konceptet att låna, hur man rent praktiskt gör när man handlar, nyttan man har av att kunna räkna och en massa annat.